Vackra Porto Santo och Madeira

Porto Santo

När vi vaknar nästa morgon ropar vi upp hamnen på VHF och meddelade att vi, enligt instruktioner, skickat in våra papper och nu önskar Covidtesta oss. Redan efter någon timme får vi svar att vi ska komma till brygga B klockan 14.00 för test. Lite överraskade av den snabba hanteringen men vi blir själaglada.

Vi har ankrat utanför marinan, i skydd bakom piren, men det är oskyddat för Atlantdyningar och rätt gungigt så vi drar snart upp ankaret för att ankra inne i hamnbassängen. När vi kommer in i hamnen är det väldigt trångt mellan ankrade båtar och dessutom har en fransk båt börjat dragga och sliter med att hitta en lucka att ankra om så vi inser snart att vi nog ligger tryggare utanför piren trots skvalpet.

 

Klockan 14.00 innfinner vi oss på piren och blir hänvisade en rätt ruffig byggnad där vi lydigt inväntar sjukvårdspersonal som ska utföra provtagningen. Trots att vi får en pinne uppstoppad långt upp i båda näsborrarna var det en positiv upplevelse tack vare den supertrevliga personalen. Vi ska få svar redan nästa dag och mycket riktigt så ligger provsvaren i mailboxen redan när vi vaknar nästa morgon. Eftersom vi testat negativt och ligger på svaj tar vi dingen in till land för en skön lång promenad….trodde vi … Informationen vi fått visar sig inte vara helt korrekt. Vi hinner inte gå många steg förrän polisen kommer och stoppar oss. Vi är tvungna att registrera oss hos polisen/inklarering och dessutom checka in i marinan, men först efter de haft sin siesta…

Efter att ha väntat 1,5 timme blir det en gedigen incheckning. Först 20 minuter hos polisen som med pekfingret knackar in allt från försäkringsnummer till färg på seglen och därefter blev det incheckning på marinan på 20 minuter med in princip samma frågor men som man själv fick skriva ned. Trots att vi ligger utanför pirarna på eget ankare får vi betala 6€ per natt men då inkluderar det även nyckel till toalett och dusch, gratis tvättstuga samt möjlighet att angöra hamnen med dingen. Prissättningen var också märklig inne i marinan där man kunde ligga en månad för nästan samma pris som för en vecka.

Äntligen kan vi röra oss fritt och vi promenerar till samhället för en sen lunch. Vi inser snart att det mesta är stängt och nästan lite ödsligt vilket förmodligen beror på en kombination av lågsäsong och Covid.  Porto Santo är en liten ö ca 1 mil lång och några kilometer bred och totalt bor här drygt 5 000 personer. Så gott som hela ön klyvs av en gigantisk landningsbana som tidigare nyttjades av NATO. Stor del av sydsidan täcks av en lång sandstrand och vattnet är verkligen kristallklart, inga problem att se botten på 8 meters djup. Det blir många fina bad från båten och vattentemperaturen låg på behagliga 23-24 grader.

Första dagen i land i Porto Santo gör vi en lång vandring som börjar med en brant stig upp till Portela view point där vi får en vacker utsikt över hamnen och den långa stranden.

Sirenia ligger utanför hamnen…

Därifrån vandrar vi vidare till en levada som delvis går i en 600 m lång tunnel genom berget. Blött, lerigt och mörkt men som tur var har vi våra telefoner med oss som ficklampor. Ut kommer vi i ett böljande kaktuslandskap där vi försökte hitta stigen för att ta oss tillbaka. Det finns dock många varianter på stigar, inte helt lätt att hitta rätt stig så det blev en taggig vandring över berget tillbaka.

Nästkommande dag hyr vi en liten vit bil och kan utforska ön bättre och vi hittar några riktiga pärlor. Först beger vi oss till Pico Castello där vi parkerar bilen och vandrade upp till toppen.  Imponerande arbete att bygga små trappsteg på delar av vägen uppför berget. På toppen ligger kastellet bevakat av gamla kanoner. Vi fick en storslagen vy över ön som belöning av bestigningen.

Därefter drar vi vidare till Pico de Ana ferreira, berget med vackra stora kolumner skulpterade i basalt. Det var svårt att hitta rätt stig till toppen mellan kaktusarna, möjligt att vi kom från fel sida, men vi fick åtminstone en glimt av Madeira när vi kom upp till kammen. Efter två bersbestigningar samma dag började vi bli hungriga och åker till restaurangen vid Ponta da Calheta.

Restaurangen ligger just ovanför en fantastisk strand med olika klippformationer och nära den dramatiska ön Ilheu da Cal.

Efter god lunch och en tupplur på stranden får vår hyrbil ta oss till Fonte de Areia där källan till det bästa dricksvattnet på ön legat men nu är platsen mer känd för de vackra klippformationerna i sandsten.

Nästa stopp blir dagens höjdpunkt. Vid Porto as Salemas ligger naturliga saltvattensbassänger som fylls på vid högvatten. Mellan klipporna bildas små bassänger som man vid lågvatten kan bada i. Det är en brant vandring från den provisoriska parkeringen och vi kommer precis i rättan tid och får vara med när tidvattnet sakta är på väg in. Vågorna slår in över bassängerna och det blev nästan svårt att inte spolas med. När vågorna blir allt för kraftiga går det inte att vara kvar, men en sån häftig upplevelse. Det blev en intensiv heldag med mycket upplevelser.

Nu började det bli dags att planera för nästa etapp som ska gå till Madeira där Jörgen skall mönstra på som tillfällig gast. Hamnen i Funchal är väl skyddad för nordliga vindar men inte så bra för sydliga. På de nya prognoserna vi nu laddar ner för Madeira ser vi med förskräckelse att de förutspår riktigt hårda sydvindar, upp till 34 m/s i byarna. Nu ställs vi inför valet av att gå till Funchal och riskera att båten blir skadad eller att hoppa över Madeira och segla direkt till Kanarieöarna som inte kommer drabbas av hårda vindar. Vi blir som besatta av att läsa vindprognoser och vänta in uppdateringar. Samtliga prognoser visar på starka vindar men några prognoser börjar visa att de hårdaste vindarna kommer att gå strax söder om Madiera. Efter svår vånda beslutar vi oss för att segla till Madiera och lägga oss på ankare utanför Sao Lourenco för att avvakta prognoser.

Madeira

Det blev en rätt gungig ankring då viken är dåligt skyddad för atlantdyningarna men vi var ju rätt luttrade efter ankringen utanför Porto Santo.

På morgonen går vi ner till Funchal för att inspektera hamnen. Vi har bokat plats och blir mottagna av en hamnkille på bryggan. Platsen vi får är OK och dessutom börjar prognoserna ser något bättre ut så vi bestämmer oss för att stanna. Vi förbereder oss för hårda vindar med att plocka ner försegel, lägga ut extra tampar och fendrar etc. Det blir några ångestfyllda dygn men prognoserna visar sig vara rätt och de hårda vindarna passerar söder om Funchal. Jörgen blir också glad då vi förvarnat honom att han eventuellt skulle behöva boka om biljetten till Lanzarote på Kanarieöarna.

Funchal är Madeiras huvudort och här bor drygt 110 000 invånare. Madeira är väldigt kuperat och staden klättar uppför en bergssida och speciellt på kvällen när det är mörkt ger det en mäktig vy med all belysning från hus och gatljus.

Madeira har varit väldigt restriktiva med att låta turister komma in på ön och har kanske därför drabbats väldigt lite av Corona. Munskydd är bara obligatoriskt i butiker och olika transportmedel.
Funchal har en trevlig stadskärna med vackra byggnader, många grönområden och vi imponeras av alla stenlagda trottoarer i olika mönster.

Vi börjar med att gå rakt in i en turistfälla, Mercado dos Lavradores. Vi traskar runt bland fantastiska frukt- och blomsterstånd men blir snart infångade av en fruktsäljare som på knagglig svenska vill sälja på oss 8 olika sorters passionsfrukt, en drakfrukt, en mango och en ananasbanan. Vårt ”specialpris” blir dryga 300 svenska kronor… Vi behåller passionsfrukterna och bananen, som är en korsning mellan ananas och banan, och klarar oss med halva priset. Ändå hutlöst dyrt då det visar sig att några passionsfrukter är halvruttna och ananasbananen är mer eller mindre allergiframkallande.

Lunchstoppet blir på en mysig liten restaurang som drivs av två norska systrar som serverar god vällagad mat. Någon meny finns inte då den bestäms utifrån de bästa råvaror som de för dagen kan hitta. Norskan som serverar har flyttat hit pga det behagliga klimatet och det är verkligen ett fantastiskt klimat i Funchal. Lagom varmt och när det regnar, vilket det ofta gör, så är det oftast bara uppe i bergen. Hela Madeira kan stoltsera med ha fyra klimatzoner och man kan uppleva alla årstider under en dag, från sommarvärme vid havet till snö och minusgrader i bergen.

Efter en god bläckfisklunch går vi till linbanan och åker upp till Monte Palace Tropical Garden, som visar sig vara en verklig oas i värmen. En japan-inspirerad park med uppdelning i olika teman där vi promenerar runt bland dammar och växtligheter. Här uppifrån körs de för Funchal så typiska slädarna nerför berget men vi hade köpt dyra returbiljett till linbanan så det blev ingen slädfärd för oss.

Egentligen skulle vi åkt med linbanan till Botanical Garden men det visade sig att efter vi pungat ut med dryga 300 kronor för att ta oss upp för berget skulle det kosta oss ytterligare 300 kronor med en annan linbana för sista sträckan. Ocker tyckte vi och stannade halvvägs vid Tropical Garden som dessutom verkade vara en mycket trevligare park.

Vi avslutar dagen med en promenad i den gamla delen av staden, St Maria Street, där konstnärer har utsmyckat dörrarna med målningar. I dessa kvarter ligger också mängder med restauranger men i dessa tider är det väldigt få matgäster. Coronan har minskat turismen kraftigt och restaurangerna lider. Många restauranger har rabatterbjudanden med upp till 40% på hela menyn.

På söndagen kom Jörgen som mönstrar på för tre veckor. Vi planerar att tillsammans utforska Madeira och sen segla till Kanarieöarna där han skall ta flyget hem. Jörgen går även under namnet jultomten då han har väskan full med paket som vi beställt hemifrån.

Vi hyr bil i tre dagar och kör på smala kringelekrok vägar upp- och nerför bergen och utforskar den vackra gröna ön.  

Cabo Girao

En utsiktspunkt på en klippa 600 meter över havet. Det som är lite speciellt är att man står på ett glastak över de stupande klipporna. Golvet ser lite slitet ut och man undrar ju när första plattan kommer lossna…. men det höll idag också.

Pico do Arerio

Madeiras 3:e högsta topp med en fantastisk utsikt över dramatiska gröna dalar och havet i flera väderstreck samtidigt. Uppe på toppen sjönk temperaturen drastiskt till 10gr och vi fryser och har tyvärr inte rätt klädsel för att göra någon längre vandring. Dagen efter åker vi tillbaka tidigt på morgonen för att se soluppgången som skall vara fantastisk. Vi är betydligt mer utrustade med varma kläder men tyvärr ligger toppen täckt av moln och sikten var max 5 meter och det går inte ens att ana var solen går upp.

Levador

Det finns en mängd vattenkanaler uppifrån bergen som kallas levador och som man kan vandra längs. De första levadorna är från 1500-talet och hela levada-nätet är 2150 km långt. Vi valde att gå två levador med olika karaktär

Den första vi går, Levada Faja do Rodrigues, är en riktig djungeltur med vattenfall och hög luftfuktighet. Den avslutades med en smal tunnel på 1 km där det gällde att balansera på den smala kanten för att inte trilla ner i vattnet. Tunneln är trång och jobbig för dom längre (längre än 163 cm) som måste gå hukande och det blir en del blodvite från skrapat huvud. Levadan slutar strax efter tunneln så det var bara att vända och göra tunneln från andra hållet…

Den andra levadan, Levada dos Cedros, går i en helt annan typ av skog. Den är glesare och det är inte lika fuktigt klimat men det flödade mycket vatten i själva levadan.

Nunnornas dal

Vi gör ett kort stopp vid Nunnornas dal. Namnet på dalen kommer från att nunnorna i Funchal flydde hit i mitten av 1550-talet för att undgå de franska pirater som attackerade Funchal. Nunnorna hanterade en hel del pengar och var ett eftertraktat byte.

Porto Moniz naturliga lavabassänger

Det finns inte så många sandstränder på Madeira men man kan istället bada i de naturliga bassänger som bildats av vulkansisk lava och skyddar från Atlantens strömmar. För att göra bassängerna mer badvänliga har man bättrat på med betong. Vi hade planerat att ta ett dopp här men vi missar att det var vintertid och de är stängt för insläpp när vi kommer, men vi det var häftigt att bara se dom.

Lunch-koma

Vi hittar många bra lunchställen på Madeira men detta tar nog priset. Restaurangen ser ut som något slags uthus men en skylt säger att det skall vara en restaurang. Vi är skeptiska men vi bestämmer oss för att göra ett besök. Vi är de enda gästerna och lokalen är väldigt enkel och med träbänkar med stora och obehandlade bord och längst ner i lokalen finns ett kylskåp med kött och bredvid brinner en vedeldad grill. Vi beställer varsin mixed grill och efter ett tag ställer de fram 3 enorma fat med grillat kött av nöt, lamm, kyckling och korv serverat med pommes frittes. Det är supergott och välgrillat och vi gör verkligen vårt bästa för att äta upp allt men vi går bara inte. Det är nog inte helt ovanligt att det blir mat över så utan att fråga vi fick med oss en rejäl doggy bag.

Ponta de Sao Lourenco

Sista dagen gör vi en storslagen vandring på den karga och vindpinande halvön Ponta de Sao Lourenco. Helt annorlunda än de gröna lummiga och fuktiga levadorna. Vandringen ut till spetsen och tillbaka är 8km. Vi bjuds på fantastiska vyer och bergsformationer längs vägen. Halvön består av eroderade vulkanklippor och är sedan 1982 ett naturreservat. Vandringen är kuperad och det blir en svettig vandring i solen. Vi tror nästan att det är en hägring då vi ser att det ligger en mysig restaurang längst ut på udden. Det blir en välförtjänt lunch efter den sista toppbestiningen längst ute på udden.

Det var i viken utanför den här halvön som vi ankrade innan vi gick till Funchal.

Blandy’s wine house

Ett måste när man är på Madeira är ju att besöka ett vinhus. Vi besökte Blandy’s som har tillverkat vin i 200 år och är det ledande producenten av Madieravin . På en guidad rundtur berättas det om att familjen varit viktig i Madeiras utveckling och att de inte bara tillverkat vin genom åren. Familjen Blandy visade sig även varit inblandade i hotellinvesteringar, travel&shipping samt fastigheter.

Dags att lämna Madeira

Vi blev väldigt förtjusta i Madeira och skulle kunnat stanna längre men nu är det dags att börja planera för seglatsen till Kanarieöarna. Vi har lite förberedelse att göra som att sätta tillbaka förseglen, gasolen skall bytas ut, bensin till utombordaren skall fyllas på mm och vi behöver även bunkra mat. Vi studerar väderprognoserna noga och det ser ut som att vi kommer få bra vindar om vi lämnar Funchal på måndag med sikte på La Gomera.

Publicerat i Portugal | 1 kommentar

Algarve

September -20
Logg: 2 386 nm
Motor: 1 248 h

Vi har några riktigt sköna dagar på Algarve, ligger på stranden, går långa promenader, kollar till storkarna som har bon i master och höga skorstenar, seglar till grottorna i Benagil och Lagos och paddlar med våra nya SUP-ar in och ut i grottor och små tunnlar.

Portimão som stad är kanske inte mycket att se, större delen är hotellkomplex och ganska gräsligt. Stränderna och omgivningarna är desto finare och förtjänar ett besök. En stor fördel för oss är att vi kan ligga på svaj i en skyddad vik utan att det kostar oss ett öre….

Storkbo

Dagen innan Roberths födelsedag tar vi dock beslutet att gå in i marinan och stanna några nätter där. Det är inte gratis! Faktiskt ganska dyrt och när vi ska checka ut blir det ännu dyrare då priset vi fått vid incheckning var utan moms/skatt. Att man aldrig lär sig….☹ 

Marinan i Portimao

Roberths födelsedag inleds med skönsång och frukost på sängen. Förmiddagen spenderar vi på anjovis-museet som följs upp med en lunch bestående av pannstekt/friterad anjovis med remulad och pommes frites…spännande, annorlunda och riktigt trevligt.

På kvällen glider vi in på hotellet i marinan, tar ett bord närmast vattnet och skämmer bort oss med allsköns godsaker, dock ingen fisk, anjovisen från lunchen gör sig fortfarande påmind genom små, knappt märkbara, regelbundet återkommande rapningar.

 Vi blir glada när det kommer två par till som ska äta så vi slipper sitta helt ensamma i restaurangen….corona-tider…!!!

Dagen efter kommer Elisabeths väninna på besök från Spanien. Hon stannar hos oss några dagar och vi får några fantastiskt trevliga dagar tillsammans med långa promenader utmed de höga klipporna vid havet, solbad på stranden och segling till Lagos och grottorna. Vädergudarna stod på vår sida och vi fick ett underbart skönt väder, tvärt emot vad meteorologerna utlovade.

Nina och Elisabeth

I Portimãos marina träffar vi flera andra svenska segelbåtar som är på väg söderöver. Vi slår följe med Malö 45:an ”Ydalir” och den 23 sep kastar vi loss för att segla till Ilha da Culatra som ligger i deltaområdet utanför Faro. Vi försöker först gå in söder om Culatra men fastnar snart i sandrevlarna som hela tiden flyttar på sig. Vi försöker vända men kör fast igen. Efter några försök lyckas vi ta oss ut på djupt vatten igen och går tillbaka väster ut och går in i farleden mot Faro. Det börjar skymma när vi ankrar innanför ön. Det blåser 6-8 m/s men vi ligger lugnt i skyddade vatten.

Lite för lite vatten under kölen….

Ilha da Culatra är en låg, långsmal ö, bestående enbart av sand. Den ligger ytterst i deltat och har en liten fiskehamn på insidan ön och långa sandstränder på utsidan. Det finns bebyggelse vid hamnen och upp mot inloppet till Faro. Det lilla samhället utgörs av små enkla men mycket charmiga hus. Alla vägar är sand förutom på huvudgatan genom byn där man lagt ut cementplattor att gå på. Ett mycket annorlunda ställe som vi gillar. Helt klart värt ett besök om ni har vägarna förbi. Tillsammans med besättningen på Ydalir utforskar vi ön och hamnar tillslut på restaurangen Mar Amais på strandens västra del. Ett avslappnat ställe byggt av drivved och mycket kärlek. Man blir faktiskt barnsligt glad när man hittar små paradis där man inte räknat med att de ska finnas….

På insidan av ön odlas det ostron på grunda områden som blir torrlagda vid lågvatten.

På kvällen hämtar Ydalir oss med dingen och vi åker in till hamnen och hittar ett klassiska ”lysrörs-ställe” och äter en stor nyfångad Dorada till middag för en billig penning. 

Redan dagen efter kastar vi loss och seglar öster ut. Målet är Guadiana, gränsfloden mellan Spanien och Portugal. Seglingen är helt lysande. Börjar med svag frånlandsvind som sedan sakta ökar, och ökar. Snart har vi 10 m/s halvvind Vi borde vid detta laget revat den stora genuan, vi tar vatten över relingslisten. Men det är 28° varmt och soligt och så skönt att få segla ”på riktigt” så vi ids inte…snart är vi framme…

Även utanför Guadianas flodmynning skiftar bottenförhållandena snabbt då sanden driver med strömmen och bygger sandrevlar som inte ont anande seglare lätt fastnar i. Men denna gång går det bra och vi går med tidvattnet en kort bit uppför floden till den Spanska staden Ayamonte. Vi angör i den kommunala marinan vid flytbryggor på eftermiddagen.

Orsaken till att vi går hit är vår plan att segla uppför floden till den portugisiska staden Alcotim. Flera seglare har talat sig varma över detta ställe, vissa påstår till och med att det finns något som kallas Alcotim-glue. Ska således betyda att stället är så bra att man gärna stannar betydligt längre än man planerat för, vissa flera år. Vi är svaga för denna typ av rykten så vi måste givetvis dit och se om de stämmer.

Problemet är att det finns en stor vägbro över Guadiana just vid Ayamonte som begränsar den fria segelhöjden till 18,5 m. Detta gör att Ydalir inte kommer under bron och kan således inte fortsätta. Sirenia är bara 17,65 m hög så vi tar sats och går med god marginal under bron vid lågvatten. För att pricka lågvatten under bron och få medströms med tidvattnet uppför floden lämnar vi Ayamonte tidigt på morgonen. Flodvattnet är brunt och meandrar mellan höga kullar i ett allt torrare landskap. Lite skumt att segla uppför floden med 4 knops medström…! När det vänder och floden och tidvattnet samverkar får man rejäl skjuts ut i havet om man inte hunnit slänga ankar….

Vi ankommer Alcotim vid lunchtid, just som strömmen vänder ut mot havet igen. Vi kastar ankar i floden och sjösätter dingen. Vi är inte ensamma, nästan svårt att hitta en tillräckligt stor yta på floden för att ankra. Här finns många långliggare, mest lite äldre segelbåtar av mindre storlek. Så fort floden blir lite bredare ansamlas ankrade båtar. Floden inte mycket bredare än 100 m – 150 m och djupet ganska litet. Upp till Alcotim finns en farled som är väl utmärkt med sjömärken, särskilt i flodkrökarna där det är viktigt att hålla ytterkurva hela tiden där strömmen är starkare och djupet större. 

Snart är vi iland och kan börja utforska den Spanska sidan där staden heter Sanlúcar de Guadiana. Litet samhälle med smala kullerstensbelagda branta gränder upp och ner för kullarna. Ganska trevlig liten ort men det mesta är tyvärr stängt och vi hittar ingen mataffär som utlovades av Google…. Senare på eftermiddagen åker vi över floden till Portugal och Alcotim. Vi söker det beryktade ”limmet” men kan inte riktigt förstå vad som gör staden lockande. Vi hittar tillslut en utmärkt restaurang där vi fortsätter att fundera över frågan medan vi avnjuter ett välgrillat lamm i solnedgången.

Dagen därpå tar vi dingen och kör in i en smal biflod där det ska finnas en sandstrand och ett fint sötvattensbad. Vi blir lite besvikna när bifloden helt plötsligt är avskuren av en bro och en fördämning. Bara att landa dingen och ta våra väskor och traska till stranden. När vi kommer upp på fördämningen inser vi att detta är den artificiella badsjön. Floden är för liten för ett bad så de har helt enkelt dämt floden och skyfflat dit en massa sand och skapat ett litet bad. Nå ja, inte helt fel med ett sötvattensdopp tycker vi…och en massa änder….Elisabeth målar och Roberth sover på stranden. Efter lunch tycker vi att det är dags att återvända till dingen och ta oss ut ur bifloden. När vi kommer till fördämningen inser vi vårt misstag. Det finns inget vatten kvar i bifloden..aaahhhhh. Lågvatten givetvis…det är därför de behöver en fördämning annars försvinner badsjön två gånger per dygn.. Ute i den stora floden märker vi knappt att vattennivån sjunker med 2 meter vid lågvatten. 

Inte mycket att stå och gräma sig över. Vi traskar ner till den torrlagda dingen och börjar bära. Med förenade krafter försöker vi bära dingen gående på de leriga hala stenarna på flodbotten. Sakta och med stor risk att för ett psykbryt når vi till slut vatten som är tillräckligt djupt för dingen. Sakta börjar vi ro ut mot huvudfloden. På vägen ut ser vi både sötvattenssköldpaddor på flodkanten och Kungsfiskare som letar småfisk i det grunda flodvattnet. Så där, genast på bättre humör…. 😊

Efter några dagar i Alcotim har vi inte riktigt anammat storheten i denna ort. Det är fint, absolut, men så himla fint vet vi inte om det är. I de flesta båtarna på floden ser vi inga människor. Vi tror således att det ett bra ställe att lämna båten om du behöver åka hem en period. Båten ligger skyddat för stormar och oväder, ligger i sötvatten och det är gratis. Vill man att någon ska kolla båten då och då kostar det inte många kronor.

Den här båten har nog legat ett tag

”Limmet” fastnar inte på oss så efter några dagar drar vi upp ankaret när strömmen vänder och börjar gå ut mot det salta havet igen. Efter knappt 3 timmar har vi gått de 25 nm ner till Ayamonte där vi ankrar i floden strax norr om staden. Det har blivit mörkt och vi avvaktar till morgonen innan vi går in i marinan.

Ayamonte är en lite udda ort. Den ligger vid flodmynningen men det finns inga stränder inom gångavstånd. Centrum är mysigt med gågator, gamla fina torg med pampiga byggnader och trevliga restauranger. Efter tips från Ydalir gick vi till en tapas-restaurang på kvällen och fick en fantastisk matupplevelse. Varje tapas är ett konstverk och smakar helt fantastiskt. Vi har aldrig ätit tapas i en sådan modern tappning tidigare. LPA heter restaurangen och kan varmt rekommenderas om ni har vägarna förbi…värt en liten omväg på resan till och med…

Mot Madeira

Logg: 2 554 nm

Motor: 1 274 h

Efter att bunkrat mat, aktiverat satellittelefonen, besiktigat riggen, tvättat kläder och studerat väderprognoser börjar vi bli redo att påbörja seglingen till Madeira. Seglingen är 530 nm och vi räknar med att det ska ta ca 4 dygn att nå ögruppen.

Ett litet problem är vi inte kan bunkra diesel i Ayamonte. Vi behöver segla över floden till Portugisiska Vila Real de Santo António för att tanka. Då vi inte besökt staden förut beslutar vi oss för att segla dit  dagen innan avseglingen till Madeira. I upphetsningen över seglingen till Madeira så tänker vi oss inte för och glömmer kolla strömmarna innan vi kastar loss från Ayamonte. Vi ska ju bara till andra sidan floden så vad kan gå fel…. Vi inser vårt misstag så fort vi kommer ut från marinan. Strömmen är stark och vi går sidledes över floden för att nå Santo António. Väl där inser vi att strömmen gör det nästan omöjligt att lägga till vid tankbryggan. Vi får tanka i morgon bitti så vi går in i marinan istället. Vi har inte bokat plats och det blir mycket hojtande till hamnpersonalen på bryggan när vi inser att hamnen är nästan full och det är absolut inte lämpligt att angöra hamnen denna tid på dygnet då det nästan är lika strömt inne i hamnen som ute i floden. Denna hamn ska angöras vid slackvatten. Suck!! det borde vi kollat… Efter lite mer gapande går vi ändå in i marinan och kämpar för att båten inte ska ställa sig på tvären i marinan. Snart blir vi anvisade en plats på en bryggnock och med stor hjälp av bogpropellern ligger vi snart tryggt förtöjda i bryggan utan att skapat kaos i marinan eller skadat andra båtar. Puh..

Morgonen därpå kastar vi loss och har tagit det ologiska beslutet att inte tanka mer diesel för seglingen till Madeira. Enligt prognoserna ska det blåsa bra och det är ju en segelbåt, inte en motorbåt. Vi har trots allt halv tank och kan gå nästan 400 nm för motor i värsta fall.

Sagt och gjort, vi avgår den 6 okt kl 07.30 för att få lite medström genom flodmynningen ut i havet. Vi har sjöstuvat allt i båten och har fått bra samstämmiga väderprognoser från flera modeller. Första dagen kommer vi ha lite vind sen kommer en vind från NV-NO mellan 5 och 10 m/s fram till Madeira.

När vi lämnar de sista sandrevlarna bakom oss lägger vi båten i rätt kurs och låter autopiloten ta över. Det senare beslutet föll dock inte väl ut. Autopiloten ville inte segla åt samma håll som vi! Hur vi än försöker få den på rätt kurs tar den egna beslut och väljer egna vägar. Detta med AI har gått för långt…. Tillslut stänger vi av alla instrument, stänger av huvudströmmen i 5 min och återstartar sedan alla system i hopp om att detta ska få autopiloten på bättre tankar. Icke….

En viss frustration uppstår bland besättningen ombord. Stora pengar har investerats i en ny autopilot och låtit proffs installera detta på ett professionellt sätt, förhoppningsvis. Varför ska den börja strula just nu? Den har ju fungerat perfekt hela resan från Sverige ner till Algarve! Alla anslutande kablar till styrdatorn kontrolleras igen men inget ser ut att vara löst eller felaktigt kopplat.

Återstår bara den nya rategyrokompassen. Den ska ju vara 100 ggr bättre än den gamla fluxgatekompassen. Den nya kompassen är installerad i skolådan under fåtöljerna i salongen. När Roberth böjer sig ner för att öppna luckan ser han att ett glasögonfodral lagt sig bredvid fåtöljen, på träskivan rakt ovanför kompassen. Detta glasögonfodral har en liten, liten magnet som stänger locket till fodralet. När detta fodral avlägsnas från träskivan börjar autopiloten uppföra sig civiliserat igen. Fantastiskt hur en liten, liten magnet kan skapa så mycket frustration… Äntligen är vi och autopiloten överens om var vi ska och vi kan påbörja seglingen mot Madeira. Redan kl 10.30 har den lilla vinden vi hade mojnat och vi guppar på spegelblankt hav några sjömil ut från kusten. Vi startar motorn och börjar beta av sjömilen mot mål.

Skyldigt glasögonfodral

Det är en fantastisk känsla att vara på väg. Detta blir vår längsta non stop segling hittills och visst är vi lite spända.      

Till lunch steker vi pannkakor och vispar grädde med lite vaniljsocker i. När lunchen är klar börjar bromsen på fiskerullen att knattra, vi har napp. Elisabeth börjar med säker hand veva in fisken som visar sig vara en fin blåfenad tonfisk på ca 1,5 kg. Den dräneras snabbt på allt blod, fileas, sköljs i saltvatten och läggs i kylen till kvällens middag.

Kl 16.30 kommer en vind från SV på 3-5 m/s. Vi stoppar motorn och sätter storsegel och stora genuan på styrbords sida. Vi faller till en sydlig kurs och seglar 4 knop. När solen börjar dala skrotar vinden mot V och fortsätter mot NV. Vi följer efter och kan nu hålla en SV kurs mot Madeira. Vinden ökar successivt och vi gör snart 7 knop. Vinden fortsätter att öka och när mörkret faller rullar vi in genuan och rullar ut den lilla focken. Runt midnatt blåser det 9-10 m/s och vi seglar i 7-8 knop.

När vi kl 01 på natten passerar förlängningen på Portugals västkust får vi en kraftig sjö från något förment lågtryck i norr. Båtens rörelser ändras betydligt och vi börjar känna av en viss sjösjuka. Första natten på en längre havssegling brukar bli relativt sömnlös då kroppen protesterar mot det konstanta rullandet när man försöker sova.  

På morgonen andra dagen mojnar vinden något och vi sätter genuan igen. Framåt eftermiddagen börjar havet lägga sig och vi får en behaglig gång. Vi seglar kurs 233°, fart 5-6 knop med fulla ställ.

Under dagen är vinden jämn och vi kan turas om att sova lite i sittbrunnen för att kompensera den lite stökiga första natten.

Vid vaktbytet kl 02.30 tar Roberth över rodret. Vi har seglat 255 nm och redan kommit halvvägs. Det är en helt klar natt och en fantastisk stjärnhimmel. Den krabba sjön är nu helt borta och vi har en mjuk dyning från NE som inte märks nämnvärt i båten. Nätter som denna är det helt fantastiskt att segla fram på öppet hav med hela himlavalvet som ett oändligt tak. Man känner sig varken rädd eller ensam, bara lycklig och ödmjuk.

Den tredje dagen blir även den solig och ganska varm. Vi startar watermakern för att göra vatten och motorn för att ladda batterierna. Kl 19 närmar vi oss en större fartygsled med en strid ström av både norr- och sydgående fartyg. Det börjar bli mörkt och vi börjar faktiskt fundera på hur vi ska ta oss igenom. Dessa stora båtar har enormt lång bromssträcka så det är inte rekomendabelt att gå framför dem, man ska alltid passera bakom större fartyg. Inte i vår vildaste fantasi kunde vi tro att det var en sådan trafik ute på öppet hav!! Vi faller och seglar parallellt med fartygen tills vi får en lucka där vi kan slinka igenom. Först runt midnatt har vi passerat fartygen med en sådan marginal att vi känner oss trygga.  

Den tredje natten slår vädret om och det blir lite mulet. Tråkigt att man inte kan se stjärnorna längre. Inte heller månen lyser upp havet och natten blir betydligt mörkare.  

Den fjärde dagen vrider vinden mot NO och vi får en slör. Vi flyttar över genuan till lovart och spirar den med en bom. Det blåser fortfarande 7-8 m/s och vi seglar i 7-8 knop, kurs 245°. Plötsligt ropar Elisabeth ”land ohoj”. Strax om styrbod ser vi några bergstoppar i horisonten. Klockan är 15.30 och det vi ser är höga bergen på Porto Santo, ön strax norr om Madeira. Vi har 30 nm kvar och bergen blir sakta men säkert större. Först kl 20 rundar vi den SV udden på Porto Santo. Vinden har ökat till 10-12 m/s det är mörkt och nu kommer även några regnskurar. Mellan de höga topparna pressas vinden samman och vi får några rejäla kastvindar när vi närmar oss hamnen. Finge man välja är väl detta inget önskescenario när man ankommer en för oss helt ny hamn. Vi väljer att lägga oss på svaj utanför hamnen. När vi kommer närmre inser vi dock att det ligger fler båtar utanför hamnen. Flera är helt nedsläckta och har inga ankarlanternor tända. Vi ser båtarna först när vi är mycket nära, vilket stressar oss något då det blåser hårt och regnar. Vi går sakta, sakta in mellan båtarna och hoppas på att vi ska hitta en tillräckligt stor yta för oss att ankra på. Vi vill in så långt det går för att hitta lä för atlantdyningen bakom piren. Snart har vi lokaliserat de flesta båtarna och hitter snart en yta där vi kan kasta ankar. Vi anammar försiktighetsprincipen och lägger oss lite längre ut än vi önskar. Exakt kl 21.00 kastar vi ankar och börjar backa fast det, först försiktigt, sedan med mycket back i maskin. Snart ligger vi tryggt ankrade men med en viss ataltdyning i sidan. Vi är framme!!! Vi är glada, lättade, nöjda, upprymda, stolta, lite malliga men även lite trötta. Allt har gått bra, inget har gått sönder, varken båten eller vi….

Vi har seglat 526 nm från Ayamonte till Porto Santo. Det tog oss 3 dygn och 14 timmar. Snitthastigheten blev 6,1 knop vilket vi är nöjda med. Lite känning av sjösjuka i början men det utvecklades aldrig till hulkande. Det har gått bra att laga mat och vi har sovit ganska bra.       

Land i sikte
Publicerat i Portugal | 1 kommentar

Från Nazaré till Algarve

September 2020
Logg: 11 314 nm
Motor: 1 226 h

Den 1 september lämnar vi Nazaré för en relativt kort dagsegling till Peniche, knappt 23 nm. Vi planerar att segla ner till den halvmåneformade viken vid São Martinho do Porto för att se om vi kan få tillräckligt skydd för västvindarna som ska blåsa kommande natt. Ett populärt ställe med långa stränder och trevliga restauranger har vi hört. Viken ligger skyddat bakom höga klippor med en smal öppning ut mot havet, problemet för oss är att det är grunt i viken, kanske för grunt för oss. Det är bara 5 nm från Nazaré, det är lite vind så vi går för motor utmed kusten.

När vi går in mellan de höga klipporna ser det riktigt trevligt ut. På norra stranden ett litet samhälle och i södra reser sig höga sanddyner. Dock letar sig dyningen in genom den smala mynningen och ger viss sjöhävning i viken och vi börjar tvivla på om vi kan få tillräckligt mycket sjölä i natt när vinden ska vrida mot väst och öka.

Mycket riktigt så blir det fort grunt, snart har vi bara 0,3 m mellan kölen och havsbotten och vind och vågor trycker båten in mot stranden. Vinden har ökat markant bara på den korta tid vi befunnit oss i viken. Vi tar ett snabbt beslut, lägger om rodret och tar oss snabbt ut till havs igen. Vi sätter segel och lägger ut en kurs mot Peniche. Om vindarna står sig ska vi nog hinna dit innan mörkret faller.

Dagen är varm och solig och vinden kommer från NV. Vi blir lite konfunderade när vi kommer ut på havet igen för där blåser det inte lika mycket som inne i viken. Troligen medför de höga klipporna och det smala inloppet en slags venturieffekt. Vi sätter storsegel och rullar ut den stora genuan och seglar mot SV med 6 knops fart. Vi hade gärna seglat ut till ögruppen Berlengas som ska vara något utöver det vanliga. Tyvärr är öarna mycket utsatta för vind och vågor och det finns få eller inga bra ankringsvikar för djupgående segelbåtar att stanna över natten. Vi väljer att fortsätta segla in till Peniche. Seglingen flyter på utan några problem och samtidigt som solen går ner droppar vi ankare utanför pirarmarna, nedför borgruinen Forte De Peniche. Fortet byggdes på 1500-talet och är idag ett muséum. De höga klipporna ger oss bra lä för den NV vinden.

Marinan i Peniche är liten och utsatt för svall från alla fiskebåtar som går ut och in i hamnen så trots att det rullar lite där vi lagt oss på svaj är det inom vår komfortzon, även den ekonomiska…😊

Nästa morgon sjösätter vi dingen och ror in i fortet genom en liten tunnel. Vid en liten stenig strand drar vi upp dingen och hittar en trappa som tar oss rakt in i staden. Mycket praktiskt.

Sirenia ligger och väntar utanför.

Vi har varit i Peniche för många år sedan när vi bodde på golfbanan i Praia Dél Rey. Staden gör inte mycket väsen av sig men promenaden utmed gränderna i stadens södra delar är vacker. Där slingrar sig staden utmed klippavsatser högt ovanför havet. Vi vandrar utefter klipporna ända ut till fyren på Cabo Carvoeiro. På flera ställen klättrar vi ner längs klippväggarna på små smala trappor uthuggna i berget av fiskare. De har gjort detta för att komma lite närmre vattnet men behöver ändå ca 50 m rev för att nå vattenytan. Ofta finns det grottor i anslutning till fiskeplatserna där fiskarna söker skydd vid oväder.

Vi äter lunch på en av restaurangerna ner i hamnen. Vi frågar efter ”dagens fångst” och de kommer ut med en stor fisk på ett fat. När vi tittar på gälarna är de inte röda utan gråa och vi ber om en ”dagsfärsk fisk”. Den mycket förnärmade kyparen hävdar med emfas att fisken är dagsfärsk och därmed är diskussionen avslutad… Fisken smakade ok, men inte mer…. Det höga priset utlovade betydligt ”färskare” och godare fisk….:(

Dagen efter vaknar vi av att stora motorbåtar med turister cirkulerar runt Sirenia. Vi blir fotograferade och många av turisterna tillönskar ”smaklig frukost” när de passerar vår sittbrunn… Tydligen är det populärt att turistbåtarna tar en sväng nedanför fortet för att visa upp dess imponerande murar från sjösidan, att det ligger en segelbåt på svaj är inget man tar hänsyn till.

Klockan 09.30 startar vi ankarspelet och tar upp 30 m kätting och 25 kilo Rocna-ankare. Vi gillar vårt Rocna-ankare som hittills aldrig svikit oss.   

Vi har fint väder och svaga vindare från NV när vi seglar mot Cascais. Prognosen säger att havsdimmans södra gräns ska vara strax norr om oss, så vi hoppas få klart väder under dagen.

Vi sätter storsegel och genua och sätter kurs mot Cabo da Roca där vi faller av till rak sydlig kurs mot Cabo Raso, girar till ostlig kurs och seglar för babords halsar sista biten in mot Cascais. Vinden ökar successivt under dagen och vrider till N. När vi girar vid Cabo da Roca får vi plattläns och 8 m/s i baken.

När vi rundar Cabo Raso får vi plötsligt en snabb temperaturökning, det blir varmt igen fast det är sent på eftermiddagen och solen börjar gå ner. Värmeökningen är påtaglig och snart åker tröjan av och vi njuter av skön kvällssegling in mot Cascais. Kl 19.45 låter vi ankaret gå på 5 m djup utanför marinan i Cascais. Här ligger vi skyddade för alla vindar förutom vind från kvadranten O-S. Vi har seglat 46 nm från Peniche utan några missöden.

Anledningen till att vi inte seglar in till Lissabon är att vi vill undvika att ligga i dyra marinor. I Lissabon har vi inga möjligheter att ligga på svaj utan är hänvisade till marinorna. I Cascais ligger vi tryggt på svaj och kan lägga dingen bakom tank-bryggan i marinan utan kostnad.

Cascais och Lissabon

Cascais är en exklusiv förstad till Lissabon. Staden ligger mycket vackert utmed kusten och de stora villorna stoltserar med fantastisk utsikt över havet. I de gamla kvarteren ligger restauranger och barer tätt. Gatorna är stensatta med små kvadratiska (4×4 cm) stenar i svart och vitt. Med dessa stenar skapar de fantasifulla och vackra mönster som gör varje gata unik. Vilket jobb att stenlägga dessa gator och torg…puh..

I Portugal slipper vi munskydd när vi är utomhus vilket är fantastiskt skönt när det är soligt och varmt. När vi går in i butiker och allmänna transportmedel måste vi dock använda munskydd. Exempelvis på tågen från Cascais till Lissabon. Tåget går utmed havet och vi beskådar genom tågfönstret alla badorter som fått en viss patina av att tidens tand börjar göra sig gällande. Underhåll är inte prio ett för portugiserna, man lappar och lagar när det går sönder, fram till den dag då förfallet är ett faktum…  

Från Cascais tar tåget in till Lissabon bara 35-40 min. Vi ankommer till Cais do Sodré som är slutstation i Lissabon. Området runt stationen tycker vi är gemytligt. Det är nära ner till hamnstråket med alla parker och restauranger. På andra sidan vägen ligger de stora saluhallarna och food courten Time Out Market. Här kan man smaka på många olika Portugisiska specialiteter eller bara spatsera och njuta av atmosfären. Prisnivån är hög och vi väljer att första dagen bara gå en sväng i saluhallarna för att sedan vandra bort mot gränderna i Alfama.

Som vanligt i Portugal ser vi många slitna hus men med otrolig charm. Varför många hus förfaller beror delvis på, enligt några trevliga svensk-portugiser vi träffade, att det ofta finns en stor släkt som ärvt huset men som inte kan komma överens huruvida man ska sälja, renovera, etc. Tråkigt, för i vissa områden är förfallet stort.

Gatorna slingrar sig uppåt och de gula spårvagnarna drar fram med några dm marginal till husväggarna. Ju högre upp vi kommer desto bättre blir utsikten. Vi går upp till Castelo de Sao Jorge, ett moriskt slott från 1000-talet, idag ruiner och museum, och fortsätter sedan bort till Miradouro da Graça och njuter av utsikten över staden. Därifrån ser vi även floden Tajo med Portugals egen Golden gate-bro med det fantasifulla namnet 25 April-bron. Ett viktigt datum eftersom det var då som statskuppen 1974 ägde rum, även kallad Nejlikerevolutionen.

Vi sitter länge under skuggan av de stora träden och beskådar utsikten. Skuggan är välkommen då det är vindstilla, soligt, +30°C i skuggan och backarna upp för de 7 kullarna suger musten ur trötta, otränade seglarben. Snart är vi på benen igen och går bort till Miradouro das Portas do Sol. Här är utsikten inåt land, mot floden. Den moderna restaurangen på terrassen kanske inte smälter in i miljön på ett bra sätt men utsikten och maten är fantastisk. Vi har suttit på denna terrass flera gånger tidigare genom åren och återkommer gärna hit igen.

Efter lunch strövar vi ner genom Alfamas smala gränder mot floden. Följer de fina gångstråken utmed floden tillbaka till stationen. Vi stannar vid vattnet och njuter av solnedgången och de mer eller mindre duktiga gatumusikanterna.

På tåget tillbaka till Cascais faller mörkret. När vi kommer till pontonen där vi lagt dingen är det mörkt. Vi inser att vi inte har någon lampa med oss och vi har inte tänt någon ankarlanterna på båten, det är kolsvart. Vi vet i vilket väderstreck vi ska åka…men vem har en kompass i fickan? Inte vi.. Hoppas att google maps funkar, lite batteri finns kvar i telefonen.

Tur för oss att kvällen är lugn och stilla. Vi kastar loss dingen och ger oss av i mörkret när det är fritt från större båtar som passerar utanför. Först hittar vi en blå segelbåt och inser att vi kört lite fel. Vi fortsätter och snart börjar vi känna igen våra grannbåtar i mörkret och efter 15 min kan vi angöra dingen vid Sirenias badbrygga. Nästa gång tar vid med oss pannlampor och sätter på ankarlanternan innan vi lämnar båten. Lanternan är utbytt till LED-typ så den drar inte mycket ström.

Några dagar senare åker vi in till Lissabon på nytt. Elisabeth åker direkt in till Lissabon och Roberth hoppar av tåget i Algés för att hitta en buss som tar honom till Alfragide. Där har han hittat Portugals svar på Bauhaus, Leroy-Merlin´s stora butik. Här ska vi förhoppningsvis hitta bra trycksäkra slangar till watermakern, vattenfilter, mässingskopplingar etc. De har allt…. 😊

Till lunch är Roberth klar och tar en taxi denna gång tillbaka till Algés och järnvägsstationen. I Lissabon möts vi i Bairro Alto och äter en lunch under jakarandaträden på torget Largo do Carmo, framför arkeologiska museet. Ett av många mysiga torg i Lissabon. Vi äter Arroz negro con pulpo, ris som färgats svart med bläck och bläckfisk vid en av de två små uteserveringarna. Stackars Elisabeth är helt slut efter att jagat födelsedagspresenter i halva Lissabon en stekhet septemberdag. Påsarna ser välfyllda ut så Roberth är nöjd… 😊.

Efter lunch går vi till den gamla fina järnhissen Elevador de santa Justa som byggdes år 1902. Även denna ritades av en lärling till Gustave Eiffel och drevs ursprungligen med ånga.

Vi tar dock trapporna ner till för vidare promenad till Lissabons Panthéon (Panteão Nacional). En monumental byggnad i vit marmor som tidigare varit en kyrka i barockstil från 1700-talet. Den är att likna vid ett storslaget mausoleum där många av Portugals mest kända människor ligger begravda så som Vasco da Gama och Henrik sjöfararen. Vi tar trappan upp i kupolen och ut på taket där utsikten även floden och staden är fantastisk.

Vi ser solen börja dala och går ner till en gatumarknad strax intill Pantheon och äter en tallrik små räkor, riktigt små, ca 1 cm långa. Man äter dem med skal, huvud och allt, bara att tugga i sig. Kan väl säga att det inte föll oss i smaken riktigt men man tar ju seden dit man kommer.

När mörkret faller tar vi tåget tillbaka till Cascais och dingen ut till båten i viken. Trötta och nöjda efter en dag i Lissabon. Elisabeth lyckades skramla ihop nästan 40 000 steg.

När vi vaknar nästa morgon är det vindstilla och dimman omsluter oss på alla sidor. Vi ser ca 20 m och kan knappt ana våra båtgrannar. Vid lunchtid ligger fortfarande dimman så vi tar dingen in till Cascais för att handla mat på Pingo Doce, bästa mataffärskedjan i Portugal enligt oss. Halvvägs till affären ringer det på mobilen. Det är våra svenska båtgrannar som tycker sig se en båt som lagt till vid vår båt…skumt. Vi får genast bråttom tillbaka. Ett utmärkt tillfälle för en tjuv att göra inbrott i en båt när dimman ligger tät… suck det skulle vara katastrof.. När vi efter 15 min kommer ut till båten ser vi ingen båt där men vi kan inte heller se att någon gjort inbrott i båten, inget är stulet…puh.. När vi talar med våra båtgrannar på s/y Lady Ann får vi veta att de tagit några kort från sin båt när den andra båten låg vid vår båt. Bilderna är faktiskt så bra att vi kan se att det är en mindre blå öppen segelbåt. När vi kontrollerar babords skrovsida inser vi att de seglat på vår båt och med gennakerpeket gjort stora repor i gelcoaten. Inte roligt.

Roberth tycker sig känna igen båten och vi tar dingen in till marinan. På väg dit ser vi den misstänkta båten ligga utanför segelklubben i Cascais. Vi girar och kör in till deras brygga. Vi får tag på en av de ansvariga och frågar vem som nyss seglat båten som ligger utanför klubbens brygga. Vi får snabbt reda på vem det var och när vi konfronterar denna man medger han direkt att det var han som seglat in i vår båt när han undervisade en elev i segling…i dimma…bland ankrade båtar…ja, vad säger man?…”bristande omdöme” är väl en snäll beskrivning. Han erbjuder sig att komma ut och ”slipa” bort reporna och sedan fylla i med vit gelcoat, vilket vi inte tycker är en bra idé då vår båt har en speciell vit nyans. Vi begär 200 € vilket han skrattar åt. Vi står på oss och när han diskuter detta med andra på klubben blir han övertalad om att betala det vi önskar. Han går således med på att betala men ska komma ut med pengarna i morgon. Tyvärr har vi inte så höga tankar om sydeuropéers ansvarskännande avseende denna typ av transaktioner så vi kräver pengarna omgående. Han blir givetvis förnärmad men efter vissa diskussioner sätter vi oss och väntar när han åkte iväg och tar ut pengarna. Allt som allt tog det 1 timme att få en skälig ersättning för alla reporna på skrovsidan. Det är inte sista gången vi kommer få repor i gelcoaten så det är inte mycket att häng läpp för. 2 000 SEK är däremot ett välkommet tillskott i reskassan.

Senare på eftermiddagen lättar dimman och värmen kommer tillbaka. Vi är nöjda med Lissabon och söker med ljus och lyckta efter ett bra vindfönster för segling ner mot Algarvekusten. Envisa sydväst- och sydvindar sätter dock käppar i hjulet. Med lite fantasi kan vi dock se ett litet fönster om vi seglar omgående. Först vindstilla, sedan svaga SV-vindar som med försiktig skotning ska kunna gå att segla på för den tålmodige. Målet blir att segla en kort etapp på 25 nm ner till Sesimbra utanför Setubal. Först måste vi dock kompletterat matförrådet med de nödvändigaste delikatesserna en seglare behöver för att överleva, lufttorkad skinka, några rejäla skivor entrecote, scampi, bläckfisk, färska grönsaker, kaffe till espressobryggaren, etc.

Trots att vi hade långa dagar och många steg i Lissabon utforskade vi Cascais och gick även den vackra strandpromenaden längs Cascais.

Till Algarve

Logg: 2 246 nm

Motor: 1 230 h

Vi kastar loss kl 15 från Cascais och styr söder ut mot Cabo Espichel. Havet ligger som en spegel och vi går för motor. Vi styr lite SV för att komma ut över Lisboa Canyon, en djup ravin i havsbotten där valar brukar trivas. När djupet ökar får vi snart sällskap av en flock svarta delfiner, eller är det valar? De är stora så det kan vara Pilotvalar. När de kommer närmre ser vi att det är stora delfiner men art vi inte sett tidigare. Vi stänger av motorn ligger helt stilla på ett spegelblankt hav i solnedgången. Snart behöver vi fortsätta ner till Cabo Espichel där vi girar till O kurs in mot Sesimbra.

Udden innan Sesimbra

Just när vi rundar udden kommer en vind från NO. Vi fortsätter den korta sträckan mot hamnen men vinden ökar snabbt och vi är sena, mörkret faller fort. Snart blåser det kuling 15 m/s och vi ser ut som två frågetecken, det ska vara vindstilla just nu….?? När vi kommer till Sesimbra blåser det hårt och vi seglar endast för den lilla focken. Det är helt becksvart och planen att lägga sig på svaj utanför hamnen visar sig bli svårt då det ligger många små lokala båtar vid små bojar över allt. De syns knappt i mörkret och vi vågar inte gå in mellan båtarna då kastvindarna är starka. Vi fortsätter in i marinan men inser snart att marinans bäst-före-datum har passerats med några decennier. Rostiga stålbalkar sticker ut från betongbryggorna och det är en allmän oordning vilket inte uppskattas när det är blåsigt, mörkt och för oss ett okänt område. Vi vänder och går ut från hamnen och tar beslutet att fortsätta segla söder ut under natten. Om det blir vindstilla som prognosen säger får vi ligga och driva tills det blir ljust och vi kan se fiskebojar och nät ordentligt. Vi hissar storseglet och går med bra fart söderut. När vi kommer 5 nm från land dör vinden lika snabbt som den kom och det blir nästan helt stilla. Vinden var troligen av landbris av det kraftigare slaget, skumt… Vi rullar ut genuan och glider ljudlöst fram i 1-2 knop genom den svarta natten. Vi styr mot hamnstaden Sines på Portugals södra västkust som vi hade som alternativ natthamn, nu är klockan 02.30 och vi inser att vi kan lika gärna fortsätta ner mot Algarve. 

Hela natten seglar vi sakta, sakta, ibland nästan bakåt. Havet ligger stilla och vi slumrar lite på vår vakt. När det ljusnar vågar vi starta motorn och börjar göra distans söderut och parerar mellan fiskebojarna. Helt plötsligt förändras sikten och vi går rakt in i en riktigt tjock dimma. Vi ser knappt fören på båten så vi stänger av motorn. Vi ligger nu nästa stilla, vi driver sakta ut till havs i SV riktning.

Efter några timmar beslutar vi unisont att ändå starta motorn och gå sakta ut mot djupare vatten för att slippa bojarna. Redan efter någon timme kommer den svaga VSV-liga vinden som utlovats. Det blåser 3-4 m/s, dimman försvinner och vi sätter gennakern, skotar in den ordentligt om babord och kan sträcka ner mot Cabo Sao Vicente. Kl 18 närmar vi oss udden, vinden skrotar och ökar så vi tar ner gennakern. När vi rundar Cabo Sao Vicente blåser det N 7 m/s, det skymmer och helt plötsligt kommer dimman krypande från norr och jagar oss sista biten in mot ankarviken vi siktar på.

Då det nu blåser från N hoppas vi få lä nedanför de höga klipporna på Portugals SV hörn. Det blir tvärt om, när vi går in under fort de Belixe för att droppa ankar blåser det 8-10 m/s. Vi går så nära klipporna vi vågar i mörkret för att få lä, men då snurra vinden 180 grader och vi trycks in mot klipporna av vinden. Vi lägger i backen och tar oss ut 50 meter där vinden kommer från N och låter ankaret gå. Snart är snubberlinan satt och vi kan börja med en god middag. Det blåser snart 14 m/s från N fast vi ligger 50 m från klippor som är minst lika höga, vilket borde ge lä…men inte i natt….. Nåja, vi är nöjda och trötta och det tar inte många minuter efter maten innan vi kryper till kojs.

Forte de Belixe

I dessa lägen är vi glada att vi utrustat båten med bra strålkastare på targabågen och i masten.

Vi sover gott och först kl 10.15 på förmiddagen får ankarspelet åter träda i tjänst och dra upp ankaret genom klyset. Vi går för motor den korta biten till Sagres och ankrar utanför marinan i Baleeira på 6 m djup.

Vi tar dingen in till fiskehamnen och hittar en bra flytbrygga där vi angör dingen och går iland för att hitta en matbutik. Snart sitter vi dock på en uteservering och har beställt en gryta på ris, grönsaker och bläckfisk. Den gamla damen kommer efter 45 min ut med en enorm gryta som placeras mitt på bordet. Det ser ut som en simmig risotto och bläckfisk för 6 personer. För att inte göra kokerskan besviken åt vi nästa upp allt och blev sedan sittandes i paltkoma resten av lunchen ……. att man aldrig lär sig…😊 (i högsta grad ett i-landsproblem).

Vi hade nog tänkt stanna här i Sagres några nätter och vandra ut till fortet på udden men vädret har andra planer. En stark SO-vind från Gibraltar sund ska dra in vilket sannolikt medför svall och sjöhävning på ankarplatsen. Följande morgon drar vi således upp ankaret igen för segling till Portimão. Helt plötsligt protesterar ankarspelet och vi inser snart att kättingen troligen lagt sig runt några stenblock på botten. På med badbyxor och cyklop och ner till botten. Kättingen har mycket riktigt lyckats ta sig runt, emellan och under 4 stora stenar. Roberth dyker och dirigerar Elisabeth som kör båten och försöker snurra båten med bogpropeller och motor i sådant mönster att kättingen tillslut kommer loss och vi kan dra upp ankaret. En bra läxa som lär oss att sätta flytbojar på kättingen om det finns stora stenblock eller koraller på botten.

Vi seglar de 20 distansen utmed Algarves gulaktiga, höga sandstensklippor i en frisk nordlig bris.

Vi seglar förbi Lagos och Alvor och ankrar innanför pirarmarna till Portimão. Här ligger redan ett 30-tal båtar som, liksom vi, noterat den kommande SO-vinden. Det är 28° varmt och snart ligger vi i vattnet och svalkar oss. Vi packar även upp våra nyinköpta SUPar (Stand Up Paddle board). Pumpar upp dem och tar en första lite vinglig tur i det lugna vattnet bakom pirarmarna.

Ankarviken i Portomao

Nu har vi kommit till Algarve på allvar! Ska bli skönt att stanna här några veckor och ta det lite lugnt, ha lite semester, få besök, fira födelsedag och förbereda oss för seglingen till Madeira.

Publicerat i Okategoriserade, Portugal | Lämna en kommentar

San-Sebastián

På basiska heter staden Donostia och man kallar den oftast Donostia-San Sebastian. Den största och finaste stranden heter ”Playa de la Concha” och sägs vara en av världens vackraste och här ville vi kasta ankar.

När vi kom in i ankringsviken var det full aktivitet med badbåtar, SUP-paddlare, simmare och 100-tals bojar. Det var inte lätt att hitta en bra ankringsplats men vi lade oss till slut lite längre ut där vi visserligen inte var lika skyddade från den väntade nordvästliga vinden men vi låg helt ok där.

Vi kunde ta en betalboj för €40 per dygn. I bojavgiften ingick visserligen båttaxi till och från hamnen men det kändes som onödiga pengar när vi har egen dinge. I marinan var det billigare men där kunde vi ligga max 2 dagar så det fick bli eget ankare.

Efter skönt dopp i den turkosblå lagunen tog vi dingen in till hamnen. Nu förstod vi vitsen med att ha fri båttaxi i bojavgiften för det var svårt att bli av med dingen. Alla pontoner var försedda med låsta grindar. Till slut lade vi dingen på nocken på bryggan där man tankar. Vi låg inte i vägen för någon men när vi skulle hämta dingen fick vi klättra över en stängd grind. Detta funkade två kvällar men tredje kvällen blev vi stoppade och skulle behöva betala en hamnavgift för att få koden till de låsta pontonerna. Det skulle  kosta oss €14,80 per dygn så den kvällen blev det middag i båten istället.

Men de första kvällarna kom vi iland gratis. Efter en kvällspromenad i den fina gamla staden kunde vi äntligen få några goda pinxos på en av alla restauranger som låg tätt i kvarteren. När vi kom in till gamla staden på dagtid senare hade den helt ändrat skepnad. Nu trängdes fiskaffärer, livsmedelsbutiker och frukt- och grönsaksaffären istället för pinxosbarer.

San Sebastian ligger fint runt tre stränder där Playa de la Concha är den finaste, Playa de la Zurriola som ligger i området Gros är en populär surfingstrand och Playa de Ondarreta är mer en familjestrand. Det är lätt att förstå att detta var en turistort för aristokratin runt sekelskiftet före 1:a världskriget då många av de vackra byggnaderna uppfördes.

Dag 2 skulle vi bestiga berget Monte Igueldo som ligger på den västra sidan. Det fanns en linbana men vi valde att gå trappor och serpentinvägar upp på berget, svettigt värre i gassande sol. När vi nästan var uppe möttes vi av en biltull men som även gällde gående. Det visade sig att det låg ett gammalt tivoli på toppen och företaget som köpt hela området krävde €3  per person för att beträda deras gator….. no way…. vi traskade nerför berget igen och tröstade oss med friterad bläckfisk till lunch för dom pengarna. Men vi kom såpass högt uppe på berget så vi hade fin utsikt över staden och ön Isla de Sankta Clara.

Nedanför berget fanns det en kollektion med skulpturer av konstnären Eduardo Chillida, placerade där staden tar slut och havet tar vid.

Dag 3 tog vi dingen in till staden igen, nu på jakt efter en kabelsko som skulle användas till montering av solceller på biminitaket. Hittills hade vi bara haft solcellerna på targabågen monterade men nu var det dags att montera solcellerna som vi haft med oss från Sverige. Dessa solceller ska ge ett tillskott på 220 watt tillsammans. Det blev en lååång promenad i området Gros där de flesta butiker av den här karaktären ligger. Vi hade hittat en butik på nätet men den var stängd men vi hittade en annan och därefter blev vi hänvisade från butik till butik men när vi till slut bli hänvisade till den första butiken vi varit inne i gav vi upp, men alla var otroligt engagerade och hjälpsamma. Vi kom dock tillbaka med en vattenslang. Det finns inga allmänna slangar i hamnarna alla har sin egen och nu även vi.

På kvällen blev det en promenad på kullen med Jesus statyn. Tyvärr kom vi inte helt upp på den här toppen heller då de stängde innan vi var uppe.

Dag 4 planterade vi att göra en bilutflykt till Rioja på 2 dagar. Vi var inte så pigga på att lämna båten för ankare dessutom skulle vi behöva betala €29 för att lämna dingen i hamnen så på morgonen gick vi in och lade oss i marinan i två nätter.

La Rioja

Många mörka vinterkvällar i Göteborg har vi drömt oss bort i kommande seglingar över haven och alla platser vi vill besöka. Ett av målen vi ofta drömmande återkommit till är Baskien och La Rioja. När avfärden från Sverige blev förskjuten så behöver vi prioritera vilka platser vi hinner besöka men vi beslöt oss för att åka en kortare sväng upp genom bergsmassiven i Baskien till dalgången som den autonoma provinsen La Rioja ligger på. Genom dalgången ringlar sig floden Ebro med bifloden Rio Oja som gett namn till provinsen. La Rioja omges av höga berg med toppar på drygt 2 300 m höjd vilket ger ett gynnsamt klimat för vinodling i Rioja. La Rioja har endast en liten större stad men många fantastiska små mysiga medeltida byar.

Vi hyrde den minsta och billigast bilen vi kunde hitta. Vi valde Hertz då vi kunde, enligt hemsidan, hämta bilen centralt i San Sebastian. Det visade sig sedan att bilen vi bokat fanns att hämta utanför stan vid ett köpcenter… typiskt…en taxiresa kostar i och sig inte så mycket i Spanien, men man känner sig lite lurad. Det var dock en söt liten bil med stort soltak så det blir lite cabriolet-känsla. Antalet hästar under huven var dock begränsat så det blev ett intensivt ryckande i växelspaken när det lutade mot…. Och lutar mot gör det när man lämnar havet och kör upp genom de vackra bergmassiven. Känslan när vi kommer ut ur staden är att vi befinner oss i de lägre delarna av alperna, hustypen känns väldigt ”alp-lik”….

Första målet var staden Haro som ligger på en kulle med utsikt över det kuperade landskapet. Mysig gammal stadskärna där vi hittade ”ett hål i väggen” där det såg ut som endast lokala ortsbor åt lunch. Vi gillar dessa ställen och åt en lunch med många lokala råvaror. Då vi inte kan ett ord spanska och spanjorernas engelska inte är den bästa blir det att peka och gissa. Bra blev det och de tunt skurna lambollarna, såg ut garnnystan, var helt lysande… Vi hade hoppats på ett besök på någon vingård men nästa allt är stängt pga av covid-19. Vi hade blivit varnade för detta men vi var främst ute efter att insupa miljön och det vackra landskapet så vi var inte så besvikna.

Färden fortsatte mellan små byar med gamla stenhus i varierande skick. Mycket är lite halvt om halvt förfallet men på ett litet charmigt sätt. Det växer blommor och klängväxter på ruinerna så de bidrar till en skön helhet. Mellan byarna skryter vinodlarna om vem som kan bygga det lyxigaste, udda, modernaste vinhuset. Vinturism är en stor sak i Rioja, men just nu är allt stängt och turisterna lyser med sin frånvaro.

På kvällen har vi bokat ett billigt pensionat i hjärtat av Logrono. Vi var de enda gästerna och det tog ett tag innan det kom en kille och släppte in oss. Logrono visar sig vara en ganska stor och livlig stad. Vi hade en mycket trevlig kväll och åt en fantastisk middag på Asador El Tahiti.

Nästa dag bilade vi till byn Laguardia. Helt fantastiskt ställe där vi strosade runt i gamla gränder och tittade på medeltida hus och kyrkor. Det var varmt och vi satte oss på ett litet torg under trädens lövverk och svalkade oss med lokal dryck…. Att byn var ”fantastisk” har även andra turister upptäckt. Första gången i La Rioja som vi såg mycket turister och en och annan pilgrim.

Efter att soltaket öppnats åkte vi vidare upp i ett bergspass på serpentinvägar. Vi stannade i en kurva och intog en medhavd lunch i skuggan av gamla olivträd med en milsvid utsikt över Rioja. En välbehövlig vila för vår lilla Peugeot som fick slita ont i värmen och backarna. En Kungsörn flög förbi och vi tror även att vi såg en gam av någon sort, en bit bort….. långt bort…

När vi kom högst upp i bergspasset parkerade vi bilen och vandrade upp på bergskammen Obarenes i Sierra de Cantabria som här utgör gräns mellan Baskien och La Rioja. Härefter bar det nedför på småvägar ända ner till kusten.

Innan vi åkte tillbaka till San Sebastian ville vi besöka ön San Juan Gaztelugatxeko och klostret som står på klippan. Ön är förbunden med land med en lång slingande mur som varit inspelningsplats för känd serie (G.O.T). Döm till vår förvåning när vi blev avkrävda biljetter som måste förbokas och kunde inte ”köpas” (de var gratis) på plats. Dessutom var maxantalet besökare för dagen redan uppnådd så där fick vi tji….Vi fick njuta av en glass och utsikten för att sedan vända den lilla bilen och köra till San Sebastian.                   

På fredagen …. var det dags att lämna San Sebastian och gå mot Getaria som skulle vara en liten fiskeby med grillad fisk på menyerna. Efter lite bunkrande och vattentankning kastade vi loss vid 14-tiden. När vi lämnat hamnen trodde Robert att vi höll på att sjunka då han hörde ett fasansfullt skrik från akterkabinen. Det visade sig att Elisabeth stått öga mot öga med en fripassagerare i form av en geckoödla på ca 5 cm… Ödlan var naturligtvis också vettskrämd men kom fram för att äta lite smulor och dricka vatten som serverats. Nu började diskussionen om det trots allt inte vore bra med en gecko ombord som kunde äta flugor och myggor. Men när hen sökte skydd i Elisabeths toffel infångades hen i en glasburk för vidare transport till en trevlig plats i Getaria.

Getaria

Getaria låg bara 10 nm västerut men tog sin tid då det var svaga vindar. Men solen sken och vi hade inte bråttom så vi gled sakteliga fram.

Vi ankrade utanför stranden bland bojar och badbåtar och tog oss genast iland för att hitta ett nytt hem till geckon. Vi valde till slut en mur i gamla stan där det fanns gott om myror.

Vi strosade runt lite i den gamla stan vilken bestod av tre gator… Plötsligt började det blåsa upp ordentligt med hårda vindbyar. Parasoller blåste iväg och sanden yrde. Nu kom vinden från alla håll och när vi blickar ut mot viken ser vi att Sirenia ligger på norra sidan den röda  bojen istället för 20 m söder om som vi ankrat. Vi blev oroliga att Sirenia har börjat dragga så vi slängde oss i dingen och körde ut. Det kom vindbyar upp till 20 m/s från ”fel” håll vilket skulle kunna få ankaret att släppa men vårt Rocna-ankare klarade det bra. Nu var det mest den röda bojen som irriterande ville gnida sig mot skrovet. Efter ett par timmar mojnade vinden men den kom fortfarande från helt motsatt håll än vad prognosen sagt.

Dagen efter hade vi skön dag med härliga bad från båten och på eftermiddagen åkte vi in till stan och tog rulltrappan (!) upp till Balenciaga-museet. Christobal Balenciaga var en framgångsrik modedesigner och grundare till Balenciaga modehus i Paris. Getaria var hans födelsestad och han startade ett skrädderi i San Sebastian innan han drog till Paris. Varumärket är fortfarande stort.

På kvällen hade vi planerat att äta grillad fisk vilket Getaria är känt för. Det fanns bara ett fåtal restauranger och det enda vi kunde boka var ett trist bord inomhus. Vi hade kollat flera menyer och det verkade som det fanns något slags enhetspris på 40-50€ per kg. Det kändes lite som vi hamnat i en turistfälla så när det började regna och vi hade ventilerna öppna på båten, var vi rätt nöjda att åka ut till båten och laga egen middag.

Paj med gung

Vinden fortsatte att blåsa från ”fel” håll men nu mycket mindre så vi hade en betydligt lugnar kväll och natt innan vi kastade loss för att fortsätta västerut nästa dag.

Publicerat i Norra Spanien | 10 kommentarer

Mot Portugal

Logg: 11 168
Motor: 1 221

Det är ett fantastiskt väder med svaga västliga vindar när vi lämnar Baiona. Vi går för motor i V riktning för att runda Islas Polveiras innan vi kan sätta segel och segla söder ut mot Portugal. Vi har beslutat oss för att segla till Póvoa de Varzim, strax norr om Porto. En segling på ca 40 nm, en lagom dagsetapp och från Póvoa går det en metro in till Porto. Precis enligt prognosen så ökar vinden lite och vi sätter gennaker på babord sida och seglar i lätta vindar i 5 till 7 knops fart. Klockan 13.10 passerar vi utanför Minhos flodmynningen som utgör gränsflod mellan Spanien och norra Portugal.

Flytande konstskola

Vi lämnar Baiona på morgonen och klockan 8.00 lokal tid startar Elisabeths digitala konstskola.

Jag (Elisabeth) har under flera års tid gått på Lindholmens konstskola och i våras då Coronan kom gick den fysiska kursen i ateljén över till en digital variant. Tyvärr, måste jag väl ändå medge, så fortsatte måndagsakademien som digital version den här hösten men en fantastisk möjlighet för mig att få vara med en termin till.

Lindholmens konstskola ligger i ett charmigt gammalt hus som en gång varit en träverkstad. Ett normalt år så finns det två heldagskurser, en kvällskurs samt en öppen kroki. Det finns även möjlighet att bli medlem och utnyttja ateljén då det inte bedrivs kursverksamhet. Någon kväll i månaden är det filmkväll alternativt någon föreläsare och någon gång per termin är det även vernissage och utställning. Men nu är det ju inte ett normalt år så under hösten har måndagsakademien blivit digital medan kvällskursen och onsdagsakademien körs i ateljén men med begränsat antal deltagare.

Jag är i alla fall väldigt glad att kunna vara med. Kursen går som Zoom-möte och det är så kul att träffa alla fina målarvänner, även om det är digitalt. Digital kurs innebär att vår konstpedagog Peter Hefner i slutet av veckan skickar ut förslag och länkar till några konstnärer som han på måndag morgon går igenom och ger oss inspiration till dagens måleri. Klockan 14.00 är det uppföljning av det egna måleriet och senast klockan 19.00 kan man skicka in sina målningar på Whatsup och Peter lämnar senare på kvällen kommentarer och tips till respektive målning.

Det är inte alltid jag har möjlighet att måla men att t.ex. sitta ute på Atlanten på väg mot Portugal och ha konstkurs är helt fantastiskt kul.

Om ni är nyfikna på Lindholmens konstskola tycker jag ni skall ta er en titt på hemsidan:        https://lindholmenskonstskola.com.

Efter lunch vrider vinden mot NV och ökar. Vi tar ner gennakern och rullar ut vår stora genua på bardbord sida. Vi får en fin slör i ökande vindar hela vägen till Póvoa och seglar i 7-9 knop. När vi angör marinan sent på eftermiddagen blåser det 10-12 m/s och en hamnkapten möter oss och anvisar en plats mellan kraftiga y-bommar på en av de lite väderbitna flytbryggorna. Marinan är väl skyddad från vågor och dyning från NV genom en stor vågbrytare som går ett par hundra meter ut i havet.     

Många har varnat oss för att de portugisiska fiskarna lägger ut många nät i de kustnära havsområdena. Detta är beundransvärt, men de är inte särskilt duktiga på att märka ut dem, ett litet problem för oss seglare som inte alltid är så uppmärksamma. Ofta är det bara en liten boj eller i bästa fall en liten flagga på en kort stång. Tyvärr är flaggan ofta svart eller blå på en halvmeter hög pinne. När vår skapare har gett oss så fantastiska färger så kan man undra varför fiskarna i Portugal måste välja just blått och svart, som är så utomordentligt svåra att urskilja mot det blå-svarta havet. När vågorna går höga är det nästa omöjligt att se alla dessa små bojar och flaggor. Vi seglar på några bojar men fastnar som tur är inte. Risken att fastna i linorna är större när man går för motor. Vi är glada för att det inte är dimma och vindstilla vilket skulle tvinga oss att gå för motor…… 

En av de bättre utmärkta bojarna

Póvoa de Varzim

När vi anlände hamnen var det var övervägande nordiska båtar i hamnen, tre svenska, två danska, en norsk och en finsk -låter som en dålig vits…..

Vi checkade in och vanligtvis brukar man få ett kort för att komma in på bryggan och till toaletterna men här fick vi lämna fingeravtryck, så det var bara att sätta tummen på avläsaren så öppnade sig dörrarna. Superbra system för oss som tappar bort mycket saker, för tummen brukar man inte tappa bort….

Marinan har ett bra WiFi så vi passar på att koppla upp båtens nätverk till internet och kan på ett enkelt sätt uppdatera mjukvaran i plotter, styrdator, gyrokompass och AIS. Det är nästa 1,7 GB data som ska laddas ner så det tar lite tid men det känns bra med uppdaterad mjukvara.  

Området runt hamnen var lite trist eftersom det höll på att renoveras och det var till viss del byggarbetsplats.

Största anledningen till att vi gick hit var att med metro var vi i Porto på 45 minuter, för staden i sig var rätt tråkig. En lång strand låg längs staden med strandbarer och soltält men lite märkligt för allt såg likadant ut. Först en strandbar sen ett område med soltält sen kom en likadan strandbar och samma typ av soltält om och om igen. Vi gissade att det var i kommunal regi men vi vet inte. På andra sidan hamnen fanns också stränder men inte så badvänliga då det var mycket tång och sten.

Denna typ av strandbar upprepade sig längs hela stranden

Staden var som sagt rätt tråkig och restaurangutbudet var mest hamburgare och fast food.

Det bästa var tåget till Porto.

Porto del 1

Från hamnen har vi en promenad på 10 minuter till stationen. Vi missade snabbtåget eftersom biljettautomaten på perrongen var trasig och fick gå till kassan och köpa biljett. Det visade sig att det inte var någon större skillnad så vi var i Porto på ca 45 minuter. På tåget var det obligatoriskt med munskydd och polisen gjorde kontroller. De påpekade om skydden inte satt korrekt men det blev ingen böter vad vi såg.

Metron till Porto

Porto är Portugals näst största stad och det bor ca 240 000 invånare i den centrala  delen. Staden klättrar brant uppför norrsidan av floden Douro och broarna över floden går till Villa Nova de Gaia där alla portvinshusen är lokaliserade.

Gaias originalnamn var Cale och dubbelstaden gick under namnet Portucale vilket är bakgrunden till att landet heter Portugal.

Strax bredvid metrostationen ligger den vackra järnvägsstationen Sao Bento som är namnet på det kloster som byggdes här på 1500-talet. Klostret brann ned på 1700-talet och återuppbyggdes gradvis men förföll och revs i slutet av 1800-talet. År 1900 påbörjades bygget av järnvägsstationen och kung Carlos I tog det första spadtaget. Vad som gör Sao Bento så unikt är kakelsättningen. Det tog Portugals mest berömde kakelmålare Jorge Colaco elva år, från det att första plattan sattes upp 1905. Hela 20 000 kalkelplattor blev det som skildrar Portugals och Portos historia.

Inte för att man skall klaga, men att vandra upp- och nerför backarna i sol och över 30 grader värme var tufft så det blev en del pauser. Första stoppet blev i katedralen som är ett av Portos äldsta monument. Katedralen är ursprungligen en romersk byggnad från 1200-talet men byggdes ut under 1600- och 1700-talet.         Vi trotsade värmen och tog trapporna upp i tornet och belönades med storslagen utsikt över staden.

Nästa stopp blev på en uteservering vid bron Dom Luis I-bron som går över floden till Gaia. Bron är en fackverksbro (bro där fackverk bär brobanan med en självbärande konstruktion) i stål och konstruerades tydligen av Eiffels lärjungar. Här blev vi sittande ett tag då det var svalt och skönt i skuggan och vi hade dessutom fri  underhållning av ett gäng grabbar som mot betalning hoppade i floden från brons nedre övergång, ett hopp på 10-15 meter.

På floden var det en hel del båttrafik och vid kaj låg gamla portvinsbåtar som numer mest används till turistturer.

Vi fortsatte vandra i de mysiga kvarteren med fina kakelsatta hus i olika färger och  mönster och på många husväggar fanns stora målningar och installationer.

På Rua Das Carmelitas ringlade sig en lång kö för att komma in på Livraria Lello, som  är utsedd till en av världens vackraste bokhandel. Just då kändes det inte så lockande att stå och köa i den stekande solen och dessutom kostade det 5€ per person i inträde för att få komma in.

Världens vackraste bokhandel?

Istället blev det lunch på en uteservering i skuggan av ett träd. Vi fortsatte att vandra  runt i eftermiddagshettan och hade planerat att äta middag men istället satte vi oss utmattade på tåget ”hem” och sparade middagen till nästa Portobesök.

Porto del 2

Vi åkte tillbaka till Porto några dagar senare för att göra Gaiasidan. Vi började med en lunch i en trång gränd på en genuin portugisisk restaurang med traditionell mat. Det fanns två menyer att välja på, båda med grönsakssoppa till förrätt. Till huvudrätt fick  vi välja mellan två rätter, Roberth gick för kalvmage och Elisabeth för saltad fisk. Tja, vad skall man säga…. intressant smakupplevelse?         

Efter lunchen tog vi oss över bron till Gaia. Det är i Gaia som portvinshusen ligger och  vi tänkte göra några besök. På grund av Covid var det restriktioner på antal besökare   och öppettider för de stora husen men vi tyckte det var mer spännande att besöka något mindre och mer familjära portvinsproducenter. Först hittade vi Quvedo som låg i en gammal mysig lagerlokal där det bjöds på äkta Farosång till  vinprovningen.  Ett riktigt trevligt besök med engagerad och kunnig personal och dessutom bra portviner.

Quvedo portvinshus
Fadosång

Nästa stop blev på ett litet familjeägt vinhus som hette Quinta dos Corvos. Där möttes vi av en pratglad äldre dam som var driven säljare och var totalt hänförd av norrsken….

Portotrippen avslutade vi med några tapas på en kul restaurang som var murrigt  inredd i 1920-tals stil med mängder av pryttlar och tunga sammetstyger.

Porto är en supermysig stad att bara flanera runt i och insupa den härliga atmosfären i de trånga gränderna. Här kommer ett axplock av bilder

Publicerat i Okategoriserade | 5 kommentarer

Getaria – Bilbao – Luanco

Logg: 10 679 nm
Motor: 1 165 h

Vi ligger i Getaria och inväntar att den västliga vinden ska avta så att vi kan fortsätta segla väster ut. Efter några dagar har får vi en ny prognos som utlovar N-NV vindar 3-6 m/s. Enligt prognosen har vi bara dagen på oss innan nästa västvind blåser oss öster ut. Vi har på sjökortet hittat ett mål för dagens segling, en vik där vi kan ligga på svaj i lä bakom ön San Nicolas, strax utanför Lekeitio. Där bör vi få en lugn natthamn. Vi kastar loss från Getaria och går för motor mot vinden som blåser NV. Tyvärr skrotar vinden till V tidigare än vad prognoserna utlovat. Vi går för motor de 15 nm till Lekeitio.

Lekeitio

Vi låter ankaret gå i viken och tycker att vi ligger bra här bakom ön San Nicolas. Tyvärr går solen i moln och en fuktig dimma drar in. Det är ”tråkväder” så vi går inte i land utan jobbar lite med båten och lagar sedan mat, läser några kapitel i våra böcker och går sedan till kojs. Den lilla vind som finns kommer från NV och det kommer liten dyning från Biscaya in i viken, men vi får dyningen rakt i fören så det är inga problem för bekvämligheten ombord…eller?☹ På natten kommer vinden plötsligt från bergen varför Sirenia givetvis vänder sig med fören mot vinden vilket i sin tur medför att dyning och vågor kommer in tvärskepps. Av alla de vindprognoser vi läser har ingen prognosticerat vind från land under natten. Sirenia gungar förnöjt med i vågorna medan vi kastas hit och dit i kojen. Sömnen har svårt att infinna sig när vi hela tiden rullar från sida till sida. Det blir en lång natt och en lektion i hur man väljer lämplig natthamn på svaj när man ligger nedanför bergen i norra Spanien….

På morgonkvisten upphör frånlandsvinden och vi får någon timmes sömn. När vi hivar benen ur kojen tar det inte många minuter innan ankaret är uppe och vi är på väg ut på havet igen.

Bilbao

Logg: 10 696 nm
Motor: 1 169 h

Det blåser NV 2-8 m/s på när vi tuffar ut på Biscaya för motor. Vi har en dyning från NV, som troligen härstammar från en kuling ute på Atlanten, som ibland letar sig upp på däck. Vi går en extra runda i båten och kontrollerar att alla luckor och skylights är stängda, att lådor och skåp är låsta och att vi sjöstuvat ordentligt. Mer än en gång har vi glömt låsa något skåp och så snart båten kränger ordentligt har vi saker i hela ruffen…. Efter 10 nm faller vi av och sätter segel med V-SV kurs.

Efter ett tag tornar en offshoreplattform upp sig…inte visste vi att spanjorerna utvinner olja/gas i Biscaya… Vi faller av och passerar söder om riggen med SV kurs in mot Bilbao. Vinden är instabil och varierar mellan NV och SV, 0 till 8 m/s, så det blir hela tiden arbete med att skota om. Framåt eftermiddagen blir vinden mer stabil och vi får en fin segling sista benet in mot Bilbao.

Under hela dagen spanar vi ivrigt efter stora valar men ser endast delfiner som leker i bogsvallet…

Vid infarten till Bilbao ser vi på sjökortet en märklig markering mellan fyren i inseglingen och land. Sjökortet säger att det är en lång, smal undervattenskonstruktion men vi får inga djupangivelser. Borde vara djupt men vi tar det säkra före det osäkra och seglar in i den stora farleden där de stora båtarna går. Skulle vara snopet att gå på grund här och sjunka så nära land…..     

Märklig undervattenskonstruktion vid hamninloppet

Återigen slås vi av att vindprognoserna är ganska osäkra här i södra Biscaya. Lite trist men det hör väl seglarlivet till att hela tiden anpassa sig efter nya förhållanden. Vi har nu lagt in lite mer marginaler i planeringen…..

I Bilbao finns det 2 stora och fina marinor på den östra stranden och en liten och sliten marina på den västra stranden i Santurtzi. De fina marinorna är dyra tycker vi, ca 500 kr/natt. Så vi söker ett billigare alternativ. Första natten kastar vi ankar mitt emellan marinorna och ligger faktiskt ganska bra, men det är svårt att hitta ett ställe där vi kan gå iland med dingen och inte riskera att den blir stulen. På nätet hittar vi information om att turistbyrån i Santurtzi har tre platser på en transferbrygga som seglare kan ligga gratis i två nätter om man i förväg skickar in en förfrågan. Vi skickade snabbt in en förfrågan på mail och fick nästa omedelbart svar att vi var varm välkomna redan nästa dag. Perfekt…. Nästan för bra för att vara sant… Nästa dag drar vi upp ankaret och går in mot Santurtzi. Vi ser först in transferbryggan utan lägger oss på en ledig brygga och går upp till hamnkontoret. Där blev det lite svårt för deras engelskakunskaper är på samma nivå som våra spanskakunskaper. Efter mycket viftande och pekande så ser vi var transferbryggan är och att det inte är hamnkontoret som ansvarar för den utan turistbyrån längre bort på kajen.

Sirenia inklämd mellan pållarna

Vi flyttar båten till transferbryggan och är ganska nöjda då en lite upprör hamnkapten kommer springande och försöker få oss att förstå att vi lagt oss på fel sida av transferbryggan. Platsen vi lagt oss på är dock markerad som transferplats så vi förstår inte varför vi måste flytta oss igen.. Men väluppfostrade som vi är kastar vi loss och går runt bryggan för att försöka lirka oss in mellan två grova stålpålar på andra sidan bryggan. Sirenia är längre än avståndet mellan pålarna men med an massa tampar och fendrar hittar vi till slut ett läge där vi inte riskerar att förstöra båten om det kommer vågor in i hamnen. Det är på millimetern att vi får plats…tredje gången gillt…och varför gnälla, det är ju gratis…

Turistbyrån är i det gula huset

På turistbyrån vill de ha båtens internationella certifikat, kopia våra pass, antal passagerare, förgående hamn, nästa hamn, etc. Till slut är vi incheckade och vi kan ligga gratis i minst två nätter. På eftermiddagen inser vi att turistbyrån upplåtit transferbryggan till en hopp-on-hopp-off-båt som tar turist runt på stans floder, det var den som skulle angöra på andra sidan bryggan…. 😊 Det finns tyvärr ingen dusch eller toalett att tillgå i marinan, men det finns el och vatten på bryggan och toa och dusch har vi ju på båten….

Marinan ligger bara 50 m från järnvägsstationen och 200 m från tunnelbanan in till centrala Bilbao. Det finns dessutom en fantastisk promenadväg utmed kajkanten från marinan till en magnifika Biscayabron som förbinder två stadsdelar över farleden in till Bilbaos industrihamnar. Det är ingen bro i egentlig mening utan en hängfärga.

Mycket sinnrik konstruktion som utan långa ramper ger en förbindelse över älven och medger kontinuerlig fartygstrafik mer eller mindre. Det var Gustave Eiffels elev Alberto Palacio som ritade bron som uppfördes 1893, således väldens äldsta hängfärga. Från 2006 är den upptagen som världsarv enligt Unesco. Gående kan även ta trappan upp till överliggaren och promenera till andra sidan och sedan spiraltrappan ner igen. Den går var åttonde minut med 6 bilar och säkert 30 gående men med dagens mått mätt är det ganska dålig kapacitet. Färden på ca 160 meter tar ca 4 min.

Vi tog tunnelbanan in till Bilbao och kom upp till en modern storstad.

Mycket trafik, mycket folk, höghus i glas med banknamn, dyra väskaffärer m.m. Vi promenerade bort till gamla stan och hittade en liten restaurang i en tyst, skuggad gränd med två bord på trottoaren. Skönt med lite skugga när det över 30 grader varmt och vindstilla. Vi tog de sista pinxos (uttalas pinchos) de hade och njöt av atmosfären.

Efter lunchen gick vi till den ”berömda” matmarknaden Mercado de la Ribera som enligt utsago skulle vara en av de största i Spanien. Tyvärr var det delvis stängt men orsaken var för oss inte helt tydlig. Kan bero på Covid-19, men vi vet inte. Vi försökte även kommande dagar men utan framgång. Att den skulle vara den största i Spanien måste vara ett skämt, vi har varit på många som är både större…och trevligare…måste vara en turistfälla i kubik…. Men som sagt, den var delvis stängd….

I den tryckande värmen besökte vi flera vackra och svala katedraler och kyrkor. Den rofyllda stämningen står i stark kontrast till larmet och värmen i den pulserande staden utanför de tjocka stenväggarna. Otroligt skönt att bara sitta ner, blunda och låta sig röras av atmosfären som kyrkorummet skapar. Efter 10 minuter är vi nere i vilopuls och kan ta oss an staden igen.

Vi går utmed floden och beskådar de moderna broarna och utsidan av Guggenheimmuseet.

Vi har bokat biljetter till museet i morgon och ser fram emot detta mycket. Frågan är om våra höga förväntningar kommer göra oss besvikna…hmmm. Det där med förväntningar är svårt….

Andra dagen i Bilbao inleds med en lång promenad över till andra sidan, till de ”fina” marinorna, via hängfärgan. Där finns några båtmotorbutiker som eventuellt kan tänkas ha ”en pinsam” oljeplugg till vår gamla 2-takts utombordsmotor till dingen. Den är pinsam såtillvida att jag, Roberth, som är ganska impulsiv, fick en ingivelse att jag skulle kolla om det kommit några metallspån på magneten som sitter på oljepluggens insida. (Metallspån på magneten är ett tecken på dålig smörjning och ett onormalt slitge i drevet) Ett bra initiativ, kan tyckas, om det inte vore för att detta initiativ kom mitt på Biscaya. Förvisso en lugn dag men ändå…. Utan vidare konsekvensanalys skruvade jag loss pluggen och tryckte dit mitt finger för att inte oljan skulle rinna ut ur drevet….och då tappar jag givetvis oljepluggen i havet….2000 m djupt….aaahhhh… Jag hann inte ens se om det fanns några metallspån på magneten innan den försvann i djupet….så där står jag på Biscaya med fingret uppstoppat i oljetråget och funderar på hur jag ska ta mig ur detta….otroligt pinsamt!!. Elisabeth, som inte var informerad om mitt initiativ, såg på mig med en omild blick….milt sagt….vilket jag förtjänade…hon skakade på huvudet och gick in på Tinder och började söka efter en ”händig man”, inte en ”idiot”..(inte helt sant..). Därav letade vi efter ”en pinsam” oljeplugg till en Johnson, 5 hp, 2 takt, från 80-talet i Bilbao….

Första verkstaden såg lovande ut då de hade fullt med gamla utombordare i lokalen. Men tyvärr, just den modellen har de inte någon oljeplugg som passade. De tipsade oss om ett annat ställe. Vi knatade vidare, men inte heller nästa verkstad kunde hjälpa oss. Jag tappade modet och orken. Gav upp och hoppades att vi hittar en oljeplugg i nästa stad. Tillsvidare får vi således ro om vi behöver ta oss iland med dingen….bra träning…och miljövänligt…

Guggenheim

Guggenheim i Bilbao invigdes 1997 och ritades av en kanadensisk-amerikansk arkitekt, Frank Gehry, och ansågs då var en av världens mest spektakulära byggnader. Kurvornas slumpmässighet är designade för att fånga ljuset enligt Gehry.

Att besöka Guggenheim i Bilbao var ett mål på resan och nu var vi redan här, det kändes nästan overkligt att se byggnaden i verkligheten. Det var begränsat antal personer som kunde besöka museet i dessa Corona-tider så man fick boka dag och klockslag. Många säger att museet oftast är intressantare än utställningarna men vi hade tur. Visst är byggnaden helt makalöst designad både ut- och invändigt men när vi var där hade islänningen Olafur Eliasson ett helt våningsplan till sitt förfogande. Olafur visade mängder med häpnadsväckande installationer med effekter av färg, vatten, ånga, speglar etc. Så otroligt häftigt.

Bl a fick vi gå in i ett kolsvart rum där det fanns en fontän i mitten som belystes i en bråkdels sekund och man såg då fontänens vatten i ett kort och fruset tillstånd, vi försökte ta kort precis när den belystes men det gick väl sådär…. Det var verkligen en utställning som stämde väldigt väl med hela museets atmosfär och design.

Fryst bild på en fontän

När vi kommer till båten sista kvällen i Bilbao ser vi att en person jobbar med båten framför oss. Det visar sig att han är riktigt duktig på att fånga tonfisk. Han tar med betalande gäster och håller på att förbereda båten för avfärd tidigt nästa morgon. Det spön och rullar han ställer upp saknar motstycke jämfört med vad vi sett tidigare. Fiskerullarna har en diameter på 20-25 cm kostar lika många tusenlappar i inköp. Supertrevlig kille som dessutom talar skaplig engelska, inget vi är bortskämda med i Spanien. Vi ber om råd var vi kan se val på Biscaya. Hans tips är att segla ut 15-20 nm från kusten, till sockeln där havet blir riktigt djupt. Det finns även djupa raviner som går in ganska nära land och i dessa områden gillar valarna att vara. Nu ökar våra förhoppningar om att vi ska kunna få se lite val kommande dagar.  

Sista morgonen i marinan utanför Bilbao fyller vi vatten från bryggan i alla våra vattentankar. Vi monterar först ett kolfilter på slangen för att ta bort klor och eventuella föroreningar. Vi har 3 st vattentankar, totalt 400 liter vatten ombord. Normalt klarar vi oss ca en vecka på detta. Snålar vi kan vi klara oss två veckor. Vi passar även på att flusha watermakern vilket vi måste göra var tredje dag för att hålla filter och membran fräscha. Vid varje flush går det åt ca 25 liter vatten så det är bra att passa på när vi kan fylla vatten från land.

Mot Luanco

Logg: 10 738 nm

Motor: 1 173 h

Efter en natt på svaj och två gratisnätter i marina lämnar vi Bilbao och planerar att segla till Luanco, en mindre ort strax nordväst om Gijon. En sträcka på drygt 120 nm vilket tar oss minst 24 timmar. I vår grova planering hade vi tänkt att gå in till Santander och Gijon men vi har för tillfället fått nog av stora städer och vill gärna segla till lite mindre fiskesamhällen som inte är så turistiska och där man vandra i naturen och inte bara på trottoarer och gator.

De olika vindprognoserna vi läser säger NO 7-8 m/s avtagande och vridande till O 3-5 m/s under natten. Utmärkta prognoser…hoppas de stämmer…

Vi kommer iväg först kl 11.15. Soligt och varmt. Vi följer tonfiskarens råd och seglar ut ca 15 nm från kusten där botten går från 50 meter till 1 000 meter djupt. Där faller vi av på en västlig kurs och börjar spana efter val.

Utanför udden blir det snart tusen meter djupt

Det blåser mindre än vad de sagt så havet är relativt lugnt. När det går stora vågor är det nästan omöjligt att få syn på valar. Utanför Santander får Elisabeth äntligen syn på några mindre valar 150-200 meter från båten. En av valarna är brunskimrande och vi blir givetvis förundrade. Vi trodde alla valar var mer eller mindre svarta/mörkgrå. Efter att rådfrågat det allvetande Google hittar vi rätt. Det är hanar av sorten Cuvier´s beaked whale (småhuvudval). Det finns tydligen en känd population som brukar förära Santander med regelbundna besök. Småhuvudvalen är en näbbval och blir ca 7-8 meter lång och väger ca 3 ton. Småhuvudvalen innehar förnärvarande djupdykningsrekordet där forskare utanför Kaliforniens kust följde en val ner till 2 992 meter djup.

Äntligen fick vi se en riktig val.!! Vi fortsatte att, om möjligt, stirrade ännu mer intensivt efter val. Tillslut tryter orken och med torra rödsprängda ögon får vi istället njuta av en fantastisk solnedgång. Vinden har mojnat och vi seglar sakta i en rak västlig kurs mot Luanco.

Tidigt nästa morgon hör och ser vi utblås bakom båten. Detta är betydligt större valar men de är långt bort, säkert 300 meter. Utblåsen är stora och vi hör dem fast de är långt bort. Kan vara sillvalar!! Vi hoppas på att de ska komma närmare, men vi ser dem inte igen. De brukar vara under vattenytan i ca 15 minuter så vi hoppas givetvis på att de ska dyka upp i närheten.

Vid lunch hör vi ett plaskande bredvid båten. Det är ett gäng delfiner som fått i uppdrag att underhålla oss med höga hopp. Så fantastiskt söta och man får nästan ögonkontakt ibland….

Tyvärr blev filmens kvalitet dålig när den laddades upp på Youtube. Är det någon som har tips på hur man får samma kvalitet på Youtube som originalet får ni gärna höra av er!

Vi ankommer Luanco sent på eftermiddagen och går in i marinan. På frågan om hamnkapten, som tar emot oss, talar engelska får vi glatt ”yes mate”. En spanjor som bott många år i Australien ler mot oss.

Totalt seglade vi 132 nm vilket tog oss 32 timmar varav 2 timmar för motor. Allt funkar bra, inget har gått sönder. 

Publicerat i Norra Spanien, Okategoriserade | 13 kommentarer

Vilari – Isla Cíes – Baiona

Logg: 11 142 nm
Motor: 1 210 h

När vi sakta går för motor för att komma längst in i viken börjar det ljusna. Viken är full av fiskodlingar i varierande skick som vi gärna håller ett behörigt avstånd till. Inte lätt när de pepprat viken med dessa ruttnande träkonstruktioner.

När vi låter ankaret gå längst in i viken är vi inte ensamma. Det ligger flera båtar där som troligen har sökt upp denna vik i samma syfte som vi. Det kommer ett lågtryck i morgon med mycket vind och ihållande regn och vi vill inte spendera pengar i dyra marinor men vi behöver söka skydd för vinden.

För första gången ser vi några andra svenska båtar. S/Y Malla och S/Y Lady Ann ligger för ankar i viken. De har redan leget här några dagar och seglar snart vidare. Vi planerar stanna några dagar.

Ankarviken omges av skogbeklädda slänter med glest utspridda hus ovanför fina sandstränder. Skogen utgörs inte av granar utan tallar, pilar, eukalyptus, cypresser och några andra lövträd som ger en medelhavskänsla i viken. Många hus ser att vara fina sommarbostäder. I de mindre byarna är det som vanligt lite si och så med skicket på fastigheterna.

Vi har bra lä för de hårda vindarna men regnet kommer vi inte undan. Elisabeth passar på att sy ett nytt skydd till Magma-grillen och Roberth monterar ny belysning vid navigationsbordet och en kupéfläkt i akterruffen. Planen är att ha kupéfläktar i alla utrymmena för att kunna uthärda värmen på ekvatorn.

Isla Cíes

Efter 4 dagar blir vädret bättre och vi kastar loss för att segla en kort sträcka till öarna som utgör naturreservatet med det kortat namnet ”Parque Nacional Marítimo-Terrestre de las Islas Atlánticas de Galicia”.

Vi hoppas på att vi ska kunna segla dit men när vi kommer ut ur viken är vinden envist emot och sjön går hög. Vi går för motor och söker den snabbaste vägen för att få sjölä bakom öarna. Efter 3 timmar kan vi låta ankaret gå utanför stranden på den sydligaste ön i Isla Cíes.

Vacker strand med kristallklart vatten och en liten försmak av kommande vikar i Karibien. Det blåser fortfarande mycket men vi har bra lä bakom ön. Vi sjösätter dingen och ror in till stranden.

För att få segla och ankra i naturreservatet behöver vi söka tillstånd. Först söker vi ett ”cruising permit”. När vi fått detta kan vi söka ett ”anchoring permit”. Allt sköts via mail och internet. Vi kopierade pass och båtpapper och skickade in en ansökan och ansträngde oss att formulera ett artigt mail på spanska, vilket vi läst ska vara av största vikt när man har kontakt med dessa ”myndigheter”. Snabbt kom ett välformulerat svar på klockren engelska med alla tillstånd vi behövde.

Tyvärr hade vi missat att man inte fick röra sig fritt på den lilla ö vi besökte, det är bara på de andra öarna man kan vandra. Vi fick nöja oss med stranden, men den var helt underbar. Med en liten större dinge hade vi kanske vågat gå över till den större ön, men vinden, vågorna och strömmen som gick genom sundet mellan öarna avskräckte oss. På Islas de Faro finns campingplatser och restauranger och mycket fina möjligheter till dagsvandringar….har vi hört…. 😊

Prognosen visade tyvärr att vinden skulle vrida och öka så vi stannade bara en natt på Cíes. Det finns ingen bra marina så när vinden blåser från N till O till SV ligger man oskyddad. På eftermiddagen dagen efter seglade vi ner till Baiona och la oss på eget ankar SO om marinan.

Baiona

Logg: 11 166 nm
Motor: 1 221 h

Baiona blir den sista staden i Spanien vi besöker innan vi seglar över gränsen till Portugal. Vigo ligger lite längre in i bukten. Baiona ligger längst ut mot Atlanten i ett utmärkt läge för seglare till eller från Portugal.

Vi går för motor de 5 sjömilen från Islas Cíes (San Martiño) till Baiona sent på eftermiddagen. Det gick en hög dyning från V när vi gick in i sundet Canal de la Porta, utanför Punta de San Benito. Det var endast en svag vind från V denna vackra eftermiddag. Första natten i Baiona låg vi på svaj SO om den kommunala hamnen.

Vi lämnar Islas Cíes

När vi ankommer Baiona sent på eftermiddagen ser vi att det ligger många båtar på svaj, bland annat flera svenska båtar. Vi blir glada när vi hittar en tillräckligt stor vattenområde emellan alla ankrade båtar där vi kunde droppa vårt ankare. Sagt och gjort.. ska nämnas att det var strax efter högvatten när vi kom in i viken!! Senare på kvällen, när tidvattnet går ut, ser vi hur en stor sten börjar ta form 15 meter från båten?? Hur är det möjligt?? Om vinden får båten att vrida sig runt sitt ankare går vi på stenen. Vi kollar sjökorten igen men ser inget där. Efter mycket bryderier kommer vi fram till att det troligen är en stor gammal boj som är så fullbeväxt med havstulpaner, musslor och ostron att den ser ut som en sten. Den ligger under vattenytan vid högvatten och kommer fram vid lågvatten. Otroligt att vi inte gick på denna när vi kastade ankar!! Hoppas bara att inte vår kätting trasslat in sig i den rostiga bojkättingen. När vi tidigt nästa morgon tar upp ankaret går allt bra. Puuuh…där hade vi lite tur…. De andra båtarna måste ha ankrat vid lågvatten och sett bojen….

(Vi inser senare att bojen är markerad på vår sjökortsplotter, men inte på sjökorten vi har på vår iPad, konstigt eftersom plottern och iPaden har synkroniserade sjökort? Vi trodde de skulle visa exakt samma sak…tydligen inte??)

På ankare utanför Baiona

Det finns två marinor i Baiona, en kommunal (deportivo) och en som ägs av yachtklubben. Visst ser yachtklubben lite exklusivare ut och har betydligt lyxigare duschar men enligt de prisuppgifter vi fick på nätet så är det dubbelt så dyrt per natt att ligga där. Inget för oss…

Baiona hamn

Tidigt nästa morgon gick vi in i den kommunala hamnen och får en bra plats utmed en flytbrygga. Bryggorna är i bra skick trots att vi läst att de skulle vara ruttna och farliga, måste ha renoverats nyligen? Toaletter och duschar finns i enklare bodar i hamnen, helt ok men inte ”lyxigt”.

Det är fullt av människor och liv i staden. Den gamla stadskärnan har mysiga gränder där uteserveringarna ligger tätt. Vi försöker få bord men det är fullt på många ställen. Till slut hittar vi en trevlig restaurang som just får ett ledigt bord när vi kommer. När vi läser menyn inser vi att inflationen på tapas varit stor senaste dagarna… Vi bestämmer oss ändå för att beställa in några tapas när vi äntligen fått ett bord. I all vår enkelspårhet beställer vi bläckfisk, igen, i olika varianter samt padrones (Pimientos de Padron) e, den milda gröna paprikan som är så populär som tapas. In kommer.. inte tapas… utan det som vi tolkar som ”raciones”…borde vi misstänkt!!. Det är således stora portioner med mycket mat som kommer in. Vi äter och äter och när vi är mätta äter vi lite till och lyckas ändå inte äta upp all mat. Notan blir därefter men vi kan hoppa över middagen ikväll. Kollar menyn och det står verkligen tapas….

Halvvägs i lunchen…..

Vi har ännu inte lärt oss att ”doggy bags” är ganska vanligt här, således kan man ta hem den mat man inte orkar äta upp.

Nästa dag är det lite praktiskt som behöver ordnas med. Vi behöver tvätta kläder och laga dingen som fått en skada. Vi hittar en tvättinrättning 50 m från marinan. Som vanligt är det nya moderna maskiner från 6 kg till 19 kg och stora torktumlare. Vi fyller två mindre maskiner och lägger på pengar, ca 5€ per maskin. Då doserar maskinen automatiskt tvättmedel. Efter 40 min är maskinerna klara och efter ytterligare 30 min är allt torrt. Vi uppskattar dessa tvätterier, de är ganska enkla, snabba och effektiva. Allt blir rent och snyggt.

Tvättdag

Dingen har fått två ”skavsår” på undersidan en av pontonerna. Det har inte gått hål men ”innerslangen” putar ut så det är inte långt borta. Vi klipper till två laglappar, tvättar med kemisk bensin och limmar sedan ytorna tre gånger innan laglapparna sätts på plats. Efter 24 timmars härdning kan dingen pumpas upp till fullt tryck ingen. Vi inser hur känslig dingen är för skador. Vi kommer de kommande åren dra upp dingen på otaliga stränder och den kommer slitas hårt. Vi resonerar huruvida vi ska införskaffa en dinge med hård botten i aluminium och pontoner i hypalon som tål UV-strålning bättre. Hmm…ytterligare en utgift… får bli en senare fråga….

Borgruin på Monterreal

På eftermiddagen går vi upp till borgruinen på Monterreal som ligger ovanför hamnen. Utsikten är fantastisk. Inom den gamla borgruinen huserar ett så kallat Parador-hotell. Det är en hotellkedja som i huvudsak renoverar gamla borgar och andra hus av historiskt värde och en stor del av vinsterna går till att underhålla dessa kulthistoriska byggnader. Vi stannar bara en natt i marinan.

Den 23 aug lämnar vi hamnen kl 08.50 för att få tidvattnet med oss på vår segling mot Portugal. Vi har mycket diesel kvar i tankarna men passar ändå på att fylla på med diesel till Sirenia och bensin till dingens utombordare…den med nygammal oljeplugg 😊. Vi tankar 137 liter diesel och inser att medelförbrukningen bara varit 1,67 liter/timme sen vi tankade senast.

Publicerat i Okategoriserade | 4 kommentarer

Biscayabukten

Logg: 10 414 nm
Motor: 1 152 h

Efter några svettiga dagar på Belle-Ile lämnade vi den något udda hamnen för segling över Biscaya. Målet var att segla till San Sebastian i Baskien och sedan sakta men säkert göra hela Spanska norra kusten. Då vi redan seglat en bit in i Biscaya blir passagen över till Spanien inte särskilt lång, ca 250 nm. Det borde vi klara på 48 timmar….om vindarna står sig.

Biscaya är beryktat bland sjöfarare då det ofta blir en våldsam sjögång när det blåser. Detta beror på att det är 4 000 m djupt ganska långt in i bukten. Övergången till djup mindre än 200 m sker snabbt och detta medför att vågor och dyning som byggts upp från Atlanten snabbt ökar i höjd och blir farlig för alla typer av fartyg, även större båtar. Det finns dock positiva effekter, bland annat finns det gott om val i Biscaya. De vanligaste valarna är Pilotval, Sillval, Vikval, Kaskelot, med flera. Har man tur kan man även se Blåval, det största djur som någonsin existerat, så vitt man vet…. Vi hoppades givetvis att vi skulle se någon liten val…..

Hoppande delfiner i solnedgången

Enligt prognosen så skulle det vara bra vindar första dygnet. Därefter ska vinden sakta avta till 1-2 m/s. Vi fick bra vind förts dygnet, NV 7-10 m/s, och kunde slöra i 7-8 knop rakt söder ut. Solen sken och det var varmt. Inför natten tog vi in ett rev i storseglet för att få lite bekvämare segling, vi gjorde trots det 7 knop. Natten förflöt utan problem. Vinden är jämn och kl 06.00 blåser det fortfarande 7-9 m/s från NV. Dock har vi fått betydligt grövre sjö och Vi får vågor från SV fast det blåser från NV där vi seglar. Sirenia seglar fort och går hårt in i varje våg vi möter. Vågor sköljer över fördäck och det blir en ryckig gång. Inne i båten slamrar det i skåp och stuvfack….

Nattsegling över Biscaya

På Belle Ile kunde vi inte fylla färskvatten så vi startade watermakern på förmiddagen för att fylla på huvudvattentankarna. Vi har förvisso 200 liter kvar men det är skönt att vara på säkra sidan. Watermakern mår även bra av att köras ofta, gärna var 3:dje dag, för att undvika att det organiska material som fastnar i filter börjar ruttna och ge dålig smak på vattnet. När det är över 30 grader varmt börjar förmultningsprocessen snabbt i våra filter. Färskvattnet både luktar och smakar ruttet ägg när processen sätter igång. Om vi inte behöver tillverka färskvatten så spolar vi filter och membran med färskvatten var 3:dje dag. Detta vatten tar vi från båtens huvudvattentank via ett kolfilter för att får bort eventuellt klor i vattnet som förstör membranet. Membranet är dyrt och jobbigt att byta.

Pannkakor till lunch

På förmiddagen skrotar vinden mot V och avtar. Vi skotar om våra segel och ändrar kurs på autopiloten.

Då får vi plötsligt ett larm. Autopiloten får ingen information om rodrets läge, vilket den behöver för att kunna hålla kurs. Vi vet först inte vad detta beror på så vi börjar felsöka. Vi börjar med att starta om styrdatorn samt kontrollera alla anslutningar av signalkablar. Vi hittar inget fel så vi kontrollerar roderutslagsgivaren som sitter monterad på hjärtstocken. Det troliga är att det är denna givare som är trasigt. Som tur är har vi en givare i reserv som kom med den nya autopiloten vi installerade 2019. Elisabeth fick överta styrningen från autopiloten medans Roberth försökte demontera den gamla givaren från hjärtstock och styrdator och montera den nya. Inte helt enkelt när vi seglar i 7 knop och har stora vågor som kastar runt Sirenia i sjön. Efter 1 timme var det hela klart och vi kunde nöjda konstatera att autopiloten åter fick de signaler den behöver. Nu förtjänar vi en god lunch och återta den valspaning vi roar oss med dagarna i ända… men säg den glädje som varar….

När lunchen ska intas får vi larm om att den automatiska länspumpen startats. Vi tar in vatten!!! Efter en snabb koll i kölsvinet kan vi konstatera att det är mycket vatten, inte så mycket att det går upp till durkarna och det ser inte ut att öka så snabbt. Nu behövde vi snabbt hitta var vattnet kommer från, har vi hål i skrovet, har en bottengenomföring börjat läcka, eller???? Efter en försiktig provsmakning av vattnet i kölsvinet kan vi konstatera att det var saltvatten, inte bra… Vi lyfter på durkar och kontrollerar alla genomföringar utan att hitta något läckage. När vi öppnar dörren till motorrummet inser vi att det är här allt vatten kommer in. Vi kan snabbt konstatera att det inte är kylvatten till motorn som läcker. När vi kollar watermakern så hittar vi felet. Matarpumpen som trycker in saltvatten från havet in i watermakern saknar en slang…. det står en kaskad av vatten från pumpen. En slangklämma har tydligen inte varit helt åtdragen och det höga tryck som matarpumpen bygger upp har gjort att slangen lossnat och nu pumpas vatten rakt in i båten. Snabbt och enkelt åtgärdat. Stoppa pumpen och återmontera slang och slangklämma, lite bättre åtdragen denna gång.

Länspumparna har snabbt pumpat ut allt vatten från kölsvinet. Vi har tre olika länspumpar, en katastrofpump med hög kapacitet, en automatisk länspump med en flottör och en manuell länspump som vi själva kan använda om det inte finns ström till de andra pumparna. Kölsvinet är således fullt med slangar och pumpar…

Vi sköljer rent i motorrummet med lite sötvatten och pumpar även ut detta med länspumparna… ordningen återställd och nu kanske vi kan fokusera lite på segling och valspaning….

Det blev även lite tid för lite måleri. Kompis-Eva i Göteborg kom med den goda idén att lägga färg och mycket vatten på pappret och låta vågorna göra resten. Det var en utmaning att inte få ut allt på teakdäcket eller i havet men det var en intressant övning. Elisabeth kunde med lite god fantasi se Madonnan och barnet i en utav målningarna.

Madonnan och barnet……???

Under dagen minskar vinden och vi kan sätta gennakern. Vågorna och dyningen har successivt minskat så livet ombord blir lättare. När vi har 48 nm kvar dör vinden helt och vi startar motorn. Biscaya ligger plant som ett salsgolv och solen skiner. Vi har regelbundet besök av delfiner som leker i bogsvallet från Sirenia. Tyvärr ser vi inga stora valar på denna överfart, bara delfiner som faktiskt är en liten val…..

När vi kör motor får vi varmvatten och vi laddar batterierna. Innan vi startade motorn hade vi förbrukat 325 Ah (amperetimmar) av de 400 Ah som batterierna rymmer. Med den större generatorn vi monterat på motorn laddar vi nu 70 Ampere i timmen. Då vi monterat solceller på båtens targabåge var vår förhoppning att strömbudget skulle gå på ett ut, d.v.s. att vi laddar lika mycket med solcellerna som vi förbrukar. Dock drar kylskåp, frys, autopilot, pumpar, belysning, laddning av telefoner och datorer och alla instrument mer än vad solcellerna kan ladda just nu. Detta är särskilt påtagligt när vi seglar sydlig kurs. Med solen rakt förut skuggar alla segel effektivt solcellerna där bak. När vi faller av vid ekvatorn och seglar väster ut får vi mer direkt sol på solcellerna.

Den 25 juli kl 16.30 ankommer på San Sebastian i Baskien. Vi slås av hur stor staden är jämfört med våra förväntningar. En lång vit strand som går utmed stadens strandpromenad, kristallklart vatten, sol och +30 grader…vilken fantastisk känsla…

Vi seglade 256 nm. Vi gick för motor i 9 timmar, ca 50 nm.

Publicerat i Biscaya | 6 kommentarer

Luanco – A Coruña – Fisterra

Marinan är liten och fylld med mindre fiskebåtar. Det finns två gästplatser på respektive bryggnock. Hamnavgiften är bara 23€. Toaletter och duschar är inklämda i en halvrisig byggnad, inte speciellt fräscht men fyller sin funktion. 

Orten visste vi inte mycket om när vi kom dit. Finns inga stora hotell i närheten och det är ingen turistmagnet, vad vi kunde läsa oss till. Stranden som ligger i anslutning till byn och hamnen är liten och var överbefolkad även i coronatider. När tidvattnet började äta av stranden blev det bara trängre och trängre. Packade sardiner…..

När vi började leta oss in i byn blev vi dock förvånade. Det var fantastisk atmosfär i den gamla hamnen med barer och restauranger på piren och inne i gränderna myllrade det av liv. Riktigt trevlig stad.

Landskapet här är inte lika kuperat och bergigt som i Baskien, mer kulligt och ”avrundat”. Det inbjuder dock till vandringar utmed kusten. Vi upptäckte att en pilgrimsled passerade utmed kusten och genom staden. Leden fortsatte ut till fyren Faro de Cabo Peñas så vi tog på oss bra skor för ändamålet, enligt Elisabeth var lämpliga skodon TEVA-sandaler, och började gå ut till fyren.

En varm och solig dag men den friska västvinden gjorde vandringen behaglig. Det blev en lite väl lång vandring och vi vände innan vi kommit ända fram till fyren. Vi satte oss bakom några höbalar på en äng med utsikt över havet och intog en medhavd fika/lunch.

Dagen efter låg vi och latade oss i solen, skrev lite på bloggen och städade båten. Vi har noterat att offeranoden som sitter på propellern har ”offrats” ovanligt fort. Normalt byter vi denna innan sjösättning varje vår men nu har vi noterat att 80% redan är borta. Roberth tog på cyklop och dök ner och inspekterade statusen. Vi följer även utvecklingen av eventuell bottenpåväxt på skrovet med stort intresse och viss nervositet.

Vi har under hösten och vintern 2019 lagt ner ett stort arbete på att blästra botten ren, epoxibehandlat botten och sedan målat med copper coat. En bottenfärg där koppar och epoxi blandas. Rätt utfört ska detta skapa ett hårt vattentätt skydd för påväxt i 10 till 15 år. Vissa seglare är dock besvikna då de fått mycket påväxt av havstulpaner ändå och vi har blivit avrådda att använda denna metod. Vi har efter mycket övervägande ändå applicerat copper coat och hoppas nu på att vi ska slippa påväxt. Angående miljöaspekten så har denna produkt fått miljöpris i vissa länder då den inte släpper ifrån sig koppar som en mjuk själpolerande färg gör. Här sitter kopparen fast i epoxi. Vi är inte kunniga inom kemin eller miljöpåverkan i detta men tror och hoppas att det är bättre för vattenmiljön att inte måla med mjuka kopparbaserade färger som successivt lossnar och måste målas om varje eller vart annat år.

Vi sjösatte i mars och kan än så länge inte se att vi fått en enda havstulpan på skrovet. En för kort tid för att säga att vi lyckats, men det känns bra…  

Segling till A Coruña

Logg: 10 870 nm

Motor: 1 175 h  

Efter två nätter i Luanco lättar kastar vi förtöjningarna och seglar mot seglarmetropolen A Coruña i Galicien. Vi fyller vatten och passar på att flusha watermakern innan vi lämnar marinan. Planen är att segla hela vägen till A Coruña, en tripp på ca 140 nm. Prognosen visar på svaga NO vindar, 0-5 m/s. Avgår kl 13.10 och går för motor i rak nordlig kurs. Kl 14 satte vi segel och satte kurs N320 grader. Seglar i 6 knop i sol och 29° värme, helt underbart.. 🙂

Vi fortsätter att spana val och får utdelning på kvällen då vi får sällskap av ett gäng pilotvalar som simmar under båten, lite väl nära ibland. Pilotvalen kallas även grindval och de vi såg är troligen den långfenade grindvalen. Den blir sällan större än 7-8 meter och väger ett par ton. De är väldigt sällskapliga och kommer gärna nära båtar och människor som simmar. Det börjar skymma när får njuta av deras sällskap så det blir inga bra bilder. Efter några minuter simmar de vidare och lämnar oss i ett litet lyckorus… Det är en stor upplevelse att ute på havet få sällskap av valar…

Elisabeth tar som vanligt första rortörn och Roberth försöker få några timmars sömn. Tyvärr mojnar  vinden runt midnatt och vi rullar i en kraftig dyning från NV, inte en helt ovanligt när Roberth ska försöka sova….. Kl 04.30 dör vinden helt och vi startar motorn. Vi är på djupt vatten + 1 000 meter, så vi riskerar inte att få några fiskebojar i propellern.

På förmiddagen går vi fortfarande för motor och när vi rundar udden Cabo Ortegal seglar vi in i den kalla atlantströmen och vattentemperaturen sjunker ner till 17°. Längre in i Biscaya har vi haft mellan 22° och 25° i vattnet vilket är skönt att bada i. Nu när vi seglar ut på Atlanten kommer vi ha kallare vatten hela vägen ner till södra Portugal, Algarve, där det blir lite skönare vattentemperaturer. Vi kommer även få dras med dimma betydligt oftare utmed hela Spaniens och Portugals Atlantkust.

Kl 13 kommer lite vind från NV och vi kan äntligen stänga av motorn och segla sista biten in mot A Coruña. Havet ligger stilla bortsätt från en långsam dyning som inte stör så mycket. När vi bara har 20 nm kvar hör vi ett mäktigt blåsljud från några valar. Första tanken är att de är helt nära för ljudet är så högt men de är drygt 100 m bort. Vi får några suddiga bilder och kan snart konstatera att det är några sillvalar som simmar bakom oss. Mäktig känsla att ha ett av jordens största djur bakom/under båten. Sillvalen blir upp till 24 meter lång och kan väga upp till 70 ton. Helt otroligt stora. Efter en halvtimme ser vi dem igen utanför båten. Vi seglar långsamt och hoppas att de ska komma lite närmare. Men tyvärr ser vi dem inte mer. Vi är ändå mycket glada för att se sillvalen som utsatts för extremt hård jakt. Från mitten av 30-talet fram till 60-talet dödades ca 25 000 sillvalar om året bara i södra oceanen. IWC har förbjudit jakt men Japan, Norge och Island fortsätter att jaga vissa valsorter.           

Sent på kvällen seglar vi in mot A Coruña, men vi går inte till marinan utan går till en skyddad vik utanför staden Ares där vi kastar ankar 100 m från den norska Najaden ”Bohemen” med tre gutta från Ålesund.

A Coruña/Ares

Viken utanför Ares är en perfekt ankringsvik för de nordliga vindarna som vi har. Vi träffade Bohemen på varvet i Henån i våras. Tre glada goa killar som kallar sig ”Gutta” och som skall segla jorden runt med ARC. Vi har följt varandras seglingar och det är superkul att träffa dom igen.

Dagen efter går vi in till A Coruña dels för att leta oljeplugg… dels för att det är en stad som ofta nämns i seglingsbloggar då det är en naturlig hamn efter överfarten på Biscaya, lite av en milstolpe. När vi kommer till Marina La Coruña är 80% av hamnen avstängd men trots det är det väldigt gott om plats. Vi är nog inte mer än 20 gästande båtar i dessa Corona-tider. Det är ju en av de få om inte enda fördelen med Corona att det aldrig är fullt i hamnarna och vi har aldrig behövt boka i förväg.


På håll ser staden väldigt tråkig ut men efter att promenerat runt i kvarteren i gamla stan blir vi ändå rätt förtjusta i staden. Vi hade förväntat oss massor av båtaffärer då vi av någon anledning letade efter en oljeplugg😊 men det fanns i princip inga alls. Det blir istället en läcker bläckfisklunch i de gamla kvarteren.

Efter lunchen går vi ut mot stranden som är reglerad med trafikljus, kameror och vakt vid ingångarna för att ha kontroll så att det inte blir för stora folksamlingar. Stor skillnad mot Luanco där folk låg som packade sillar.

Promenadstråken fortsätter runt hela udden och vi kommer så småningom fram till fyren som är världens äldsta fungerande fyr och nedanför på klipporna finns en konstutställning i form av stora stenblock. Härlig långpromenad blev det och vi avlutade den med några tapas i mysiga kvarter på väg tillbaka till båten.

Det finns som sagt inga båttillbehörsaffärer men desto fler dykbutiker med lite båttillbehör. En kille i en utav dykbutikerna engagerar sig i vårt letande efter en oljeplugg och ber oss komma tillbaka imorgon så skulle han kolla med några kompisar. När vi kommer dit nästa dag är han ledsen att han inte kan hjälpa oss men däremot finns det en kund i butiken som tror att en liten firma som renoverar gamla utombordare skulle kunna fixa en oljeplugg. Firman ligger på andra sidan stan i ett industriområde med en liten hamn utanför. Vi tyckte det blev lite långt att gå så vi kastar loss och tar oss dit med båt.  Det blåser rätt mycket när vi kommer till hamnen och bryggorna är ruffiga och de är belamrade med skrot och gamla prylar men vi kommer iland och kan ligga där i 2 timmar tills de låser grindarna. Vi traskar in i industriområdet och hittar till slut mannen med som reparerar gamla utombordare. Vi har ju varken motorn eller den saknade pluggen med oss men dock ett foto på hålet där oljepluggen skall sitta. Han tittar på fotot, säger något på spanska, går in i ett angränsande rum och vi hör hur det bankas. Ut kommer han med en begagnad oljeplugg och jag tror att Roberth skall omfamna den gamle mannen som ser ut att skämmas för att han vill ha €10 för pluggen.

Glada och nöjda går vi tillbaka till vår ankringsvik utanför Ares och får besök av tre gutta från Bohemen. Roberth grillar bläckfisk, räkor och kyckling och vi kokar en stor paella. Supertrevlig kväll med mycket båtsnack och tärningsspel.

Äntligen!

Oljepluggen kom på plats men motorn var kinkig och var inte så pigg på att starta men det visade sig vara en något för hög andel olja i bensinen och är nu åtgärdat. Vi stannar ytterligare en natt och seglar sen vidare mot Camariñas. Kusten här heter Costa de Morte, dödens kust, men den här gången lever den som tur är inte upp till sitt rykte så vi glider fram på ett lugnt hav i sällskap med delfiner.

Vi kommer till Camariñas på kvällen och ankrar i viken utanför. Vi blir inte lockade av att gå iland så vi käkar middag i båten och går vidare till Fisterra dagen efter.

Nu i skrivandes stund är det många rapporter om späckhuggare som attackerar segelbåtar utanför Galicien vilket också pågick under den period som vi passerade. På Noon site (websida där information till seglare publiceras) meddelar man nu att 29 segelbåtar attackerats av späckhuggare och har fått anropa på assistans. Späckhuggarna ger sig på och skadar roder och stöter i skrovet så båten kommer helt ur kurs. Stort område är nu avspärrat utanför Galicien för segelbåtar under 15 meter då de ej kan garantera säkerheten. Det är flera flockar runt Galicien men främst en som är aggressiv. Det har även noterats attacker runt Gibraltar. Forskare förstår inte vad som triggar späckhuggarna att bete sig på det här sättet. Det spekuleras att Corona kan ha en påverkan.

När vi passerade området satt vi helt ovetande och hoppades på att vi skulle få se några späckhuggare. Som tur var gjorde vi ju inte det….

Späckhuggarna vi slapp träffa på…..
Avspärrat område för segelbåtar <15 meterVi kommer till Camariñas på kvällen och ankrar i viken utanför. Vi blir inte lockade av att gå iland så vi käkar middag i båten och går vidare till Fisterra dagen efter.

Fisterra


Det finns en liten marina med några gästplatser i Fisterra men vi väljer att ligga på svaj i skydd bakom den yttre stenpiren med fin utsikt över de fina långa stränderna. På eftermiddagen ror vi iland och vandrar ut på udden Cabo de Fisterre och fyren Faro de Finisterre, vilket betyder världens ände. Man trodde en gång i tiden att jorden var platt och tog slut här, därav namnet. När vi ser ut mot horisonten så börjar man ju själv att tvivla på om jorden verkligen är rund…  Udden är brant och hög och helt skogbeklädd på läsidan. En fin vandring ut till fyren som delvis går parallellt med bilvägen. Eftersom det är en bilväg dit är det många bilturister och därmed mycket folk vid fyren. Men det är kul att gå ut på den branta udden som vi rundat några timmar tidigare. Vi och båten är nog med på en del foton.

Staden är jättemysig, kuperad med små gränder och kvarter där alla hus har olika utseende och i mycket varierande skick. Många hus är igenbommade och övergivna men vi hoppas att de kommer att renoveras innan det är för sent. Det finns många trevliga restauranger och vi hittar en i en trång gränd som serverar god bläckfisk i olika former i skenet av den traditionsenliga lysrörsbelysningen. Vi åt en specialitet för Galicien, Pulpo a Feira, vilket består av kokt 8-armad bläckfisk och kryddat med paprikapulver.  

Nästa dag skall vi kasta loss men innan avfärd skall vi bunkra i en superbra matbutik som vi hittat men när vi kom dit är butiken stängd. Siesta???? Nix, återigen lyckas vi pricka in en helgdag då allt är stängt. Vi har dock tillräckligt med mat i förråden för att kasta loss på kvällen för att göra en nattsegling till viken utanför Vilariño, nordväst om Vigo.

Svaga vindar och grov sjö gör att båten kränger åt alla håll, det skramlar och låter från skåpen där flaskor och prylar åker fram och tillbaka, dörrar och lådor står och slår och även om vi sjöstuvat ramlar tidningar och böcker etc ner på durken. Vi åker också åt alla håll och det är väldigt obekvämt minst sagt. Hade vi varit på Atlanten nu så hade det bara varit att gilla läget men nu har vi fortfarande möjlighet att vända. Men strax kommer vinden så vi stänger av motorn och sätter segel. Det blir tyst i båten och den lutar stabilt i lä och det enda vi hör nu är vinden och vågskvalpet. Vinden vrider mer till väst och vi får kryssvind vilket gör att vi har svårt att runda udden. Vi skotar allt vi kan men driver in mot klipporna så vi gör ett slag för ut till havs.

Det mörknar och vi tänder lanternorna så att andra båtar kan se oss och att vi seglar. Vi har fina seglingsvindar men vinden fortsätter trycka oss in i nästa bukt och vi får starta motorn en timme för att slippa kryssa oss fram i natten för att runda udden Cabo Corrubedo. Det är en magisk natt med månljus och stjärnor, vi hör delfinerna blåsa luft i mörkret vid båten och det glimrar i vattnet av mareld. Seglingen går bättre än förväntat så vi är framme tidigare än beräknat och vågar inte gå in i viken i mörkret bland båtar och bojar så vi vänder och går tillbaka när gryningen ger oss tillräckligt ljus.

Publicerat i Norra Spanien, Okategoriserade | 4 kommentarer

Till Nazaré

Augusti 2020

Logg: 11 209 nm
Motor: 1 222 h

Efter 3 dagar i Póvoa och två varma dagar i Porto så beslutade vi oss för att segla vidare. Att gå in i Portos marina har vi skrinlagt. Två dagar i Porto tyckte vi är tillräckligt. Vi har gått gata upp och gata ner och försökt hinna med att se de stora sevärdheterna i Porto.

Vi är redan i slutet av augusti och enligt vår ursprungliga plan ska vi vara på Madeira i mitten av september. Vi inser att detta inte är möjligt då vi vill besöka både Lissabon och Algarve innan vi seglar till Madeira.

Det är relativt glest mellan hamnarna utmed Portugals norra atlantkust. Man kan göra dagsseglingar mellan hamnarna men ingen av hamnarna tilltalar oss så vi ställer siktet på den berömda surfstaden Nazaré, drygt 10 mil norr om Lissabon. Det är ca 100 nm vilket normalt klaras av på knappt 20 timmar. Vi kommer inte hinna detta på en dagssegling och vi vill inte komma fram till Nazaré efter mörkrets inbrott. Vi planerar därför att lämna Póvoa på eftermiddagen, segla över natten och komma till Nazaré på förmiddagen.

Kl 14 den 27 augusti tänkte vi segla ut från marinan i Póvoa. På förmiddagen drog en tjock dimma in från havet men enligt prognoserna skulle det lätta strax efter lunch….vilket det inte gjorde.. Att segla i dimma i dessa fiskebojsbemängda farvatten är riskfyllt så vi avvaktade. Redan kl 15 tyckte vi att det började lätta lite så vi kastade loss, rastlösa som vi är…

När vi kommer ut till den yttre piren får vi blå himmel och strålande sol. Vi ser att dimman ligger norr om oss så vi skyndar oss att sätta segel och segla söder ut. Vi har en NV vind på 4 m/s så vi sätter fullt storsegel och gennaker. Snart seglar vi i 8 knop på nästa platt hav…underbart. Med enbart shorts, för den manliga delen av besättningen, seglar vi längre och längre bort från dimman. I den lugna sjön ser vi flera bojar och flaggor som vi lätt undviker att gå på. Dock oroar vi oss för den kommande nattseglingen. Vi tar beslutet att segla ut ytterligare några sjömil från kusten där djupet är ca 200 m för att minska risken under nattseglingen.

Vi får bra draghjälp av den Portugisiska havsströmmen som stadigt går med 0,5 till 1 knop från norr till söder. 

Innan det blir alltför mörkt tar vi ner gennakern och rullar ut genuan. Farten minskar men vi inga tider att passa….

Kl 03 är det dags för vaktskifte. Elisabeth får lite välförtjänt sömn och Roberth hoppas på aktiv segling så att han kan hålla sig vaken…men riktigt så blir det inte. Som så många gånger förr mojnar vinden på efternatten till 2 m/s. Dessutom måste vi börja segla in mot kusten för vi närmas oss Nazaré vilket resulterar i att vi får plattläns. Vi rullar in genuan som bara står och slår och sätter en preventer på bommen för att förhindra att storsegel och bom lever rövare i den svaga vinden. Krafterna från dyningen är större än kraften från vinden.. Vi seglar sakta i ca 2 knop. Inte mycket ”aktiv segling” men Roberth får sällskap av dinoflagellater som lyser upp vattnet när de känner sig hotade av fisk eller andra ”hotfulla” objekt (enligt Wikipedia…). Ljusfenomenet som kallas Mareld är ett trevligt sällskap på nattseglingar, man känner sig lite mindre ensam på havet…

Kl 06.30 ökar vinden snabbt till 8-9 m/s och vrider mot N. Hela dagen och natten har vi haft vinden in från styrbord men nu kommer vinden in från babord och vi måste gippa för att kunna hålla kurs mot Nazaré. För att gippa måste vi först släppa på preventern som sitter på bomnocken och löper fram till ett block på fördäck och ner till sittbrunnen. När gippen är genomförd måste man upp på däck och flytta preventern till andra sidan. Att gå upp på däck när den andra ligger och sover försöker vi undvika. Jag måste tyvärr väcka Elisabeth så att vi tillsammans kan gippa och flytta preventern.

Att segla bara för storen i 8-9 m/s och gippa kan orsaka stora skador på riggen, i värsta fall rigghaveri. Det är väldiga krafter när bommen går över och vinden får tag i storseglet på nytt. I Sverige monterade vi en bombroms som ska minska risken för skador vid gipp men vi brukar ändå gippa försiktigt genom att successivt skota in storen och när bommen närmar sig midskepps lägger vi om rodret och låter bommen gå en kort väg över till andra sidan. När vinden åter fyller storseglet släpper vi snabbt på storskotet och kopplar sedan preventern igen.  

Tidigt på morgonen dyker en tjock dimmbank upp och vi seglar i ”mjölke”. Efter bara några timmar försvinner dimman lika snabbt som den kom och nu lyser solen igen. Temperaturen stiger från 18°C till 25°C ganska snabbt. Snart ser vi den röda fyren som står högt på en klippa utanför Nazaré. Vinden mojnar lite när vi går in i hamnen men det blåser fortfarande 6-8 m/s när vi angör längs med en flytbrygga som hamnpersonalen anvisar. Skönt att segla, men det är även skönt när angöringen till en låg flytbrygga är klar och alla angöringstampar sitter snyggt på knaparna. Alltid lite nervöst att gå in i en för oss okända marina när det blåser….

Nazaré


Staden är känd i hela världen för dess enorma vågor nära land. Här hålls regelbundet världsmästerskapen i Big Wave Surfing. Människor helt utan nerver tävlar i vem som kan surfa den högsta vågen …och överleva…det handlar mycket om att överleva när våghöjden närmar sig 35 m. Om surfarna ramlar riskerar de inte bara sitt eget liv utan även livet på de som ska försöka rädda dem i detta inferno av vitt skummande hav och vassa klippor. Vi tror att världsrekordet för big wave surfing är satt just här på en våg som var nästan 30 m hög. Helt obegripligt….    

Det som gör att vågorna blir stora just här i Nazaré är bottentopografin. Det går en canyon på botten som snabbt grundar upp just utanför Nazaré. Detta får dyningen från Atlanten att resa sig till enorma höjder just här. Detta förstärks av att vågorna möter en sydgående ström. På sommaren blåser det från NV så då är vågorna timida. I januari-mars blåser det dock från SV och det är då surfarna kommer hit.

Staden har en viss charm och stränderna är enorma. Staden ligger i etage med delar av den gamla staden högt uppe på en klippa som går ut i havet. Man kommer dit med hjälp av apostlahästarna eller en bergbana. Varma dagar är det skönt med lite vila i bergbanan.

 De smala gränderna är fyllda med små uteserveringar och barer. Utmed strandpromenaden säljs det som vanligt flip-flop, plastkrokodiler, parasoller, glass och halmhattar. Det finns flera fina fisk- och skaldjursrestauranger utmed havet med helt ok priser, inte billigt men prisvärt…..

Vi köpte oss ett orange strandparasoll och gick till stranden. Utmärkta möjligheter för bad ….men Atlanten är inte så varm på dessa breddgrader. Några snabba svalkande dopp blev det, men inte mer.

Marinan där vi ligger är bara en kort promenad från staden. Åt andra hållet blir det lite mer industri-fiskehamn som kanske inte har den charm som tilltalar oss. I staden äter vi grillad fisk till lunch och skaldjur kokta med en typ av ratatouille. Fisken tyckte Roberth var för hårt grillad men skaldjuren var det inget fel på..

Vi stannar i några dagar och vandrar runt i staden och utmed stränderna. Det blåser nordliga vindar så en solkrämsinsmord kropp blir snart sträv av sand, men vad gör väl det när det finns ett helt hav att bada i.

Under vår vistelse i Nazaré fortsätter vi att leta efter nya slangar till vår watermaker. Vi hittar en skaplig båttillbehörsaffär och hittar lite allt möjligt som är bra att ha, dock inte slangar i rätt dimensioner. Att det ska vara så svårt!! Vi inser att vi är bortskämda i Göteborg med välutrustade båttillbehörsaffärer lite här och där….

Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar