S/Y Sirenia

Segling till Bonaire

Jan 2021

Logg: 6419 nm

Motor h: 1404 h

När vi lämnar Bequia är vi mycket medvetna om att det utanför Venezuelas kust förekommer pirater som smugglar vapen, droger och är involverade i trafficking. De attackerar alla typer av båtar för att få tag på saker som går att sälja eller rena kontanter. Det började i början av 2000 talet då Hugo Chavez ändrade landets ekonomiska struktur genom den Bolivarian Revolution. Den tidigare framgångsrika fiskeindustrin slogs snabbt ut och 1000-tals fiskare blev arbetslösa samtidigt som landets hela ekonomi var i fritt fall. Så sent som 2010 exproprierade staten (N Maduro) den fjärde största tonfiskeflottan i världen. Efter 6 år (2016) hade industrin nästan kollapsat och 1000-tals privata fiskare i en av de fattigaste regionerna i Venezuela blev arbetslösa och i ren desperation övergick vissa till sjöröveri.

2017 började det komma rapporter om attacker på fritidsbåtar. Succesivt har detta ökat och flera lyxyachter utsattes för attacker 2018. Myndigheterna gör inte mycket år saken och, enligt amerikanska uppgifter, deltar vissa myndigheter själva i sjöröveriet genom att se mellan fingrarna. Av förklarliga skäl vill vi således vidta alla försiktighetsåtgärder vi praktiskt kan. Vi seglar inte rakt mot Bonaire utan försöker hålla minst 100 nm ut från Venezuelas kust.

 På nätterna, då de flesta attacker sker, seglar vi med helt nedsläckt båt. Inga lanternor, inga lampor, AIS i tyst läge (vi ser övriga AIS-utrustade båtar men de ser inte oss) och stor uppmärksamhet på radarn. Givetvis ökar risken för kollision med andra båtar när vi seglar helt nedsläckta så vi håller god uppsikt hela nätterna. 

Seglingen till Bonaire är ca 450 nm. Väderprognoserna ser bra ut. NE vindar 6-7 m/s som successivt ska öka till 10-14 m/s när vi närmar oss Bonaire. Vi lämnar Bequia kl 15 den 23 januari och hissar storsegel och spirar genuan i lovart. Vi gör god fart, 7 knop med kurs 275 grader.

Vi seglar rakt mot solnedgången. Redan från början har vi AIS i tyst läge. När skymningen kommer äter vi en ovanligt tidig middag med pasta bolognese. Efter middagen blir det snabbt mörkt men vi tänder vi inga lanternor eller några lampor. Sirenia glider fram genom vattnet som ett spökskepp. Kl 22 närmar vi oss en större fartygsled och ser flera fartyg på AIS. Vi väljer att tillfälligt sätta på AIS så att de stora skeppen ser oss när vi passerar farleden. Vi kommer passera flera trafikerade farleder på vägen mot Bonaire enligt Marine Traffics density map. 2020/2021.

Kl 23 har vi passerat området och går åter in i tyst läge. Under natten ökar vinden och således även vår fart. När vi har vaktbyte kl 03.15 gör vi 7,5 knop och håller fortsatt kurs 275 grader. På förnatten har vi haft bra månljus men nu går även månen ner och det blir helt becksvart. Inte en lampa är tänd ombord, svagt grönt sken från navigationsinstrumenten och kompassen är det enda som ger oss något att fästa blicken på. Under vakten är det inte svårt att hålla sig vaken. En viss nervositet finns där hela tiden för närkontakt med pirater och sjörövare och man sitter hela tiden och spejar mot den svarta horisonten.
Natten förlöper som tur är utan incidenter och det är skönt att äta grötfrukost och dricka morgonkaffe tillsammans och summera nattens segling. Vinden mojnar något vi gör drygt 5 knop. Vi rullar ut focken på det inre förstaget och skotar den på läsidan, bakom storseglet. Genuan är fortfarande spirad i lovart. Vi gör 5-6 knop med kurs 280 grader. Det är soligt och drygt 30 grader i skuggan under biminin. Ner i båten är det säker 35 grader varmt.
Dagen förlöper utan missöden. Vi fiskar men får inget napp.

Andra natten blir händelselös fram tills vi ser en båt på AIS. Namnet Big Dragon låter olycksbådande och när vi ser att det är två båtar med samma namn varav en är på väg rakt mot oss stiger pulsen. Tillsammans utvärderar vi läget men inser snart det orimliga i att pirater skulle använda AIS. Det är troligen kinesiska fiskebåtar som fiskar i Karibiska farvatten. Pulsen sjunker och vi återgår till normalläge.

Vinden är konstant, inga fler mötande fartyg eller pirater, bara ett stirrande ut i mörkret. När morgonen gryr drar tunga regnmoln in och vinden ökar. Vi rullar in focken och revar genuan som fortfarande är spirad i lovart. Det blåser nu 13-14 m/s och sjön börjar bli skvalpig med vågor in från flera håll. En situation vi känner så väl igen från Atlanten.

Vi har på två dygn seglat 300 nm rakt väster ut och har nu bara 80 kvar till Bonaire. Vi beslutar att det är dags att gippa till en mer sydlig kurs som leder oss mot Bonaire men tyvärr även mot Venezuela. Självklar måste vi segla närmre Venezuela då det inte är mer än knappt 50 nm mellan Bonaire och venezuelanska fastlandet. Det blåser nu stadigt runt 10 m/s från ost. Tidigt på morgonen den tredje dygnet ser vi lamporna på Bonaire och klockan 8 kan vi runda fyren Willemstoren på Bonaires sydspets, gippa till nordlig kurs och segla de sista 10 nm upp till huvudorten Kralendijk.     

Bonaire

När vi rundar södra spetsen på Bonaire är himlen full av färgglada kitesurfssegel. Vi håller avstånd för vi vill inte ha något extra segel i riggen.

När vi närmar oss Kralendijk kommer kustbevakningen och möter oss och meddelar att de kommer att vänta på oss i marinan. Det har framgått att inklareringen kan bli besvärlig och att det gäller att ha kontroll på alla dokument. Instruktionerna har varit lite oklara for inklareringen men vi har förberett oss väl med PCR-tester, sjukförsäkring som täcker Covid, bokat plats i marinan som var obligatoriskt samt alla vanliga dokument som pass, båtdokument, båtförsäkring, utklareringspapper. De 5 tjänstemännen från kustbevakningen stod på bryggan när vi angjorde och vi förväntade oss att de skulle komma ombord och gå igenom hela båten och ifrågasätta eller efterfråga dokument som vi missat. Det enda de var intresserade var att se en kopia på våra PCR-tester och därefter lämnade de marinan. Inklareringen på hamnkontoret var det heller inga problem med.

Vi fick en bra plats i den näst intill tomma marinan men vi ville gärna komma åt en boj och ligga på svaj i stället. Priset för en boj var en bråkdel mot att ligga i marinan. Det finns runt 75 bojar men de är populära och går inte att boka. Det gäller att ha uppsikt när en blir ledig och snabbt paxa den med en fender med båtens namn. Vi hade tur då några amerikanska båtar var tvungna att lämna Bonaire för att för att förnya sina visum så vi kunde redan efter några dagar flytta ut till en boj.

Bonaire är en holländsk koloni sedan 1636. Dock upptäcktes den av spanjorerna redan 1499 och förblev spanskt territorium fram till 1636. Spanjorerna återkom dock några hundra år senare och ockuperade ön i början av 1800-talet. Britterna kastade ut spanjorerna och ockuperade i sin tur ön fram till 1816 då den återgick till Holland. Bonaire införlivades i den autonoma provinsen Nederländska Antillerna 1954. Den autonoma provinsen upphörde dock 2010 och därefter har Bonaire status som särskild kommun i Holland. Det bor idag ca 16 000 människor på ön och konstigt nog är valutan amerikanska dollar.

Under kolonialtiden fungerade Bonaire som slavmarknad och försåg plantageägarna på omgivande öar med slavar. Största delen av dagens befolkning är ättlingar till dessa slavar. På Bonaire arbetade slavarna med saltutvinning. Öns låga och flacka södra del lämpar sig väl för detta, så även idag, men utan slavar givetvis. Bassängerna med avdunstande vatten är enorma och upptar större delen av öns södra del. Norra delen av ön är mer kuperad. Mellersta delen av ön är liksom öns södra del flack med en ökenliknande vegetation.

Idag är det turisterna som är den stora inkomstkällan. Det blåser mer eller mindre konstant så ön har blivit ett uppskattat resmål för Kite- och vindsurfare från hela världen. Därutöver är dykningen fantastisk och de har iordningsställt ett suveränt nätverk med gula bojar som markerar bra dykställen och du får gärna angöra med dingen eller segelbåten (inte för stora) i dessa bojar. Det finns säkert över 150 dykplatser på Bonaire och den lilla ön Klein Bonaire. Vattnet är ofta klart, korallerna friska och fina vilket uppskattas av fiskar av alla de slag. Den fina dykningen var orsaken till att vi valde Bonaire utav ABC-öarna.   

Kralendijk ligger längs vattnet och det finns en lång strandpromenad innanför området där båtarna är bojade. Tyvärr är strandpromenaden även en väg där det tidvis är mycket trafik. Motorcyklar och bilar med breda däck och många färgglada lampor har denna del av strandpromenande som bas för kvällarnas cruisingrundor. Inte helt osannolikt att strandpromenaden utgör enda delen av cruisingrundan.

I centrala Kralendijk är husen charmiga och målade i glade färger. Pga covid var det få turister och många resorter och butiker var stängda men det fanns några trevliga restauranger som var öppna. En av de bättre restaurangerna låg faktiskt i marinan. Vi har svårt att hitta bra livsmedelsaffärer, den bästa låg en bit bort och det var förenat med vissa utmaningar att bära kyl- och frysvaror i värmen från butik till båt. Taxi i all ära men jordenruntseglare och dykare prioriterar att lägga pengar på annat.

Den ständiga blåsten i kombination med det ökenlika klimatet och den myckna sanden gör att båten snart täcks av ett fint lager sand. Ett dammliknande sandlager som är så fint att det inte ens knastrar mellan tänderna när man får det i maten…alltid något..

Vi tog kontakt med ett dykcentra i närheten av vår ankarplats. Vi behöver få till ett avtal med en dykfirma som kan fylla luft i dykflaskorna, för det kommer bli mycket dykning. Snart hittade vi Dive Friends som sålde oss två 10-kort för 1000 kr/st, d.v.s 100 kr/flaska. Då vi båda, särskilt Elisabeth, snål-andas när vi dyker kan vi göra två dyk per flaska. En bra deal tyckte vi. Vi bokade även ett dyk med en av Dive Friends guider för att få lite information om vilka dykplatser som bör prioriteras framför andra. Några dagar senare träffade vi guiderna som tog oss med på några bra dyk på Klein Bonaire. Nu var vi redo att dyka på egen hand.

De dagar vi dök i närheten av Kralendijk tog vi dingen till dykcentret och hämtade två flaskor (12 L 220 bar Alu) och körde direkt till dykplatserna. För Dykning på Klein Bonaire tog vi dingen första gången men den konstanta vinden gjorde färden tillbaka blöt, långsam och tröttsam. Därefter hämtade vi flaskor vid dykcentret med dingen varpå vi kastade loss och seglade ut till Klein Bonaire. Vi gjorde 4 dyk och gick sedan tillbaka till Kralendijk och vår väl markerade boj.   

Efter några dykdagar vill vi se mer av ön. Vi kontaktar några uthyrningsfirmor och får en skön känsla för XL. En skön kille kommer ner till dykcentrat med en 4×4 Nissan Navarra Pickup. En relativt modern bil men som har sina små skavanker. Lemmen bak går inte att öppna och vi ska snart hitta andra saker, men priset var bara 500 kr/dygn så vi var supernöjda. Att ha ett flak därbak är perfekt då vi tänker passa på att göra några landdyk på dykplatser lite längre bort från Kralendijk.   

Slagbaai Nationalpark

Vi hyr bilen i två dagar. Första dagen kör vi upp till öns norra delar för att besöka den stora nationalparken Washington Slagbaai. Parken täcker hela den nordvästra delen av ön och de delvis kuperade 60 km2 är hemvist för flera utrotningshotade fåglar och sköldpaddor. Parken etablerades redan 1969. Innan vi besöker parken måste vi köpa ett tillstånd från STINAPA som sköter parken. Man tillåter endast ett visst antal bilar i parken per dag så det är bra att vara ute i god tid. Nu i covid-tider är det knappast någon rusning, vi såg två bilar på hela dagen….

Den typiska vegetationen är törnbuskar och kaktusar vilket gör spontana promenader till en obehaglig upplevelse. Fyra olika arter av havssköldpaddor lägger ägg på sandstränderna. Grön-, Hawksbill-, loggerhead- och Leatherback sköldpadda kan ses även om den sistnämnda är en sällsynt gäst som vi aldrig sett.

Parken är även ett viktigt fågelreservat då den utgör häckningsområde för flera utrotningshotade arter. Den gulaxlade papegojan blev nästan utrotad på Bonaire då man tog ungarna och sålde till djuraffärer. Nu är den fridlyst och har börjat återhämta sig i naturreservatet. Tyvärr lyckades vi inte se någon på vår färd genom parken.

I de flertal saltsjöar som finns i parken trivs Flamingon. De har en härligt djup rosa färg och syns på långt håll. När vi kommer till de första saltsjöarna stannar vi bilen och försöker med våra teleobjektiv få några bra bilder på några flamingos mitt ute i sjön. Vi kör en bit till och tycker nu att vi är lite närmre, således ett nytt stopp och tar 50 nya bilder på de rosa prickarna. Detta upprepas några gånger tills vi inser att vi måste fortsätta färden om vi ska hinna ut ur parken innan de stänger grindarna. När vi kommer till Boca Slagbaai, mitt på västsidan parkerar vi bilen i skuggan av ett träd. 20 meter bort står 100 flamingos och stirrar på oss. Nu blir det riktigt bra närbilder på fåglarna.

Det finns flera ordninggjorda stigar i parken där vi stannar och smyger oss fram i hopp om att får se någon fågel eller stor skräcködla. Vi hittar en Crested Caracara som går lungt på vägen framför oss och vid en lite dypöl ligger den gröna leguanan (skräcködlan) i bakhåll. De gillar dock att bli fotograferade. Mockingbirds och stora rovfåglar ser vi mest hela tiden.    

Det är bra med en stor fyrhjulsdriven pickup med hög markfrigång när man kör genom parken. Vägarna är ok men vissa partier är dåliga i torrt väder och måste vara snudd på oframkomlig i regn. Konstigt nog möter vi en ”vanlig” bil, men det är som sagt torrt väder just nu. Efter en skön lunch vid Boca Slagbaai måste vi fortsätta färden för att hinna ut ur parken i tid.

Nu blir vägen mycket kuperad och vi kryper fram genom ett fantastiskt landskap. Med 15 min marginal tar vi oss ut ur parken. Gillar men fåglar, ödlor och annorlunda natur är parken väl värt ett besök. De har även fina stränder och fin snorkling på västsidan. 

Landdykning ?

Andra dagen med hyrbil blir mest dykning från land. Vi lastar flaket med dykflaskor och ger oss iväg. Vi dyker under piren för utskeppning av salt. Fiskar  stortrivs mellan de många pålar som slagits ner som fundament till piren. Vi åker även till dykplatsen 1000 steps vilket relaterar till den långa trappan i berget som leder ner till stranden. Inte är det några 1000 steg utan mer åt drygt 100 men när man går med full dykutrustning inkl viktbälte i trappan så känns den lååång.

Vi passar även på att köra ner till öns sydspets och vidare till surfmekkat Sorobon Beach. Ett coolt ställe för de coola snubbarna och brudarna. Allt ser ut att byggt med drivved och det är supercharmigt. Vi sitter ner och förundras över alla tricks och konster man kan göra med en vindsurfingbräda, otroligt.

Och så var det detta med bilen. Då och då dog bilen, alla varningslampor tändes och sedan slocknade allt, inte ett ljud från motorn. Lite läskigt när man kör i 90 km/h. Stannar till vid vägkanten och startar om bilen. Den startar på första försöket som om ingenting har hänt…skumt. Ibland blinkar alla varningslampor i några sekunder men bilen fortsätter som vanligt. Detta upprepas ett par gånger. Vi fortsätter in i slagbaai. Vi ett av stoppen kan vi inte starta bilen alls, den är helt död. Öppnar motorhuven och kan konstatera att allt ser ok ut. Nu inser vi dock att hela bilen är stendöd. Inget funkar så det måste vara något med batteriet. På en modern bil är batteriet väl dolt under diverse plastkåpor men snart har vi grävt fram det. Vid första anblicken ser allt ok ut men när vi tar i minuskabeln faller kabelskon av kabeln och polen är mycket korroderad. Utan verktyg är det marigt men snart har vi fått bort det mesta av korrosionen och hjälpligt dragit fast kabelskon på kabeln och minuspolen. Bilen startar snällt och den provisoriska lagningen håller resten av dagen. På kvällen kommer killen vi hyrt av och drar åt kabelskon ordentligt.     

Som vanligt försöker vi att äta de flesta middagar i båten. Vi tycker det är kul att laga mat och matbutiken långt bort i industriområdet har ett utmärkt utbud, påminner om delikatessbutikerna hemma i Göteborg. Men då och då är det skönt att slippa matlagning och disk och unna sig ett besök på någon trevlig restaurang. Ibland prioriteras trevligheten bort till förmån för tillgång till wifi. Bästa restaurangen är vid marinan, den var både trevlig och hade bra wifi. Vid strandpromenaden hittade vi ett enklare hak med utsikt mot båten. Deras grillade revben och friterade mozzarellafingrar är i en klass för sig och i kombination med ett mycket överkomligt pris var detta det mest prisvärda stället vi hittade. Huruvida det är nyttigt är en annan fråga… På stadens mysiga lokala ölbryggeri serverades goda lunchbaguetter med bland annat Barracuda. Sittandes i deras slitna Chesterfield-fåtöljer läser vi tidningar på nätet och ringer telefonsamtal.

Nu är det dags att skörda osten. När vi var på Henån i april 2020 köpte vi en hushållsost som vi lade i kölsvinet i dess täta förpackning. När vi nu ett år senare öppnar förpackningen sprider sig en doft av dansk ost av värsta sort men den smakar otroligt gott. Man kan tro att den är inhandlad i finaste ostbutiken i Grönsakstorgets saluhall.

Generellt är det få restriktioner med koppling till covid-19 på Bonaire. Munskydd i butiker måste vi bära.      

Efter 3 veckor snappar vi upp information att Franska Polynesien kommer öppna för att ta emot seglare senare under året. Vi beslutar oss för att fortsätta väster ut. Vi kontaktar Colombia och får besked att vi är varmt välkomna. Sagt och gjort, vi packar ihop vår utrustning, tar luften ur dingen , handlar lite mat och dagen innan avfärd måste vi ta ett nytt PCR-test och skicka till Colombia. Vi bokar tid för provtagning och traskar upp till kliniken. 1200 kr/st kostar det och vi släpps inte in på kliniken utan blir förpassade till en altan. Ut kommer en sköterska med alla papper och erforderlig utrustning. Det faktum att det alltid blåser friska vindar på Bonaire har tydligen inte resulterat i konkreta åtgärder och snart sprang vi alla runt och jagade blanketter, skyddshandskar och provtagnings-tops. När ordningen lagt sig fördes långa tops upp i våra näsor för att  samla bevis på närvaro av ovälkomna virus. Svar erhölls efter 12 tim och var, som förväntat, negativt.  

När vi senare kommer till Colombia får vi reda på att smittan sprids snabbt på Bonaire och de stänger ner verksamheter av olika slag. Huruvida de inför utegångsförbud vet vi inte.

Den 17 februari kastar vi loss och seglar mot Colombia.

Grenadinerna

Logg: 6 309 nm

Motor: 1 355 h

Dec 2020

Vi är framme i Karibien, 22 december 2020

St Vincent

Äntligen ser vi land efter 17 dagar ute till havs! Vi hade förväntat oss en euforisk lycka av att se land och visst var det en härlig känsla att var framme men det är med ett visst vemod som vi angör en boj utanför Young Island och Atlantöverfarten är över.

Hamnkillen Jimmy kommer och möter oss och hjälper oss med angöringen. Här ligger alla båter vid boj och många väntar på att få tillstånd att gå iland. Även om vi tog Covid-tester innan vi lämnade Kanarieöarna så måste vi ta nya tester och göra en vanlig inklarering med immigration och customs.

Vi ankom 8.00 på morgonen och blir vid 9-tiden ombedda att ta oss iland för att ta covid-tester och klarera in. Nu blir det bråttom att pumpa upp dingen och för ta oss iland innan sjukvårdarna packar ihop sitt testlaboratorium. Vi kommer in som sista provtagare, puh. För inklareringen får vi lämna ifrån oss våra pass och fylla i några formulär. Vi träffar Jimmy på bryggan som frågar om vi behöver hjälp med något eftersom vi inte får besöka några affärer. Jo, vi skulle ju behöva kontantkort till telefonen. Inga problem, Jimmy erbjuder sig att åka in till Kingston och fixa kort men då behöver han ta med sig våra telefoner. Det var många som avrådde oss till att gå till Karibien i år då kriminaliteten ökat kraftigt och att det var stor risk med att bli av med både pengar, prylar och liv så det var med en viss oro som vi åker tillbaka till båten utan både pass och telefon…. Men efter några timmar kommer Jimmy ut med nya SIM-kort och våra telefoner. Han vill gärna ha ett bidrag till resan så vi ger honom $5 men han tycker $20 är rimligt. Han får $20 men behåller de redan erhållna $5…utöver de $60 per SIM-kort som han hävdade var priset han betalt ….. hmmm…man vet aldrig när man blir lurad men lite konfunderade var vi allt.

Nu är det bara att vänta på att testerna och klareringen blir klara. Flera båtar har redan varit här i flera dagar utan att få klartecken så vi räknar med att få komma iland först efter jul. Vi får inte gå iland eller träffa andra båtbesättningar men vi får bada i det härligt ljumna vattnet. När vi hoppar i vattnet ser vi att vi har några läskiga långhalsar under badbryggan som vi snabbt skrapar bort men för övrigt har vi ingen beväxning alls vilket är riktigt bra.

Dagen före dopparedagen blir det snorkling och vi slappar i sittbrunnen. Runt båten dyker sulorna och ovanför båten cirkulerar fregattfåglar.

Äntligen julafton, undrar om tomten kommer i år…. Efter snorkling och bad blir det jullunch. Vi lyckas skrapa ihop en hygglig måltid med skinka, ägg, korv, potatis, lax, sill. Vid 20.00-tiden har vi precis tagit fram Rummy Cub när tomten kommer i form av Jimmy som säger att våra testresultat kommit och vi är fria att röra oss fritt i hela Saint Vincent och Grenadinerna. Jimmy vill dock att vi snarast tar oss i land för att betala och hämta passen.

Känns lite skumt att i mörkret på julaftonskväll gå till en vit halvrostig skåpbil där en kille står med våra pass och betalmaskin. Vi gör upp och sätter oss lättade och tar en öl på en bar med karibisk musik och njuter av att vara ”fria”, vilken julklapp! Bara några dagar senare infördes det 10 dagars karantän så vi hade verkligen tur. Grenadinerna Saint Vincent har bildat en ”bubbla” så vi kan segla fritt mellan öarna ner till Grenada.

På juldagen går vi vår första långpromenad på länge. Vi har fast mark under fötterna men det gungar ändå! Efter 3 veckor på havet tar det ett tag att acklimatisera sig till torra land.

På håll ser husen riktigt fina och välskötta ut men när vi kommer närmare är de flesta i rätt dåligt skick. Vi försöker hitta ett lunchställe med inhemsk mat men hittade bara vanliga restauranger med hamburgare, friterad kyckling med pommes med flera andra ”karibiska” delikatesser.

Vi går hela vägen bort till Blue Lagoon där man normalt checkar in och ut ur landet, Här finns en gammal marina men de flesta ligger på boj ute i viken. Den lilla yacht klubben har flera trevliga barer och restauranger men allt är stängt. Vi sätter oss dock i de snyggt målade solstolarna och njuter av den Karibiska utsikten.

Vi träffar Jimmy på bryggan och det visar sig att hans syster, Sophie, kör taxi och kör även guidade turer runt ön. Vi tänder på idén och bokar en tur till dagen därpå. Det skall bli kul att se lite av Saint Vincent innan vi seglar vidare söderut.

På vägen tillbaka till båten går vi iland på Young Island där det ligger en lyxig resort, allt annat är otillgänglig skog. Tyvärr är det mesta privat för deras gäster så vi kommer inte så långt.

I solnedgången åker vi ut till ”fantomenklippan” med Fort Duvernette. Det är en hög liten ö och det går en brant trappa upp till toppen där gamla kanoner vaktar men utav fortet är det bara ruiner. Hänförande utsikt över St Vincent men det växer mycket sly som börjar skymma utsikten.

Kl 9.00 hämtar Sophie upp oss och vi kör mot Kingston som är huvudstaden. Tyvärr är det ju helgdag och allt är stängt och lite ödsligt. Sophie berättar mycket om korruption, fattigdom och det är extra svåra tider med Covid och uteblivna turister. Ett självklart stopp är vid inspelningsplatsen av Pirates of the Caribbean som delvis spelades in på Saint Vincent. Kulisser och övriga attiraljer fanns kvar men mest spännande var nog att Sophie jobbat som någon slags personlig assistent till Johnny Depp…

Därefter gör vi ett besök vid en naturlig källa med kolsyrat vatten. Skönhet, hälsa och evig ungdom utlovas så vi dricker allt vad vi orkar och fyller våra flaskor.

Avslutningsvis åker vi upp till Fort Charlotte som byggdes av Britterna 1806 för att skydda sig mot franska attacker. Här uppifrån får vi en vacker vy över Kingston och vi ser vår första kollibri.

Imorgon planerar vi att ge oss av men behöver dessförinnan bunkra mat. Det finns inga butiker i närheten av hamnen så vi ber Sophie att köra oss till en butik innan vi kastar loss.

Eftersom det har varit helgdagar så är det rätt utplockat i butikerna. Sophie börjar med att köra oss till den billigaste men det blir ytterligare 2 butiker för att hitta vad vi söker, grönsaker och frukt handlar vi i stånd ute på gatan. Vi kan konstatera att det är både dyrt och dåligt utbud i butikerna och har svårt att förstå hur människorna här överlever. Nu är vi nästan kompletta men vi hittar inte ägg…. Det slutar med att Sophie kör hem och hämtar 12 ägg från sin kyl och ger oss. Det kostar en slant att åka taxi på shoppingrundan men vi hade stor hjälp av Sophie. Vi tar oss nöjda ut till båten och gör oss beredda att lämna bojen och segla vidare till Bequia.

Smart eller inte?

Under tiden vi låg i Puerto Mogan, Gran Canaria, funderade vi mycket på om det möjligt att segla i Karibien under pågående pandemi. Är det verkligen smart att korsa Atlanten när det är stor risk att vi hamnar i en långvarig karantän utan möjlighet att gå iland. Informationen ändras hela tiden och andra seglare vi mötte i marinan avrådde oss från att åka. Vi fick dock lovande besked från st Vincent att vi var välkomna under förutsättning att vi skickad in negativa covidtester och fyllde i hälsodeklarationer samt att vi underkastade oss ännu en covidtest när vi ankommit till st Vincent. I samma veva får vi information om att ARC och ARC+, den av britterna grundade regattan, kommer att avsegla i nov till Kap Verde och Karibien. I detta läge fattar vi det definitiva beslutet att inte stanna på Kanarieöarna över vintern utan fortsätta vår jordenruntsegling.    

Nu när vi sitter här på St Vincent är planen att vi ska segla runt i Grenadinerna några veckor och avvakta utvecklingen av pandemin. Det ser ut att vara stabilt i området och mycket liten smittspridning. De flesta öarna i Karibien börjar få tydligare rutiner för hantering av ankommande seglare och känslan är att det nu är möjligt att segla runt i Karibien. Ibland räcker det med ett covid-test men i ibland måste vi även sitta i karantän i 5-14 dagar beroende på hur smittspridningen ser ut i de områden vi nyligen besökt. Inom Grenadinerna kan vi dock röra oss fritt utan att ta nya tester när vi seglar mellan öarna.

Becuai

Den 28 dec kastar vi loss från Young Island och seglar den korta sträckan ner till Bequai, uttalas Beckway, med vinden i ryggen och solen gassande från närapå zenit. Skönt att ha en bimini som solskydd över hela sittbrunnen. Det är bara 12 nm så redan efter knappt 3 timmar kan vi kasta ankar utanför Port Elisabeth som är huvudorten på ön. Här ligger redan flera av de svenska båtar som vi tidigare mött i Spanien och Portugal samt många danska båtar. Viken utanför Port Elisabeth är väl skyddad från de förhärskande vindriktningarna E till NE och vi slipper havsdyningen som annars har en förmåga att leta sig in överallt. Flera fina stränder löper utmed viken och vi ser flera trevliga restauranger med bord i eller nära sanden mellan de blommande träden. Atmosfären är skönt avslappnad, en blandning mellan lite enklar B&B och fina små hotell. Det finns inga stora lyxiga resorter i området. Visst finns det några riktigt flotta hus men merparten av boningshusen är mycket enkla. Svenska skådespelaren och kocken Per Morberg har ett av de finare husen på ön. Huset går att hyra för den välbeställde. Gissa vilken som är Villa Morberg….

Vi sjösätter dingen och tar oss in till den ligga dingebryggan i Port Elisabeth. Vi låser fast dingen med en stålvajer och ett hänglås i bryggan i hopp om att den ligger kvar när vi kommer tillbaka. Vi har hört från flera håll att kriminaliteten är hög i Karibien och att det nästan är mer regel än undantag att man blir av med utombordaren, dingen eller både och. Det är stor skillnad mellan olika områden i Karibien men vi har inte lärt oss vilka områden som anses säkra eller osäkra.

Den lilla staden är sliten men charmig och redan efter några timmar har vi promenerat genom stora delar av stan så vi går bort utefter strandpromenaden, stannar på en restaurang nära vattnet och äter varsin pizza. På vägen tillbaka köper vi frukt och grönsaker från några enkla stånd nära kajen och åker ut till båten.

I Bequai har de varit kreativa och lagt en stor flotte mitt ute bland de ankrade båtarna. Där serveras mer eller mindre alkoholhaltiga drycker. Deras rompunch med passionsfrukt kan vara starkt beroendeframkallande.

Seglingen över atlanten gick bra och inga vitalare delar på båten eller oss själva har gått sönder. Roberth uthärdade en lindrig variant av bältros men Elisabeth och båten klarade sig bra ….trodde vi!!! I Bequai ser vi helt plötsligt en stor spricka i den rostfria targabågen vi lät tillverka i Sverige. Sprickan går nästan hela vägen runt röret. Elisabeth börjar syna resten av bågen och snart hittar hon en spricka till. Även denna går nästan hela vägen runt ett av de rostfria rören och vi inser att vi har haft tur som inte tappat hela bågen ute på atlanten. Vi tar lite bilder och mailar konstruktören som snart svarar att det ser ut som utmattningsbrott som troligen uppstått när båten kränger kraftigt från sida till sida i 17 dygn över atlanten. Båda sprickorna är i anslutning till avstyvningar som svetsats i övre hörnen på bågen. Nu ska sägas att bågen är konstruerad med två huvudrör med tvärrör emellan och det är endast det bakre huvudröret som spruckit så risken för att vi skulle tappa hela bågen var nog inte så stor. Likväl måste bågen lagas och hur gör vi detta så att vi inte riskerar fler sprickor framöver? Måste vi montera fler avstyvningar, måste rören runt sprickorna förstärkas med ett yttre rör? Vi har fortsatt mailkontakt med konstruktören. Till slut beslutade vi oss för den mest enkla lösningen. Vi låter någon kunnig svetsa sprickorna utan att förstyva eller förstärka konstruktionen. Detta medför dock att vi behöver montera ett tillfälligt krysstag i targabågen när vi ger oss ut på segling över öppet hav med stora vågor. Krysstaget utgörs av två spännband som monteras från respektive knape upp till över hörnen på targabågen.

En enkel lösning men som begränsar rörelsefriheten på akterdäck när vi seglar på öppet hav, men det kan vi nog leva med. Visst är det en enkel lösning men hur hittar vi någon som kan svetsa i rostfritt här i Bequai? Det finns ingen marina eller båtverkstad. Det finns mekaniska verkstäder som kan svetsa men vi drar oss för att montera av hela bågen från båten och försöka frakta den till land utan att tappa den i havet. Den är stor och imponerande otymplig att hantera…

Vi diskuterar problemet med de andra svensk-båtarna utan att hitta någon riktigt bra lösning. En kväll går vi till restaurangen Papas som vi hört ska vara bra och drivs av en svensk man. Restaurangen ligger på en liten kulle med utsikt över viken och är charmigt inredd. Vi äter en riktigt god middag om än inte den billigaste vi ätit. På grund av rådande pandemi är det inte många kunder så vi får sällskap av ägaren. Efter en stund berättar vi om våra problem med sprickan i targabågen varpå han snart tar upp telefonen och ringer en hantverkare som har hjälpt honom med allt det rostfria i restaurangköket. Det visar sig även att han har tillgång till en betongbrygga med segelbåtsdjup där de dragit ut trefas-ström som vi erbjuds nyttja.

Redan två dagar senare har vi angjort bryggan, dragit ut allt kablage ur rören och förberett svetsjobbet. Något sen dyker så vår svetsare upp. Han lägger skydd på båten, slipar upp ett spår utmed sprickorna med vinkelslipen och börjar sedan svetsa. Efter tre timmar är han klar och vi är nöjda med resultatet. Något nervösa är vi dock avseende kostnaden då vi inte i förväg kommit överens om något pris, vilket vi givetvis borde ha gjort. När han ber om 600 kr blir vi lättade och lägger på rejält med dricks vilket han först motsätter sig, men vi är så lättade att problemet löst sig så snabbt och enkelt att vi insisterar. Passar på att fylla diesel i tankarna innan vi tuffar ut i viken och unnar oss en boj istället för eget ankare. Två nöjda göteborgare antecknar ännu en bra dag i sitt seglarliv när solen går ner….

Varje dag kommer ny information om covid-läget. På Bequai är dock smittspridning liten och bland seglarna i området känner vi ingen som insjuknat. Enda restriktionen gäller ansiktsmasker när vi går in i affärer och restauranger. 

Inför nyårsafton har vi diskussioner med övriga svenskbåtar hur och om vi ska fira tillsammans. Det slutar med att några samlades på en av de större svenska båtarna och vi andra träffades på restaurang The Fig Tree. Vi och besättningen på S7Y Modesty kommer lite sent till restaurangen och vi inser att den nitiska personalen har överbokat kvällens middag. Vi får inte plats bland de övriga vid långbordet utan vi fyra hamnar lite avsides vid ett eget bord. Maten räcker inte riktigt till och är delvis dåligt tillagad. Vi har ändå en trevlig kväll tillsammans med Modesty med många hjärtliga skratt.

Några dagar senare kommer dråpslaget, flera av de som satt vid långbordet har fått covid. Så här efteråt så skäms vi över vårt beslut att gå på restaurang tillsammans med många andra människor under pågående pandemi. Vi kände oss säkra eftersom det inte fanns någon smittspridning bland seglarna men på restaurangen fanns det givetvis andra människor, inte bara seglare. Vi klarade oss utan smitta, troligen för att vi inte satt vid långbordet utan vid litet bord i utkanten av restaurangen, ren tur således.

Tobago Cays

Den 4 januari lämnar vi Bequai och seglar söder ut. Målet är att Tobago Cays drygt 30 nm söderut. Det blåser 7-9 m/s från ENE så vi får en skön halvvind när vi passerar väster om öarna Mustique och Canouan. Mustique är en riktig kändis-ö där bland andra det brittiska kungahuset har haft stora hus. Även Canouan är hippt bland de förmögna och det byggs enormt mycket på ön. Under den timmen vi seglar förbi ser vi flera små privatjet landa på ön.

Framåt eftermiddagen närmar vi oss Tabago Cays, ett stort korallområde med flera mindre öar. Vi snirklar oss genom koraller och öar och ankrar sydväst om den lilla ön Baradal på 5 meters djup. Vattnet är verkligen kristallklart och runt båten simmar flera sköldpaddor så det tar inte lång tid innan vi fått på oss snorkelutrustningen och hoppat i det varma klara vattnet. Just framför båten har de spärrat av ett vattenområde för att skydda sköldpaddorna.

Just där vi ankrat är det bara vit sandbotten vilket ger vattnet den där typiska grönblåa nyansen som man bara har sett på vykort tidigare.  

En efter en ankommer de andra svenska båtarna och snart har vi en liten koloni med båtar son flaggar blågult.

På dagarna tar vi dingen och ser oss omkring. Vi kör ut till det stora revet utanför och snorklar med sköldpaddor och revhajar. Vid revet som ligger strax bakom oss är mängden koralfiskar häpnadsväckande, vi har nog aldrig sett så många ”akvariefiskar” tidigare.

På ön bakom oss har Romeo och Julia en utomhusrestaurang. Vi gör gemensam sak med de andra båtarna och beställer en stor middag. När vi kommer dit vid solnedgången bjuds vi på rompunch varpå den stora slakten tar sin början. Drygt 20 st enorma langustrar, humrar utan klor, fick sätta livet till när de delas i två halvor innan de läggs på grillen. De tillreder även en gryta med conch, uttalas kånk. Conch är en den stora vackra snäckan man lätt förknippar med Karibien. Vi visste inte att den gick att äta men grytan var mycket smaklig. När solen går ner sätter vi oss till bords, under bar himmel och med sand mellan tårna. Romeo och Julia börjar servera de mest utsökta langustrar vi någonsin ätit, en conchgryta, ris och en grönsaksgryta. Vi frossar i languster, det finns ett överflöd så man baxnar. För allt detta betalar vi endast knappt 300 kr/person.

När det mörknar kommer pungråttorna och eremitkräftorna fram och äter resterna från middagen.

Mot Union Island

Tobago Kays är ett litet paradis men tyvärr blåser det konstant 8-10 m/s. Reven och öarna ger sjölä men inte lä för vinden. Efter 5 dygn drar vi upp ankaret för att utforska andra områden i Grenadinerna. Det ska fortsätta att blåsa så vi letar efter en skyddad vik som både ger sjö- och vindlä. Vi siktar in oss på en av de riktigt höga öarna och efter tre timmars segling ankrar vi i Chatham bay på Union Island. En lång sandstrand med palmer breder ut sig framför oss. På östra stranden ligger en restaurang och i väster ett enklare resort, som ser stängt ut.

När vi slängt i ankaret fick vi syn på en pelikan och blev helt exalterade. Vi packade snabbt ner kameror med zoomobjektiv och gav oss ut i dingen för att jaga pelikaner.  Snart inser vi att det vimlar av pelikaner överallt….

Union Island är, som alla andra öar i området, en utdöd vulkan. Ön är kuperad och promenaden till de två samhällena Ashton och Clifton var svettig men bjöd på fantastiska vyer när vi tagit oss upp till vägens högsta punkt.

Samhällena här är, liksom på många andra öar som inte exploaterats, underutvecklade. Den mest basala servicen finns men människor är fattiga, husen är enkla och dåligt underhållna, det är skräpigt och undernärda hundar springer runt och skäller hela tiden. Nu i covid-tider har även de som livnär sig inom turistindustrin inget att leva på. Som tillfällig besökare kan man försöka bortse från allt detta och njuta av den fantastiska naturen men det lägger lite sordin på stämningen.

Nåväl, vi kommer fram till huvudorten Clifton. Det är söndag så allt är stängt och öde. En äldre man kommer fram och frågar vad vi söker. Vi har gått långt i värmen och är hungriga. Han säger att en av restaurangerna mot havet är öppen fast det inte finns några gäster. Vi går försiktigt in på gistna golvbrädor och sätter oss vid ett bord med trasiga plaststolar och gammal fransig vaxduk. Mannen börjar ropa efter en kvinna och efter några minuter kommer en trött dam fram och ger oss en meny. Allt är förvånansvärt dyrt men vi måste ha mat och beslutar oss för pizza, även denna är dyr och kostar från 150 kr och uppåt. Efter en halvtimme kommer två pizzor och coca cola. Elisabeths vegetariska pizza ser inte aptitlig ut med en fryspåse tinade grönsaker. Roberths pizza är ok. Vi blir dock mätta och går en runda i byn. De enkla husen är färggranna och mitt i byn finns ett marknadstorg och en lekplats. Det är folktomt, nästan kusligt öde. Ett normalt år vimlar det säkert av turister, båtfolk och försäljare och byn upplevs då säkert som charmig.

Då inga affärer är öppna börjar vi gå tillbaka mot Chatham bay. En hund som vi kliar bakom örat slår följe med oss och snart ansluter även två golden retriever som blir våra beskyddare då vi ofta blir ”utskällda” av små och stora hundar utefter vägen. Tyvärr skyddar hundarna oss från några fina svart-vita kossor som får sig en rejäl utskällning och springer som yra höns över vägen och ner i diket. Hundarna menar nog bara väl men vi skäller på dem för vi gillar kossor, vilket vi kanske skulle meddelat hundarna tidigare. Våra beskyddare följer oss hela vägen tillbaka, uppför berget och stigen ner till stranden. När vi hoppar i dingen slår de snabbt följe med ett annat par på stranden.

Restaurang Sunset Cove på strandens nordöstra del har bra med segelbåtsgäster. Maten är välsmakande även om de, som många andra ställen, grillar fisken så mycket att den blir lite torr. Svärdfisken smakade dock utmärkt. Efter några dagar ansluter våra vänner på S/Y Modesty och S/Y Lady Hanna. Det blir grillning av fläskfilé på stranden och många glada skratt. En av grabbarna på S/Y Lady Hanna går i gummistövlar då han olyckligt nog barfota försökte stamklättra uppför en palm för att plocka kokosnötter men började snart glida nerför stammen och skrapade upp undersidan på foten rejält. I värmen och fukten har detta stora sår nu blivit infekterat varför han traskar omkring i gummistövlar i värmen för att förhindra sand och smuts att förvärra såret ytterligare. Vi lider med honom och hoppas att de snart läker.

Det fortsätter att blåsa mycket i denna del av Karibien. Chatham bay är väl skyddad av de omgivande kullarna men då och då kommer kraftiga vindbyar nedför kullarna som nästan välter de ankrade båtarna. Irriterande på nätterna då sömnen blir ”ryckig”.

Efter nästan en vecka lämnar vi Chatham bay och seglar till den sydligaste lilla ön i det område vi var tillåtna att segla i, Petit St Vincent. Vi ankrar i lä bakom ön på 5 m djup och njuter av denna fina plats. Framåt eftermiddagen byter vi om och åker in till bryggan för att se om vi kan äta på restaurangen som tillhör öns resort. Tyvärr blir vi vänligen men bestämt motade att beträda ön. Resorten har tillsammans med myndigheterna gjort hela ön till en egen covid-bubbla där gästerna inte skulle utsättas för smittorisk av hänsynslösa seglare som klampar omkring på deras fina ö. Snopna fick vi lämna bryggan och bege oss tillbaka till Sirenia. Inte för att vi har brist på mat ombord men det är alltid trevligt med lite miljöombyte. Så vi fick således avnjuta ön på smittsäkert avstånd.

Redan nästa morgon hade vi tröttnat på att vara distanserade varför vi tog upp ankaret och stävade tillbaka mot Union Island, passerade i lä om ön och fortsatte upp mot Mayreau för att ankra utanför Saline Beach. Väl där var dyningen så pass kraftig i viken att vi beslutade att fortsätta upp till den bland seglare berömda Salt Whistle Bay på norra delen av Mayreau. Här var dyningen mindre men det blåser 10-14 m/s över den låga stranden som skyddar viken från havets vågor. Korallsand och salt yr i luften, vilket är vanligt om man ska utgå från namet, och de båtar som redan ligger ankrade här slingrar sig i den hårda ostliga vinden. Prognoserna visar inte på avtagande vindare så efter överläggningar kom vi överens om att gå tillbaka till Union Island. Vi vänder om och länsar i god fart de knappt 4 nm till Chatham bay.

Coviden sprider sig snabbt och ökar i många delar av världen. Dock börjar många länder få ordning på regler för att hantera seglare som önskar besöka dem. ABC-öarna har öppnat, Colombia och Panama har öppnat och Franska Polynesien börjar hinta om att de ska släppa in seglare under vissa förutsättningar. Vi bestämmer oss där och då för att inte tillbringa orkansäsongen i Karibien. Vi seglar väster ut för att vara i ”slagläge” om Franska Polynesien öppnar. Första målet blir att ta sig in i Bonaire och där avvakta utvecklingen.

Den 20 januari lämnar vi således Union Island och seglar upp mot Bequia. Där kan vi bunkra diesel och proviantera mat och ta erforderliga covid-tester och skicka dem till Bonaire innan avfärd.

Seglingen upp till Bequia är bara 25 nm och vi har en frisk ostlig vind som snabbt tar oss till Port Elisabeth.

Tillbaka till Bequia

I Port Elisabeth träffar vi S/Y Modesty och bestämmer att vi följande dag ska utmana oss själva på Bequia 9-håls golfbana. Vi har inte spelat golf på ett drygt år så det ska bli intressant och se formen.

Dagen därpå tar vi en pick-up taxi som tar oss till andra sidan ön. Golfbanan ligger fantastiskt fint i den lummiga grönskan på öns östra sida, ca 50 meter över havet. Klubbhuset och restaurangen är supercharmigt och förhoppningen om en lika charmerande golfbana finns där givetvis. Det visar sig snart att ingen spelat på golfbanan på länge så de har inte brytt sig om att klippa vare sig ruffen eller fairway. När vi står på första tee har en man börjat slå gräset med en liten handjagad gräsklippare. Då gräset på fairway är ca 1 meter högt går det inte fort. Vi ser en flagga på första green och chansar. Det är inte långt, ca 90 meter men vi ska slå över både träd och buskar. Alla fyra slår ut och vi hoppas innerligt att vi ska hitta våra bollar. Ingen hittar sin boll! Vi droppar nära green där gräset är lågt och ser nu att green inte är en green i regelrätt mening utan mer ett hål på fairway med en flagga i, ungefär som en svensk vintergreen fast betydligt ojämnare underlag. Äventyrsgolf som det brukar kallas!

På andra tee ser vi att fairway är klippt och det börjar likna en riktig golfbana. Den första chocken har lagt sig och vi garvar gott åt vårt klumpiga spel och banans usla skick. Det är bara roligt att få svinga en klubba igen i glada vänners lag. Vi spelar 2 varv på nio-hålsbanan och tog sedan en låång och god lunch på den charmiga restaurangen med utsikt över palmer och hav.

Dagen efter var det dags att börja förbereda seglingen till Bonaire. Vi har mycket diesel kvar så vi beslutar att inte tanka diesel här. Vi handlar mat, lagar några portioner bolognese och grillar kyckling som vi fryser in portionsvis.      

Vi går den korta promenaden upp till sjukhuset och tar både ett covidtest och antigen test. Svaret kom ett dygn senare och var negativt på båda testerna. Vi skickar in båthandlingar och covidtester till Bonaire och försöker sedan checka ut i immigration och customs. På grund av ett passerande lågtryck ville vi avsegla först på lördag den 23 januari. På fredagen gick vi till det gula kontoret där både immigration och customs huserar för att fråga om det är ok att checka ut i morgon lördag. Vi får ett positivt svar även om immigration officer sov på sin stol och var måttligt road av att vi väckte honom. Det är viktigt med sömn om man ska orka med detta slitsamma arbete informerade han oss om på ett mycket myndighetsliknande sätt. Vi bad om ursäkt men var ändå tacksamma för att han i sin stora omtanke om oss kunde göra den stora uppoffringen att checka ut oss på en lördag även om det tydligt framgick på kontorets öppettider att de som vanligt skulle hålla öppet på lördagar.

På lördag förmiddag gör vi de sista förberedelserna inför avgång innan vi går upp till det gula kontoret för att checka ut. Customs var inga problem men den trötte immigration officer var inte på sin plats. Customs informerade oss att han befann sig på öns flygplats och det var inte troligt att han skulle återkomma till det gula kontoret under dagen. På frågan om vi kunde ta en taxi till flygplasten och få vår stämpel i passet där blev svaret jakande efter att han vänligt nog ringt till den trötte och ställt samma fråga vi framförde. Således satte vi oss på flaket på en taxi och for till flygplatsen. Väl där mötte vi en trött immigration officer som liksom tidigare var på ett mindre bra humör. Efter lite väntan, där vi möter Per Morberg, fick vi till slut våra stämplar och påbörjade återfärden till Port Elisabeth. Vi tog farväl av alla våra vänner och kl 15 tog vi upp ankaret och seglade mot en dalande sol i väster. Senare har vi hört att våra vänner på den italienska båten S/Y Gladan blev inspirerade av vår avgång varför även de samma dag åkte till flygplatsen för att checka ut. Den trötte immigration officer var tydligen ännu tröttare och vägrade att stämpla deras pass och bad dem återkomma på måndag då han troligen skulle vara lite piggare och mer tillmötesgående. Det berömda italienska temperamentet hade tydligen runnit till och kraftig ordväxling utbröt och oförskämdheter haglade, dock utan framgång. Den trötte vägrade. De fick återvända i oförrättat ärende och vänta tills måndagen med avgång. 

Vi är på väg till Bonaire, en segling på drygt 450 nm. Vi bör klara det på strax under 3 dygn.