Segling över Atlanten

4 dec 2020

Efter alla förberedelser vi gjort och alla risker vi försökt hanterat så är det äntligen dags att ge sig ut på det stora havet. Så många år vi talat om just detta tillfälle, hur vi fantiserat och drömt om Atlanten och hur det ska kännas när vi kastar loss. Faktiskt så känner vi oss inte speciellt oroliga utan mer förväntansfulla och lite uppspelta. Vi vet att vi har en bra och robust båt, vi har bunkrat mat för månader framöver, vi har diesel för att kunna gå för motor i över en vecka. Vi har bytt olja och alla filter på motorn. Vi har ca 500 liter dricksvatten i tankarna, vi har en watermaker som fungerar utmärkt och dessutom 50 liter reservvatten i dunkar. Vi har säkerhetsutrustning både högt och lågt. En faktor som kan vara lite tveksam är att vi bara är två personer ombord. Blir en allvarligt skadad så kan det bli riktigt tufft. Vi har från början planerat för att vi bara ska vara två men vi har även lagt ut lite ”krokar” för att se om någon av våra seglande vänner skulle vara intresserade att segla med. Av diverse anledningar, bland annat covid-19, var det ingen som hade möjlighet att segla med.

Just det, det där med att tanka diesel höll på att kosta oss några dagars försening i Puerto Mogán. På grund av covid-19 har tankstationen i marinan mycket märkliga öppettider. Detta insåg vi i sista sekund på torsdag eftermiddag. Tankstationen är stängd på fredagar och enda tiden att tanka på torsdagar är mellan kl 15 och kl 18. Klockan var redan 16.50 på torsdagen när vi snabbt kastade loss och gick för motor bort till tankstationen. Först vill inte personalen hjälpa oss utan hänvisar oss till en handskriven lapp där det står att de stänger 17.00 idag. Märkligt, kl 18 sa personalen i marinan. Efter en snabb tilläggning får vi dock lov att tanka under överseende av personal som otåligt står och snurrar med en nyckelknippa. Nästa gång tankstationen är öppen är på måndag.   

Kajen där vi lyckas tanka diesel

  

När allt är kontrollerat och genomgånget kastar vi loss från Puerto Mogán kl 15.15 den 4 dec 2020. Lite försenade på grund av ohyra i båten men så länge vi kastar loss innan det blir mörkt är det inget problem.

Äntligen på väg

Vi har kollat många väderprognoser och tittat på vilken väg över Atlanten andra seglare väljer. Den absolut vanligaste vägen är att börja segla från Gran Canaria mot Kap Verde, gira västerut och låta sig fångas av den förhärskande passadvinden som blåser runt ekvatorn i ostlig riktning samt få lite extra hjälp på vägen av ekvatorialströmmen. Tyvärr visar prognoserna att det ska blåsa hårda vindar ner mot Kap Verde och att även passadvindarna är ganska hårda. Vågprognosen är inte heller tilltalande med upp till 6 meter höga vågor med en frekvens på 10-12 sekunder. Det en kvot på 1,7 – 2 vilket ger en obekväm segling. Vi söker gärna kvoten 3 för att få en behaglig segling, då blir vågorna lite ”mjukare” även om de är höga. Förslaget från dataprogrammet Predict wind är att gå en mer nordlig rutt och därmed undvika de hårdaste vindarna och de högsta vågorna. Den vägen är även kortare med en kurs mer rakt mot mål. Efter mycket diskuterande bestämmer vi oss för att gå den nordliga rutten. Vi lägger ut ett 10-tal waypoints fram till mål som en bas-rutt som vi sedan följer upp och justerar när vi laddar hem nya vindprognoser en gång per dygn.

Planerad rutt

När vi lämnar hamnen är det vindstilla men snart fyller en nordlig frisk vind våra segel och vi stänger av motorn och njuter av att äntligen vara på havet efter 1 månad i hamn. Vi sätter kurs mot den första waypointen som vi lagt strax söder om ön El Hierro. Kurs 255°, fart 7-8 knop. Vi räknar med att vara där till lunch i morgon lördag.

Vid midnatt är vi söder om Teneriffa och vinden har mojnat. Det blåser bara 2-4 m/s och vi har en grov sjö som slänger båten fram och tillbaka och gör det svårt att sova. Vi lovar upp så att vi får den svaga vinden i sidan och kan då segla i ca 3-4 knop med lite skönare gång. Under natten ökar vinden successivt till NO 9-11 m/s. Vi tar 2 rev i storen och genuan och faller ner på rätt kurs mot våra första waypoint. Helt plötsligt känner vi att något förändrats, båten rör sig lite annorlunda, ljudet är annorlunda. Då det fortfarande är mörkt tänder vi däcksbelysningen och ser då att bommen pekar snett uppåt och storseglet trycker in i riggen. Snart ser vi att kicken lossnat. Det skotlås (cam cleat) som håller kicken har helt enkelt spruckit. Vi inser att vi inte kan laga detta just nu utan hittar en temporär lösning som gör att vi kan spänna kicken och segla vidare. På vår båt är inte kicken dragen till sittbrunnen utan sitter endast med en cam cleat under kicken. Belastningen på denna är riktigt stor och vi tycker att lösningen är lite klen för storleken på rigg/båt.

Resten av natten fortlöper utan problem och kl 12 passerar vi strax söder om El Hierro. Vi har gjort 123 nm. Det blåser fortfarande NO 9-11 m/s och vi gör 7,5 – 8,5 knop.

Sjösjukan ligger och lurar lite i bakgrunden. Vi har ingen större aptit och vi blir lite hängiga då vi inte sov så bra första natten till havs. Det märks att vi legat i marina en månad och tappat lite av våra sjöben men förhoppningsvis kommer de snart tillbaka igen.

Efter att passerat söder om El Hierro lovar vi upp några grader och sätter kurs mot nästa waypoint. Kursen är nu 265° och vi seglar således nästa rakt väster ut. Vi har fortfarande 2 rev i storseglet och har säkrat bommen med en preventer på läsidan för att undvika en ofrivillig gipp. Vi sätter upp en spirbom i lovart och fixerar den i ett läge där vi sedan kan rulla ut så mycket av genuan vi för tillfället önskar. Vi har satt ett block längst ut på spirbommen genom vilken vi drar genuaskotet. Blocket minskar friktionen avsevärt och gör det mycket enklare att rulla ut och in genuan. Genuaskotet dras sedan så lång akter ut som möjligt för att få bättre vinkel och minska trycket på spirbommen. Vi använder samma skotpunkt som för gennaker och spinnaker.

Det tar lite tid att sätta spirbommen när det blåser mycket och sjön är grov. Vi har våra flytvästar på oss med selar och säkrar oss med livlina i de plattband vi spänt upp på däck. När bägge spirbommarna är monterade och fixerade får de sitta där tills vi kommer fram till Karibien.

6 dec

Efter 2 dygn har vi seglat 318 nm. Det blåser NO 9-11 m/s. Fortsatt jobbig sjö från både ost och norr. Ibland blir vågorna så stora att de letar sig upp över båten men endast vid enstaka tillfällen. Vi har de flesta luckor och ventiler stängda för att inte riskera att få in saltvatten inne i  båten. Sjösjukan ligger fortfarande och lurar, vissa tider på dagen mår vi toppen och vissa tider lite sämre. Vi äter mat men utan större aptit. Nudlar och ägg till lunch och en pasta med tomatsås till middag. Sen eftermiddag får Roberth en dipp och börjar fundera på om de kemiska preparat som ska motverka sjösjuka kanske vore värt att testa. Inte för att han är helt utslagen utan mest för att få bort den där obehagskänslan. För första gången på många, många år tar han en tablett och sköljer ner med ett glas vatten. Reaktionen lät inte vänta på sig. Samtidigt som tabletten når magsäcken tvärvänder den tillsammans med övrigt maginnehåll och letar sig uppåt och ut i det fria. Två snabba offer till havsgudarna och sedan var det över. Roberth somnar snabbt på en av tofterna i sittbrunnen och vaknar efter två timmar som en ny människa. Inte en tillstymmelse av sjösjuka på resten av seglingen över Atlanten. Otroligt bra och effektiva piller…. Även Elisabeth mår nu prima och äntligen börjar maten smaka. Vi lyckas får till en riktigt god middag på kvällen och äter med god aptit.

Elisabeth sover fortfarande i akterkabinen medan Roberth sover i sjökojen i salongen. Nätterna är fina med månsken och mareld i vattnet. Månen kommer dock upp sent och innan dess är det kolsvart. Det är en häftig känsla att inte se havet utan bara höra hur de stora vågorna bryter runt båten. Vissa nätter är marelden så stark att den lyser upp vågorna som bryter, häftigt!!!  

Vi fortsätter i flera dagar i samma kurs, samma segelsättning och samma fart. Det enda som ”stör” friden är de regnbyar som kommer då och då. De är kortvariga och ganska intensiva. När ett regnmoln närmar sig brukar vinden först avta, vrida mot söder och sedan öka till 14-17 m/s. För att inte behöva ändra segelsättningen girar vi med vinden så att vinden fortfarande kommer snett bakifrån. Ibland seglar vi således rakt norrut under 15-20 min innan regnskuren är över och vinden vrider tillbaka till NO och minskar till 9-11 m/s. Vi använder mest vår autopilot på så sätt att vi anger vilken kurs den ska hålla eller vilken waypiont den ska styra mot. Vi vet att det ska gå att låta autopiloten i stället styra med en bestämd vinkel mot vinden men vi har inte använt denna funktion tidigare. Vi har en vindmätare som både mäter vindvinkel och vindstyrka och den är kopplad till båtens nätverk. Efter lite knappande på autopiloten hittar vi funktionen och nu får vi den att styra med en fast vindvinkel som vi angett till 150 °. (90° är vind rakt i sidan och 180° grader är vind rakt bakifrån). Funkar helt otroligt bra!! När regnbyarna kommer och vinden vrider gör autopilot och båt automatiskt kursändringar. Eventuellt rullar vi in en bit av genuan om vinden blir för stark. Detta är framför allt skönt på nätterna då vi slipper bli överraskade av hårda vindar från ”fel” håll.

Den 8 dec kl 15 har vi varit till havs i 4 dygn. Om det var jobbig sjö innan är det nu etter värre. Som tur är börjar vi få sjöben, åtminstone Roberth som steker pannbröd och lagar mat. Idag har vi unnat oss en skön dusch för första gången sedan vi lämnade Gran Canaria. Det är en balansövning av rang att duscha när båten gör 8 knop och gungar fram och tillbaka i ett oförutsägbart rörelsemönster. Om man luta ryggen mot ena skottet och tar spjärn med fötterna mot andra skottet går det ganska bra. Ett alternativ är att sitta på toaletten och duscha, vilket funkar skapligt. Idag har vi börjat fiska. Vi har köpt på oss bra grejor och hoppas på få napp så att vi kan variera kosten till havs. Redan efter att par timmar får vi napp. Elisabeth kämpar med fisken under 15 min innan en vacker Guldmakrill ligger på däck och glänser i regnbågens alla färger. Färgerna avtar snabbt när fisken dör och vi tycker att det är synd att behöva döda en så vacker fisk. Roberth klarar av konststycket att filea fisken på badbryggan i den oroliga sjön. I Karibien kallas fisken Mahi Mahi och är en fantastisk god fisk. Den kan ätas rå som sushi, grillas, stekas eller kokas i kokosmjölk, hur man än gör blir den fantastisk god.

Kroken på plats

Nu börjar vi kunna vara under däck förutom för att sova, så ikväll blev det några avsnitt av ”The Crown” innan middagen. Middagen intogs i ruffen med ett försök till vanlig dukning. Förlöpte inte så bra utan utvecklades till ett storslaget vatten- och matkrig.

10 dec

Vår mår nu helt bra och vi fortsätter segla med två spirade försegel. Sjön börjar lugn sig lite och det blir lättare att sitta och läsa och sova i sittbrunnen utan att ramla av toften. Sent på natten har Elisabeth vakten och upptäcker att plottern börjar bete sig konstigt. Helt plötsligt visar plottern att vi seglar i 18 knop och att vi seglar rakt söder ut! Kompassen och den mekaniska loggen visar att vi seglar som vanligt. Efter några minuter hoppar plottern till och allt ser bra ut igen.. Mycket märkligt?? Plottern ska ju visa båtens fart och position med väldigt hög precision. Hade vi varit i tättrafikerat område hade detta varit katastrof. Hmmm, detta måste vi lösa….     

Som vanligt laddar vi hem grib-filer med hjälp av vår satellittelefon. Med hjälp av programmet Predict wind omvandlas grib-filerna till väderprognoser för det område vi befinner oss i. Vi gör detta varje dag och justerar våra way-points efter de nya vindprognoserna. Det känns skönt att ha den kollen att vi inte är på väg att segla in i en storm eller ett stort stiltjebälte. Vi har även hjälp av Johan, Roberth bror, som följer oss på nätet och kontrollerar att vädret ser ok ut framför oss. Var 3:dje dag meddelar vi Johan vår position och planerad kurs för kommande dagar med ett kort SMS. Johan återkommer med prognoser för medelvind, vindriktning, förväntad maxvind och våghöjd. Känns oerhört tryggt att ha den backupen när man är mitt på Atlanten i en liten båt.     

Den 11 dec har vi varit en vecka till havs. Vi har seglat 1 163 nm på sju dygn. Detta ger oss 166 nm per dygn i snitt vilket vi tycker är bra. Troligen blåser det nordliga hårda vindar norr om oss då vi konstant får en hög sjö från norr som stökar till livet ombord. Den första veckan har vindarna varit ganska konstanta NO 9-11 m/s med högra vindar då regnbyarna passerar. Idag, den sjunde dagen har vi äntligen lite avtagande vindar och lugnare sjö. Det blåser 7-9 m/s rakt från ost. Vi har således fått en plattläns med vinden nästan rakt bakifrån. Vi tar ner storseglet och rullar ut focken på den andra spirbommen. Nu har vi två utrullad försegel, ett på varje sida. En mycket bekväm segelsättning som medger att vinden kan komma rakt bakifrån utan att vi riskerar en ofrivillig gipp.

Roberth hittar delar så att vi kan laga och förstärka kicken som gick sönder lördags natt. Elisabeth klipper sopor till smådelar för att minska volymen. Plastbitar klipps ner i en 8 liters plastdunk och plåtburkar klipps till småbitar med en plåtsax i en annan plastdunk. Allt som är organiskt slängs i havet.

Vi kör watermakern var annan dag i 4 timmar och vi kör motorn varje dag i 2 tim för att ladda batterierna. Autopilot, plotter, kyl, frys, watermaker, lampor, ladda datorer, etc drar mycket ström och solen skiner inte hela dagarna och solcellernas vinkel mot solen är minst sagt varierande i den ojämna sjön vilket ger dålig laddning. Vindgeneratorn går ganska långsamt i medvinden och bidrar inte mycket till laddningen. Vi inser att vi behöver förbättra och utöka laddningsförmågan till kommande långseglingar.

Watermakern går för högtryck

Efter en vecka till havs börjar man känna av bristen på längre ihållande sömn. Under nattvakten är det svårt att hålla sig vaken. Vi sätter ett larm på telefonen på 20-40 min så att man ska vakna om man somnar på sin vakt. Vissa nätter är vakten nere i ruffen på nätterna och sover i 20-40 min innan hen går upp i sittbrunnen och kollar läget. Vi har satt larm både på AIS och radarn om någon båt eller oväder skulle dyka upp i vårt närområde.

12 dec

Ännu en skön seglingsdag. Solen skiner och det blåser bara 5-6 m/s. Vi sätter storseglet igen och får lite mer fart och mer stabilitet i båten. Seglar i 5-6 knop. Elisabeth bakar luciabröd och gör yoghurt och Roberth har stortvätt på akterdäck. Vi har även en lång kamp med en Mahi Mahi som vi till slut vinner, en stor vacker fisk på 6-7 kg. Den här gången bedövas fisken med Beska droppar och hängs i stjärtfenan i targabågen, betydligt mindre blodigt än förra gången. Fisken blir mat i flera dagar. Idag gör vi först chevice till lunch och sedan en fiskgryta med kokosmjölk till middag.

Vi har nu seglat 1 290 nm och är snart halvvägs. Vi har hittills inte sett några fåglar men nu, mitt på Atlanten börjar de dyka upp. Vi har stormsvalor som rundar båten varv på varv och vi tror att det är några praktfregattfåglar som dyker upp då och då. Den delade stjärten är dock ljus och väldigt lång så vi är lite osäkra. Framåt natten minskar vinden ytterligare och skrotar mot SO och vi har en grov sjö från flera olika håll som gör det svårt att sova. Vi har nu bäddat en säng på durken i salongen och en sjökoj i soffan på babord sida. På durken i salongen, nära mastfoten, är troligen det område där båten rör sig minst. 

13 dec Lucia!

Vinden är nu tillbaka i NO och har ökat till 7-8 m/s. Vi tar ner storseglet och spirar ut båda våra försegel. Det blir en skön dag med sol på förmiddagen. På eftermiddagen börjar skurarna komma men de passerar oss snabbt.

Vi tänkte ta luciakaffet innan gryning men vi kom upp ur kojerna först när solen gått upp. En annorlunda lucia men gott med färskt bröd och pepparkakor tillsammans med vår lysande Rudolf. Till lunch blev det pannstekt Mahi Mahi som vi fångade igår. Nu börjar det gungat vansinnigt igen, omöjligt att ha kontroll på kroppen och alla grejor man ställer ifrån sig. Vi går med spirade försegel och gungar från sida till sida. Nockarna på spirbommarna går nästa i vattnet när båten gungar som mest, känns lite obehagligt. Regnskurar kommer tätare och tätare och vi använder nu väderradarn för att få en förvarning om annalkande oväder. Innan vi går på nattskiften ser vi 4 avsnitt på Unorthodox trotts att båten far hit och dit i de stora vågorna.  

På kvällen händer det igen!! Vår position på sjökortsplottern är plötsligt drygt 200 m fel, vi seglar enligt plottern i sydlig kurs och gör 17 knop. Allt är fel… Vi börjar felsöka och efter några timmars knappande har vi kommit till funktionen ”externa anslutningar”. När vi kontrollerar GPS-anslutningen ser vi att något är fel. Vi har en extern Raymarine-GPS som är inkopplad i nätverket, den är från 2006 och lite omodern. I den nya sjökortsplottern sitter en inbyggd GPS som har bättre precision då den kan ta in data från flera olika GPS-satelliter. Vi har valt att använda den intern GPS för navigation. Dock visar det sig att i inställningarna i plottern så hämtar den GPS-tid från den externa GPS. Detta borde normalt inte vara ett problem men vi ser att tiden inte är exakt densamma. Vi ställer om detta så att plottern hämtar GPS-positionsdata och GPS-tid från samma GPS-enhet. När vi gör detta försvinner problemen och vi får en korrekt position, kurs och fart igen. Det var skönt att hitta felet och att det uppstod nu, mitt på Atlanten, och inte i skärgården där det är tätt mellan kobbar och skär, då hade det blivit riktigt läskigt.

14 dec  

Utdrag från Elisabeths dagbok:

Jag läser mycket och har nu avverkat tre böcker och har nu börjat med ”Samlade verk” och har även laddat ner spelet Myst som är en bra underhållning på nätterna. Någon målning har det inte blivit men jag har stickat ett fruktnät. På kvällen gjorde jag Koreansk Carbonara men det gungade något förfärligt och jag blev nästa sjösjuk igen. Allt bara for omkring och jag blev nästan gråtfärdig när soyablandningen välte men lyckades rädda det mesta. Det blev gott men det tog tid att sanera köket efteråt. Halvsov sedan till serien ”The Code”. Roberth tog första passat och sjön blev lite bättre och jag sov gott. Jag tog över 04.30 och gick upp några gånger för att kolla läget fram till kl 06 sen somnade jag tydligen djupt. Vaknade av att Roberth var uppe, jag hade varken hört klockan eller att han ropade. Därefter tror jag att jag råkade sova över klockan en gång till på mitt pass. Inte bra…men det var skönt. Så skönt att man kan sova gott men jag får nog höja klockans volym så att jag vaknar…

Att laga mat och diska går bra men det tar tid. En av de skaderisker som föreligger på havet är att få en kastrull kokande vatten över armar, ben eller fötter. Inte helt ovanligt och brännskadorna kan bli svåra. Även om vi har material för att behandla brännskador så blir det ännu mycket jobbigare att uthärda livet ombord så vi försöker vara så försiktiga som möjligt. Det förordas att man ska ha ett förkläde av plast/gummi och gummistövlar när man lagar mat vid spisen för att förhindra brännskador men så långt har vi inte gått.   

15 dec

Solen har kommit över horisonten kl 10 Canarie-tid. Lokal tid här på Atlanten är troligen kl 8. Autopiloten fortfarande ställd på vindvinkel och det ser ut som om vi kan sätta storsegel idag då vinden vridit något. Vi får se vad prognosen säger. Vi gör bra fart och har snittat 7 knop senaste dygnet. Nu har Elisabeth fixat frukost som bestraffning för att hon sov på sitt pass.

Vi ändrar kurs till 230° och sätter storen i lä och spirar genuan i lovart.

En flygfisk har landat på däck

16 dec.

Idag har vi lite mindre vind 5-7 m/s från ost. Vi har nu varit till havs i 12 dygn och börjar räkna ner dagarna.

Nu börjar vi känna att temperaturen stiger lite för var dag som går. Det är nu riktigt varmt, ca 28° både dag som natt och man känner sig ”klibbig” mest hela tiden.

Vilken skön segelingsdag. Sol och blå himmel. Idag blev det Sallad Nicioise till lunch. Elisabeth gör yoghurt på torrmjölk och ymp från gamla yoghurten. Yoghurten blev ok men det blev mycket löpe som vispades ner och gav en ganska lös konsistens. Inga regnskurar idag och natten var stjärnklar. Fantastiskt skönt att kunna sova i sittbrunnen och somna under stjärnhimlen och ljudet av vågor runt båten.

Roberth monterar en fläkt i taket ovanför diskbänken så att den som lagar mat och diskar kan få lite svalkande fläkt i värmen.

17 dec     

Vind 7-9 m/s från ost. Fart 7 knop. Vi seglar idag med ett rev i storen, genuan spirad o lovart och focken hårt inskotad bakom storseglet, så nära masten som möjligt. Denna segelsättning ska minska gungandet och visst tycker vi att båten rör sig lite långsammare från sida till sida och lite mindre ryckigt. Vad som beror på segelsättningen eller på ett förändrat vågmönster är svårt att svara på.

Efter lunch hör vi ett anrop på VHF-radion. Det är någon som anropar Sirenia III !! Ett livstecken mitt på Atlanten! Vi svarar och får en trevlig diskussion med segelbåten ”S/Y Indian summer” som lämnade Gran Canaria ungefär samtidigt som oss men seglar mot Antigua. De tog den sydliga rutten och har haft det jobbigt med hårda vindar. De har problem med sin satellittelefon. Vi ger dem en färsk väderprognos och de blir glada att höra att prognoserna ser bra ut.   

Vi har nu äpplepaj i ugnen och ska avnjuta denna med en vaniljsås från ICA som vi hittade i ett stuvfack. 

Vi får fler och fler squalls (kraftiga regnbyar) med regn och hård vind. Som tur är har vi ingen åska vilket är vanligt i squalls. De är mycket lokala och på radarn ser vi vilken riktning och hastighet de stora regnmolnen rör sig i. Om vi kan försöker vi undvika att ”kollidera” med squallsen genom att ändra kursen åt ena eller andra hållet.

18 dec.

14 dygn till havs. Vi har seglat 2 200 nm och hoppas nu att vi bara har 3,5 dygn kvar. Om 2,5 dygn bör vi se nordspetsen på Barbados. Så skönt! Hoppas nu att de sista dagarna blir ok! Prognoserna ser inte jättebra ut. Vinden ska öka och skrota mot norr. Vi är även lite oroliga för att vågorna ska växa och bli ännu tuffare när vi närmas oss Karibien och det grundar upp.

Vi märker redan nu att vågorna blir brantare. Båten surfar ner för vågorna och börjar skära och försöker lägga sig längs med vågorna. Vi märker att autopiloten får arbeta mer och mer men den hanterar sjön bra. Att skära ner i en vågdal så mycket att båten hamnar parallellt med vågorna är inte bra då risken ökar att man ska gå runt med båten om en stor våg bryter och landar på båt och segel. Att göra en så kallad 360-gradare är en mardröm som vi inte vill uppleva.

Vid ett tillfälle skär båten ner så mycket att kastruller välter på den kardanupphängda spisen och far in i väggen. Saltvatten letar sig in i förpiken men gör ingen större skada. Elisabeth torkar väggar och golv. Dynorna klarade sig bra då sittbrunnskapellen låg där för tillfället.  

19 dec

De sista dagarna har varit jobbiga. Så här på upploppsrakan sitter man bara och väntar på att få komma fram. Vågorna är höga och jobbiga och vi är trötta. Roberth har lite svårt att sova då han fått bältros, en snygg rad med utslag från ryggen fram till magen. Ska bli så skönt att komma fram.

20 dec

Vi vaknar upp till en solig dag och med betydligt lugnare hav. Vi kan sitta på relingskanten på fördäck och doppa fötterna i vågkammarna. Vattnet är klarblått och ljummet och livet leker igen. På kvällen kommer krängandet tillbaka men vi lyckas ändå få till en enkel men supergod pasta med tryffelpesto. Nu är det ”bara” 300 nm kvar. Nu känns det som vi nästan är framme med det är trots allt 10 Läsö-seglingar kvar….

21 dec

Land ohoj!! Kl 13.30 (spansk tid) ser vi äntligen konturen av Barbados. Äntligen! Så skönt att se land…. Vi ska segla nära Barbados för att om möjligt få kontakt med ett 4G-nät och kunna maila uppgifter till myndigheterna på Saint Vincent.

Det blåser 10 m/s men vågorna är höga men frekvensen är längre vilket gör att vågorna blir lite rundare och mjukare. Det är sådana vågor vi trodde att vi skulle ha på hela atlantseglingen, men nu kommer de när vi närmar oss land!!

När vi rundar den norra udden börjar det skymma. Vi fick ingen kontakt med 4G-nätet men skickade ett mail via satellit till St Vincent. Vi får ett snabbt svar att vi är hjärtligt välkomna och att vi vid ankomst kan ankra utanför Young Island. Vi har knappt 100 nm kvar från Barbados till St Vincent så vi räknar med att vara framme tidigt i morgon bitti.

Tyvärr ökar vinden successivt under natten och skrotar mot NO. Vi revar segel och försöker hålla kurs mot inloppet söder om St Vincent. Under natten när Roberth sover har Elisabeth ett styvt arbete att hålla båten på kurs. Nu börjar vågorna att växa till ordentligt. På morgonen är det kuling och vi närmas oss ett kusten. Framför oss ser vi att bottentopografin går från 1000 m till 50 m på en ganska kort sträcka, där kommer vågorna växa till berg!! Vi gör ett slag och revar kraftigt. Vi måste gå mer norrut för att komma in i djuprännan söder om St Vincent. Det blir några blöta timmar i gryningen när vi kryssar oss norrut i de höga vågorna. Givetvis ska det börja regna lite som grädde på moset. Vi är trötta med glada när vi kl 06.30 lokal tid kan falla av och gå med vind och vågor in i djuprännan söder om St Vincent. Vi kan äntligen andas ut! Vi klarade det…vi två, ensamma över Atlanten.

22 dec

Kl 08.30 ligger vi tryggt förankrade i en boj i lä bakom Young Island. Alla segel är beslagna och motorn avstängd, solen skiner och det är 28° varmt, samma temp som i vattnet. Vattnet är kristallklart och färgglada fiskar simmar under båten. Vi är i Karibien!!! Vi är lyckliga och stolta när vi äntligen kan sjunka ner i det varma vattnet och ta oss ett bad för första gången på 3 veckor.

Publicerat i Okategoriserade | 3 kommentarer

I väntan på att korsa Atlanten

Puerto Mogán

Vi lämnar Teneriffa 6 november på förmiddagen. Fina vindar och som vanligt ökar vinden i accelerationszonen men nu är vi förberedda och revar mycket och i god tid. Vi tar kurs mot Puerto Mogán på Gran Canaria där Jörgen ska ta flyget hem till kalla Sverige. Marinan i Puerto Mogán är relativt lite så vi har reserverat en kajplats i marinan. En hamnkille tar emot våra tampar vid en stenkaj, tyvärr inte en av flytbryggorna som vi hoppats på. Att det inte är en flytbrygga innebär att vid högvatten får vi mycket slack i tamparna och behöver således ta in på tamparna men det är rätt bekvämt att hoppa iland då vi ligger i höjd med kajkanten. Vid lågvatten blir det till att släppa på tamparna och plötsligt har vi nästan 2 meter upp till kajkanten men lyckligtvis finns det en stege som vi med lite tur kan få tag på.

På kajen rör sig de omtalade och fruktade kackerlackorna och vi sprayar varje kväll frenetiskt tamparna från båten till kajen med det giftigaste vi kunde hitta så att de inte skall promenera in på vår båt utan i stället välja grannbåten som inte sprayar. Det fungerar bra tills grannbåten lämnar hamnen, men mer om det senare.

Puerto Mogán är ursprungligen en liten fiskeby, det fiskas fortfarande men inte i så stor utsträckning som tidigare men tillräckligt för att vi ska kunna avnjuta färsk fisk då och då i en av de trevliga restaurangerna.

Hamnen omringas av små pittoreska vita låga hotellbyggnader och de röda bougainvilleas klänger mellan husen.

På kvällen ankomstdagen har vi en avskedsmiddag med Jörgen på en av restaurangerna på kajen och på lördag morgon är det dags för ett ledsamt farväl.

Och vad gör man på Puerto Mogán i väntan på att korsa Atlanten?

På Gran Canaria finns det bra båttillbehörsaffärer så vi börjar med att hyra en bil och åker till Las Palmas och beställer ny spirbom och letar reservdelar till watermakern. Roberth har plockat ut och demonterat isär watermakern 3-4 gånger och utgått från att det troligen är någon O-ring som är problemet. Lyckliga får vi tag på Spectras (märket på watermakern) O-ringskit. Ett fynd på 200st O-ringar i diverse storlekar till det facila priset av 1100 kronor…

I en dykbutik i Las Palmas marina hittar vi dykutrustning till reapris och gör storinköp av bl a västar och dykflaskor.

Hem igen och demontera watermakern men efter ett antal utbytta o-ringar har vi fortsatt läckage och vi inser att det måste vara ett annat fel. Efter att skickat filmer till fabriken i USA och en reparationsfirma på Gran Canaria konstateras att det förmodligen är en spricka i godset på en ”end cap”. Vi kan inte se en spricka med blotta ögat men vid högt tryck kan det vara så att sprickan öppnar sig och börja läcka. Vi börjar söka efter en ”end cap” på Gran Canaria och får besked att Rolnautic i Las Palmas har 2st ”end caps” som vi genast reserverar. För att vara säkra på att vi förstår varandra mailar vi bilder på ”end capen” från Spectras verkstadshandbok till Rolnautic. Butiken verifierar att de har just denna komponent på lager. Vi blir givetvis själaglada då det är ett ovanligt att just denna del går sönder och behöver bytas och därför inte lagerhålls av återförsäljare.  

Vi försöker röra på oss så mycket som möjligt, speciellt då vi vet att det blir närmare 3 veckors stillasittande på Atlanten. Det finns inte så många vandringsleder men det går en, för biltrafik, avstängd väg upp på berget som vi tar som vana att traska/jogga uppför i skymningen då det inte längre är tryckande varmt. Här kan vi även ta av oss munskydden vilket är en befrielse i värmen och vi får även en fantastisk utsikt över byn och havet i solnedgången.

På gågatan utanför shoppingcentrat har vi inrättat ett litet utegym. Med gummiband, en bänk och en gräsplätt fungerar det hyggligt.

Det finns många trevliga restauranger runt kajerna men även här har Coviden satt sina spår och mycket är stängt. Det finns även en liten strand med solstolar och parasoller. På kajkanten hittar vi en Asiatisk restaurang där vi kan äta obegränsat från menyn för 150kr. Vi var mätta flera dagar efteråt…..

Det blir en andra tur med hyrbil till Las Palmas för att framför allt hämta ”end capsen” till watermakern. När vi kommer till Rolnautic (butiken) visar det sig att de inte har 2 st end caps i lager. Vi visar dem mailkonversationen och börjar bli lite upprörda. De letar och kommer ut med andra reservdelar som de tycker påminner om den end cap vi behöver…suck.  Till slut hittar de en lättare begagnad ”end cap”  som dessutom ser ut att åkt i golvet några gånger.. Vad gör vi?? Vi beslutar oss till sist att ändå köpa den lätt skadade ”end capen” men till ett reducerat pris. Ev sprickor syns ju inte med blotta ögat utan först när den monterats och trycksatts.

När vi ändå är i Las Palmas passar vi på att träffa två svenska killar som vi via facebook har fått kontakt med. De har en gammal och ganska nedgången segelbåt av märket Lady Hellsman. En modell som inte är direkt är lämplig för oceansegling men grabbarna är härligt positiva och entusiastiska. Vi planerar att försöka gå över Atlanten tillsammans.

I Las Palmas förbereder sig ARC för avfärd. (ARC = Atlantic Rally for Cruisers) vanligtvis brukar det deltaga över 200 båtar men med ett år som detta är det bara drygt 50 på startlinjen. Även om det är en tävling så är nog de flesta mer intresserade av att gå med som i en eskader.

På kvällen är vi tillbaka i Puerto Mogán och är ivriga att se om vår ”nya” reservdel kommer funka. Dock är vi trötta och arbetet får vänta tills morgondagen. Morgonen därpå försöker vi renovera ”end capen” med en skalpell och fint sandpapper. Till slut är vi nöjda och monterar ”end capen”, skruvar ihop watermakern och installerar den för 10 gången i motorrummet, ansluter alla slangar och börjar försiktigt trycksätta den. Nervöst väntan när vi ser hur tryckmätaren arbetar sig uppåt….läcker det??? det ser ut som vi lyckats, den läcker inte, vilken lycka! 😊

Många har berättat om att kriminaliteten ökat drastiskt i Karibien i samband med covid-19 och att det nu även varit ett knivmord på en seglare. Detta borde ju inte skrämma upp Göteborgare, där mord på öppen gata tyvärr är ganska vanligt, men vi beslutar oss att för att beställa ett inbrottslarm till båten från en firma i Sverige. De lovar leverans redan inom några dagar. Mycket riktigt så får vi meddelande efter några dagar att paketet anlänt men tullen i Las Palmas behöver en kopia på pass eller körkort för att kunna lämna ut paketet. Roberth skickar in kopia på pass vilket de tackar för. När de efter 4 dagar återkommer med samma begäran om identifikation börjar vi bli oroliga. Ett nytt mail med kopia på passet skickas men trots detta kommer det ytterligare en påminnelse att de behöver identifikation och om det inte får det kommer de returnera paketet till Sverige. Nu tar vi kontakt med leverantören i Sverige som i sin tur går på UPS som har anlitat firman på Gran Canaria som ska hantera tullen åt oss. Svaret från UPS Sverige är att de inte kan leverera paketet då vi inte varit kontaktbara och inte lämnat passnummer….. VA?? Efter många och långa andningsövningar lyckas vi kontrollera puls och andning så pass att vi själva kan ringa till UPS reklamationsavdelning och på ett artigt sätt informera om läget. De lovar hantera frågan skyndsamt och redan nästa dag börjar hända saker. De ringer och vi bestämmer att träffas i Las Palmas så att de kan överlämna paketet. Vi ska till Las Palmas för att ta Covid-tester så det passar fint. Grenadinerna (St Vincent) som vi skall gå till i Karibien kräver att vi ska skicka negativa Covid-tester som får vara max 72 timmar gamla innan vi kastar loss så nu börjar Atlantöverfarten närma sig.

Vi hyr en bil och åker till Las Palmas för tredje gången och letar upp vårdcentralen som skall ta covid-testerna. Vi har bokat tid via internet och det går problemfritt men det kostar oss dryga 2000 kronor. Vi får kontakt med utlämningsfirman men de är försenade och efter en del ringande inser vi att det bästa är att vi åker till deras lager och utlämningsställe i ett ruffigt industriområde för att hämta vårt paket. När vi till slut hittar rätt ser vi äntligen vårt efterlängtade paket, men så lätt är det inte…. De begär nu €650 i skatt för att överlämna paketet!!!. Något underligt eftersom det i princip är samma belopp som vi betalt för själva larmet. Det visade sig att speditionsfirman till tunnel angett samma summa i Euro i stället för Kronor…. De ska kontakta tullen och korrigera beloppet så vi ombeds komma tillbaka senare. Vi passar på att bunkra mat till överfarten samt göra lite annan shopping.

Vid 21.00-tiden ringer de och ber oss komma och fylla i ett formulär till tullen, sen skall vi få ut paketet. Tillbaka till det ruffiga industriområdet och nu är det ännu obehagligare då det är kolsvart ute. Nu visar det sig att vi trots allt ändå inte fick med oss paketet men att det skall levereras till oss dagen efter.

När vi kommer tillbaka till båten ligger den nya spirbommen på däck och till vår förvåning fick vi vårt larm levererat dagen efter så nu är vi klara att kasta loss.

Watermakern är fixad, spirbom och larm levererad och båten är bunkrad med mat för åtminstone ett par månader. Vi hinner även med en stortvätt.

På fredagen den 4:e är vi startklara men precis när vi är färdiga att kasta loss ser Elisabeth att det rör sig i brödkorgen… små äckliga larver kryper omkring. Det är bara att tömma skåp och hyllor och sanera. Vi hittar inga mer larver och anser oss klara tills Elisabeth tittar in under diskbänken och står öga mot öga med en kackerlacka. Hualigen, ut med allt och sanera igen. Vi hittar ingen mer men vi placerar ut flera kackerlackshotell. Tanken med dessa hotell är att kackerlackan skall checka in, men golvet är preparerat med klister så de kommer aldrig att kunna checka ut.

Nu är vi klara att kasta loss, några timmar senare än planerat men utan sexbenta fripassagerare….hoppas vi!! Vi kontaktar Lady Hanna men de är sena i starten och nästa gång vi får kontakt med dem är först i Karibien.

Publicerat i Kanarieöarna, Okategoriserade | 5 kommentarer

Segling med gast och lite otur…

Mot Kanarieöarna

Logg: 3 126 nm
Motor: 1 297 h

Inför seglingen till Kanarieöarna var det mycket som skulle ordnas och fixas. Båten var rensad på segel och kapell då vi trodde att orkanvindar skulle dra in över Funchal, vilket vi lyckligtvis slapp uppleva. Som tur var har vi en gast med oss ombord som sattes i hårt arbete. Ny olja till drevet i utombordaren, byta gasolflaskor, tanka bensin till dingen, packa ihop dingen, rigga segel, handla mat och dryck, handla sovenirer, komplettera med fler fiskedrag, inhandla reserv-svirvel till ankaret, cheka ut, betala hamnavgifter etc.

Snart var vi klara med listan och den 26 okt kl 16.15 kastar vi loss och påbörjar seglingen från Madeira till Kanarieöarna. Prognoserna visar på ostliga vindar som ska vrida mot nordost, 5-7 m/s så vi hoppas på en bekväm segling utan allt för mycket sjögång. Vi har inte bestämt exakt vilken av Kanarieöarna vi ska gå till, vindarna får avgöra detta. Vi avgår på eftermiddagen då vi räknar med att segla de 300 nm på 50 timmar med en medelhastighet på 6 knop. Jörgen, vår kära gast, vill gärna uppleva 2 nätter i följd på havet vilket vi givetvis ställer upp på så med avgång på eftermiddagen kommer vi garanterat få 2 nätter till havs.

När vi lämnar Funchal har vi vind från NO, vi sätter sydlig kurs rakt mot Teneriffa och får en skön slör. Efter hand börjar det skymma och ljusen från hus och vägar på Madeiras sluttningar följer oss i många timmar. Ganska snart får vi ett vindvrid mot SO, inte alls enligt prognos. Vindstyrkan är 6-7 m/s och vi måste falla. Nu kan vi inte hålla höjd mot Teneriffa, möjligen La Palma om dessa vindar står sig. Som tur är vrider vinden snart till O men den ökar samtidigt. Snart blåser det 10-11 m/s och vi måste reva både storsegel och genuan. Vi försöker hålla en sydlig kurs men faller lite för att få lite bekvämare segling. Humöret är på topp och Jörgen ser fram emot sin första natt på öppet hav. Vi känner alla att världen har börjat röra sig under våra fötter men ingen mår speciellt dåligt. Aptiten är god när kvällsmåltiden serveras. Fortfarande efter 5 timmars segling kan vi ana ljusen från Madeira.

Ljusen från Funchal

Första natten slipper Jörgen sitta själ på nattpasset. Elisabeth och Jörgen tar första passet och Roberth får försöka sova några timmar. Som vanligt har sömnen svårt att infinna sig första natten till havs. Man ligger och lyssnar på alla ljud som en seglande båt ger ifrån sig, man lyssnar efter ljud som inte ska vara där, ljud som kan indikera att något är fel. En pump som går igång, något som skaver, ett larm, en kylfläkt, rinnande vatten… vad som helst som inte känns normalt. Nå ja, det blir väl någon liten blund innan man blir purrad kl 03.00.

Kl 03.00 är det vaktbyte. Inget är noterat i loggboken så det har hittills varit en lugn natt. Vinden börjar mojna lite, snart blåser det 5-7 m/s och vi seglar i 5-6 knop, kurs 170°mot Teneriffa. Den tidigare lite hårda vinden har byggt upp lite sjö så vi rullar en del i vågorna. Hoppas Elisabeth och Jörgen kan sova ändå.

Vinden är jämn och stadig på efternatten så det är inte mycket att göra. Läsa bok, koka lite te, lösa sudoku och korsord. Jag har lite svårt att lyssna på ljudböcker/musik i hörlurar på min vakt då jag är rädd att missa något av de ljud som omnämnts ovan.

Kl 16 har vi varit till havs i ett dygn. Vi har tillryggalagt 145 nm, en meddelfart på drygt 6 knop. Nu har sjön lagt sig lite och vi mår alla toppen. Tyvärr är det inte så soligt och ”bara” 22° C varmt. Vi seglar fortfarande i kurs 170° och gör 5-6 knop. Under dagen har vi gjort tappra försök att locka fisk att hugga på våra nya, fina drag. I bland känner vi att något är där och naffsar på grejerna men ingen vill svälja hela betet. Måste bero på att de är nya och fortfarande luktar plast. Bättre tur i morgon…:-)

Andra natten till havs blir spännande för Jörgen då han för första gången ska gå eget nattpass. Vi är ju bara en ”stampning-i-golvet” bort om det skulle hända något som han själv inte kan hantera. Vi har fullt förtroende för Jörgen så vi sov gott under hans pass.

Sista dagen till havs skrotar vinden mot NO och går ibland mot N. Vi får läns och sätter en spirbom på genuan i lovart. Denna dag är fiskarna mer på hugget. Pulsen rusar när bromsen på fiskerullen börjar arbeta. Jörgen börjar sakta veva in vad som känns, med tanke på motståndet, som en riktigt stor fisk. Ett stort leende växer successivt fram hos Jörgen ju närmre båten fisken kommer. Men ……så bestämer sig fisken för att det får vara nog med tramserierna, gör en rusning, kommer loss och försvinner ner i djupet… tillsammans med Jörgens leende. Aldrig har jag sett min vän så besviken… 1-0 till fisken….

Dricksvattnet i de kanariska marinorna brukar inte vara drickbart och vi vill ogärna köra watermakern i hamnvatten som kan vara kontaminerat med olja och avloppsvatten. Vi startar därför watermakern ute till havs så att vi angör marinan med fulla vattentankar. Vid en rutinkontroll av watermakern ser vi att den har börjat läcka vatten vid änden på en av kolvarna till clarkpumpen. Troligen en o-ring som gått sönder och behöver bytas. Detta löser vi när vi kommer i hamn.

Vi närmar oss La Gomera och accelerationszonen

Vinden är ganska ojämn, ibland har vi 8 m/s från N för att 5 minuter senare ha 4 m/s från O. Efter lunch har vi en mer stabil vind på 6 m/s och gör god fart mot sundet mellan Teneriffa och La Gomera. Vi har läst att det i sunden mellan öarna bildas accelerationszoner där vinden inom ett begränsat område kommer upp i kuling eller mer. När vi går in i sundet märker vi först ingen accelerationszon, allt är som vanligt. När vi kommit halvvägs över sundet och närmar oss La Gomera kommer vinden plötsligt. Vågorna växer snabbt till och snart surfar vi nerför vågorna med 10 ton segelbåt i 13 m/s. Sen kommer smällen!! Något har gått av!! Vi seglar nästan plattläns och har fortfarande spirbommen uppe och genuan spirad i lovart. När båten skär ner i en vågdal lovar upp mot vinden ett kort ögonblick knäcks spirbommen rakt av. Sent ska syndaren vakna som det heter. Bommen skulle givetvis ha monterats ner innan vi seglade in i ett område med notoriska accelerationsvindar….

Fripassagerare som klamrade sig fast på mantåget i accelerationszonen

Som tur är förstör inte den knäckta bommen seglet. Det var nära, men vi hade tur. Den nu tvådelade bommen monteras snabbt ner och vi revar genuan då det fortsätter att blåsa hårt ända in i hamn.

Spanska gästflaggan hissas på styrbordssidan

När vi närmar oss marinan ropar vi upp hamnkapten och ber om tillåtelse att gå in i marinan. De stora färjorna har förtur då det är ganska smalt i inloppet. En färga ankom just före oss så vi får tillstånd att fortsätta in i marinan. Marinan ligger skyddat bakom höga klippor så det är nästan helt lugnt i marinan. Vi angör utanpå en flytbrygga då vi inte har fått information om vilken plats vi kan angöra. Snart kommer dock personalen rusande och anvisar oss en kajplats längre in i marinan. Vi startar motorn och går sakta in till den anvisade platsen. Någon måste utföra svetsarbeten i närheten för det doftar onekligen ”svets” …. När vi angjort vår kajplats för kommande vecka och går ner i båten inser vi snabbt att det är vi som luktar ”svets”. Öppnar dörren till motorrummet och där är doften av bränd elmotor stark. Får en känsla av att det är startmotorn som brunnit. Går upp i sittbrunnen och försöker starta motorn…inte ett ljud, inte ens ett litet ”klick” som brukar komma. Motorn är stendöd… varför har startmotorn brunnit?? Inser efter lite funderande att den nya plexiglasluckan som vi monterat framför motorpanelen där startnyckeln sitter har lyckats kila fast nyckeln i startläge, den har inte fjädrat tillbaka som den ska, vilket betyder att startmotorn gick kontinuerligt då vi flyttade båten den kort sträckan in till kajplatsen. Konstigt att den inte lät mer, vi hörde inte att den gick.

Tur i oturen så är en extra stratmotor en av de reservdelar vi skaffade innan vi lämnade Sverige. Bara att koppla loss elanslutningarna och skruva loss bultarna och inspektera kuggarna som startmotorn kuggar tag i när den startar motorn. Vi ser inga skador på kuggarna och efter 40 min är den nya startmotorn redo att testas. Går som en klocka!! Skönt att det gick så enkelt att byta startmotorn.

Marinan i La Gomera

Nu kan vi koppla av och njuta av att vi är framme på Kanarieöarna. Det gick ju bra, bara några mindre missöden som vi borde kunna åtgärda på Gran Canaria. Vi har seglat i 49 tim och avverkat 286 nm.

Publicerat i Okategoriserade | 3 kommentarer

Vackra Porto Santo och Madeira

Porto Santo

När vi vaknar nästa morgon ropar vi upp hamnen på VHF och meddelade att vi, enligt instruktioner, skickat in våra papper och nu önskar Covidtesta oss. Redan efter någon timme får vi svar att vi ska komma till brygga B klockan 14.00 för test. Lite överraskade av den snabba hanteringen men vi blir själaglada.

Vi har ankrat utanför marinan, i skydd bakom piren, men det är oskyddat för Atlantdyningar och rätt gungigt så vi drar snart upp ankaret för att ankra inne i hamnbassängen. När vi kommer in i hamnen är det väldigt trångt mellan ankrade båtar och dessutom har en fransk båt börjat dragga och sliter med att hitta en lucka att ankra om så vi inser snart att vi nog ligger tryggare utanför piren trots skvalpet.

 

Klockan 14.00 innfinner vi oss på piren och blir hänvisade en rätt ruffig byggnad där vi lydigt inväntar sjukvårdspersonal som ska utföra provtagningen. Trots att vi får en pinne uppstoppad långt upp i båda näsborrarna var det en positiv upplevelse tack vare den supertrevliga personalen. Vi ska få svar redan nästa dag och mycket riktigt så ligger provsvaren i mailboxen redan när vi vaknar nästa morgon. Eftersom vi testat negativt och ligger på svaj tar vi dingen in till land för en skön lång promenad….trodde vi … Informationen vi fått visar sig inte vara helt korrekt. Vi hinner inte gå många steg förrän polisen kommer och stoppar oss. Vi är tvungna att registrera oss hos polisen/inklarering och dessutom checka in i marinan, men först efter de haft sin siesta…

Efter att ha väntat 1,5 timme blir det en gedigen incheckning. Först 20 minuter hos polisen som med pekfingret knackar in allt från försäkringsnummer till färg på seglen och därefter blev det incheckning på marinan på 20 minuter med in princip samma frågor men som man själv fick skriva ned. Trots att vi ligger utanför pirarna på eget ankare får vi betala 6€ per natt men då inkluderar det även nyckel till toalett och dusch, gratis tvättstuga samt möjlighet att angöra hamnen med dingen. Prissättningen var också märklig inne i marinan där man kunde ligga en månad för nästan samma pris som för en vecka.

Äntligen kan vi röra oss fritt och vi promenerar till samhället för en sen lunch. Vi inser snart att det mesta är stängt och nästan lite ödsligt vilket förmodligen beror på en kombination av lågsäsong och Covid.  Porto Santo är en liten ö ca 1 mil lång och några kilometer bred och totalt bor här drygt 5 000 personer. Så gott som hela ön klyvs av en gigantisk landningsbana som tidigare nyttjades av NATO. Stor del av sydsidan täcks av en lång sandstrand och vattnet är verkligen kristallklart, inga problem att se botten på 8 meters djup. Det blir många fina bad från båten och vattentemperaturen låg på behagliga 23-24 grader.

Första dagen i land i Porto Santo gör vi en lång vandring som börjar med en brant stig upp till Portela view point där vi får en vacker utsikt över hamnen och den långa stranden.

Sirenia ligger utanför hamnen…

Därifrån vandrar vi vidare till en levada som delvis går i en 600 m lång tunnel genom berget. Blött, lerigt och mörkt men som tur var har vi våra telefoner med oss som ficklampor. Ut kommer vi i ett böljande kaktuslandskap där vi försökte hitta stigen för att ta oss tillbaka. Det finns dock många varianter på stigar, inte helt lätt att hitta rätt stig så det blev en taggig vandring över berget tillbaka.

Nästkommande dag hyr vi en liten vit bil och kan utforska ön bättre och vi hittar några riktiga pärlor. Först beger vi oss till Pico Castello där vi parkerar bilen och vandrade upp till toppen.  Imponerande arbete att bygga små trappsteg på delar av vägen uppför berget. På toppen ligger kastellet bevakat av gamla kanoner. Vi fick en storslagen vy över ön som belöning av bestigningen.

Därefter drar vi vidare till Pico de Ana ferreira, berget med vackra stora kolumner skulpterade i basalt. Det var svårt att hitta rätt stig till toppen mellan kaktusarna, möjligt att vi kom från fel sida, men vi fick åtminstone en glimt av Madeira när vi kom upp till kammen. Efter två bersbestigningar samma dag började vi bli hungriga och åker till restaurangen vid Ponta da Calheta.

Restaurangen ligger just ovanför en fantastisk strand med olika klippformationer och nära den dramatiska ön Ilheu da Cal.

Efter god lunch och en tupplur på stranden får vår hyrbil ta oss till Fonte de Areia där källan till det bästa dricksvattnet på ön legat men nu är platsen mer känd för de vackra klippformationerna i sandsten.

Nästa stopp blir dagens höjdpunkt. Vid Porto as Salemas ligger naturliga saltvattensbassänger som fylls på vid högvatten. Mellan klipporna bildas små bassänger som man vid lågvatten kan bada i. Det är en brant vandring från den provisoriska parkeringen och vi kommer precis i rättan tid och får vara med när tidvattnet sakta är på väg in. Vågorna slår in över bassängerna och det blev nästan svårt att inte spolas med. När vågorna blir allt för kraftiga går det inte att vara kvar, men en sån häftig upplevelse. Det blev en intensiv heldag med mycket upplevelser.

Nu började det bli dags att planera för nästa etapp som ska gå till Madeira där Jörgen skall mönstra på som tillfällig gast. Hamnen i Funchal är väl skyddad för nordliga vindar men inte så bra för sydliga. På de nya prognoserna vi nu laddar ner för Madeira ser vi med förskräckelse att de förutspår riktigt hårda sydvindar, upp till 34 m/s i byarna. Nu ställs vi inför valet av att gå till Funchal och riskera att båten blir skadad eller att hoppa över Madeira och segla direkt till Kanarieöarna som inte kommer drabbas av hårda vindar. Vi blir som besatta av att läsa vindprognoser och vänta in uppdateringar. Samtliga prognoser visar på starka vindar men några prognoser börjar visa att de hårdaste vindarna kommer att gå strax söder om Madiera. Efter svår vånda beslutar vi oss för att segla till Madiera och lägga oss på ankare utanför Sao Lourenco för att avvakta prognoser.

Madeira

Det blev en rätt gungig ankring då viken är dåligt skyddad för atlantdyningarna men vi var ju rätt luttrade efter ankringen utanför Porto Santo.

På morgonen går vi ner till Funchal för att inspektera hamnen. Vi har bokat plats och blir mottagna av en hamnkille på bryggan. Platsen vi får är OK och dessutom börjar prognoserna ser något bättre ut så vi bestämmer oss för att stanna. Vi förbereder oss för hårda vindar med att plocka ner försegel, lägga ut extra tampar och fendrar etc. Det blir några ångestfyllda dygn men prognoserna visar sig vara rätt och de hårda vindarna passerar söder om Funchal. Jörgen blir också glad då vi förvarnat honom att han eventuellt skulle behöva boka om biljetten till Lanzarote på Kanarieöarna.

Funchal är Madeiras huvudort och här bor drygt 110 000 invånare. Madeira är väldigt kuperat och staden klättar uppför en bergssida och speciellt på kvällen när det är mörkt ger det en mäktig vy med all belysning från hus och gatljus.

Madeira har varit väldigt restriktiva med att låta turister komma in på ön och har kanske därför drabbats väldigt lite av Corona. Munskydd är bara obligatoriskt i butiker och olika transportmedel.
Funchal har en trevlig stadskärna med vackra byggnader, många grönområden och vi imponeras av alla stenlagda trottoarer i olika mönster.

Vi börjar med att gå rakt in i en turistfälla, Mercado dos Lavradores. Vi traskar runt bland fantastiska frukt- och blomsterstånd men blir snart infångade av en fruktsäljare som på knagglig svenska vill sälja på oss 8 olika sorters passionsfrukt, en drakfrukt, en mango och en ananasbanan. Vårt ”specialpris” blir dryga 300 svenska kronor… Vi behåller passionsfrukterna och bananen, som är en korsning mellan ananas och banan, och klarar oss med halva priset. Ändå hutlöst dyrt då det visar sig att några passionsfrukter är halvruttna och ananasbananen är mer eller mindre allergiframkallande.

Lunchstoppet blir på en mysig liten restaurang som drivs av två norska systrar som serverar god vällagad mat. Någon meny finns inte då den bestäms utifrån de bästa råvaror som de för dagen kan hitta. Norskan som serverar har flyttat hit pga det behagliga klimatet och det är verkligen ett fantastiskt klimat i Funchal. Lagom varmt och när det regnar, vilket det ofta gör, så är det oftast bara uppe i bergen. Hela Madeira kan stoltsera med ha fyra klimatzoner och man kan uppleva alla årstider under en dag, från sommarvärme vid havet till snö och minusgrader i bergen.

Efter en god bläckfisklunch går vi till linbanan och åker upp till Monte Palace Tropical Garden, som visar sig vara en verklig oas i värmen. En japan-inspirerad park med uppdelning i olika teman där vi promenerar runt bland dammar och växtligheter. Här uppifrån körs de för Funchal så typiska slädarna nerför berget men vi hade köpt dyra returbiljett till linbanan så det blev ingen slädfärd för oss.

Egentligen skulle vi åkt med linbanan till Botanical Garden men det visade sig att efter vi pungat ut med dryga 300 kronor för att ta oss upp för berget skulle det kosta oss ytterligare 300 kronor med en annan linbana för sista sträckan. Ocker tyckte vi och stannade halvvägs vid Tropical Garden som dessutom verkade vara en mycket trevligare park.

Vi avslutar dagen med en promenad i den gamla delen av staden, St Maria Street, där konstnärer har utsmyckat dörrarna med målningar. I dessa kvarter ligger också mängder med restauranger men i dessa tider är det väldigt få matgäster. Coronan har minskat turismen kraftigt och restaurangerna lider. Många restauranger har rabatterbjudanden med upp till 40% på hela menyn.

På söndagen kom Jörgen som mönstrar på för tre veckor. Vi planerar att tillsammans utforska Madeira och sen segla till Kanarieöarna där han skall ta flyget hem. Jörgen går även under namnet jultomten då han har väskan full med paket som vi beställt hemifrån.

Vi hyr bil i tre dagar och kör på smala kringelekrok vägar upp- och nerför bergen och utforskar den vackra gröna ön.  

Cabo Girao

En utsiktspunkt på en klippa 600 meter över havet. Det som är lite speciellt är att man står på ett glastak över de stupande klipporna. Golvet ser lite slitet ut och man undrar ju när första plattan kommer lossna…. men det höll idag också.

Pico do Arerio

Madeiras 3:e högsta topp med en fantastisk utsikt över dramatiska gröna dalar och havet i flera väderstreck samtidigt. Uppe på toppen sjönk temperaturen drastiskt till 10gr och vi fryser och har tyvärr inte rätt klädsel för att göra någon längre vandring. Dagen efter åker vi tillbaka tidigt på morgonen för att se soluppgången som skall vara fantastisk. Vi är betydligt mer utrustade med varma kläder men tyvärr ligger toppen täckt av moln och sikten var max 5 meter och det går inte ens att ana var solen går upp.

Levador

Det finns en mängd vattenkanaler uppifrån bergen som kallas levador och som man kan vandra längs. De första levadorna är från 1500-talet och hela levada-nätet är 2150 km långt. Vi valde att gå två levador med olika karaktär

Den första vi går, Levada Faja do Rodrigues, är en riktig djungeltur med vattenfall och hög luftfuktighet. Den avslutades med en smal tunnel på 1 km där det gällde att balansera på den smala kanten för att inte trilla ner i vattnet. Tunneln är trång och jobbig för dom längre (längre än 163 cm) som måste gå hukande och det blir en del blodvite från skrapat huvud. Levadan slutar strax efter tunneln så det var bara att vända och göra tunneln från andra hållet…

Den andra levadan, Levada dos Cedros, går i en helt annan typ av skog. Den är glesare och det är inte lika fuktigt klimat men det flödade mycket vatten i själva levadan.

Nunnornas dal

Vi gör ett kort stopp vid Nunnornas dal. Namnet på dalen kommer från att nunnorna i Funchal flydde hit i mitten av 1550-talet för att undgå de franska pirater som attackerade Funchal. Nunnorna hanterade en hel del pengar och var ett eftertraktat byte.

Porto Moniz naturliga lavabassänger

Det finns inte så många sandstränder på Madeira men man kan istället bada i de naturliga bassänger som bildats av vulkansisk lava och skyddar från Atlantens strömmar. För att göra bassängerna mer badvänliga har man bättrat på med betong. Vi hade planerat att ta ett dopp här men vi missar att det var vintertid och de är stängt för insläpp när vi kommer, men vi det var häftigt att bara se dom.

Lunch-koma

Vi hittar många bra lunchställen på Madeira men detta tar nog priset. Restaurangen ser ut som något slags uthus men en skylt säger att det skall vara en restaurang. Vi är skeptiska men vi bestämmer oss för att göra ett besök. Vi är de enda gästerna och lokalen är väldigt enkel och med träbänkar med stora och obehandlade bord och längst ner i lokalen finns ett kylskåp med kött och bredvid brinner en vedeldad grill. Vi beställer varsin mixed grill och efter ett tag ställer de fram 3 enorma fat med grillat kött av nöt, lamm, kyckling och korv serverat med pommes frittes. Det är supergott och välgrillat och vi gör verkligen vårt bästa för att äta upp allt men vi går bara inte. Det är nog inte helt ovanligt att det blir mat över så utan att fråga vi fick med oss en rejäl doggy bag.

Ponta de Sao Lourenco

Sista dagen gör vi en storslagen vandring på den karga och vindpinande halvön Ponta de Sao Lourenco. Helt annorlunda än de gröna lummiga och fuktiga levadorna. Vandringen ut till spetsen och tillbaka är 8km. Vi bjuds på fantastiska vyer och bergsformationer längs vägen. Halvön består av eroderade vulkanklippor och är sedan 1982 ett naturreservat. Vandringen är kuperad och det blir en svettig vandring i solen. Vi tror nästan att det är en hägring då vi ser att det ligger en mysig restaurang längst ut på udden. Det blir en välförtjänt lunch efter den sista toppbestiningen längst ute på udden.

Det var i viken utanför den här halvön som vi ankrade innan vi gick till Funchal.

Blandy’s wine house

Ett måste när man är på Madeira är ju att besöka ett vinhus. Vi besökte Blandy’s som har tillverkat vin i 200 år och är det ledande producenten av Madieravin . På en guidad rundtur berättas det om att familjen varit viktig i Madeiras utveckling och att de inte bara tillverkat vin genom åren. Familjen Blandy visade sig även varit inblandade i hotellinvesteringar, travel&shipping samt fastigheter.

Dags att lämna Madeira

Vi blev väldigt förtjusta i Madeira och skulle kunnat stanna längre men nu är det dags att börja planera för seglatsen till Kanarieöarna. Vi har lite förberedelse att göra som att sätta tillbaka förseglen, gasolen skall bytas ut, bensin till utombordaren skall fyllas på mm och vi behöver även bunkra mat. Vi studerar väderprognoserna noga och det ser ut som att vi kommer få bra vindar om vi lämnar Funchal på måndag med sikte på La Gomera.

Publicerat i Portugal | 1 kommentar

Algarve

September -20
Logg: 2 386 nm
Motor: 1 248 h

Vi har några riktigt sköna dagar på Algarve, ligger på stranden, går långa promenader, kollar till storkarna som har bon i master och höga skorstenar, seglar till grottorna i Benagil och Lagos och paddlar med våra nya SUP-ar in och ut i grottor och små tunnlar.

Portimão som stad är kanske inte mycket att se, större delen är hotellkomplex och ganska gräsligt. Stränderna och omgivningarna är desto finare och förtjänar ett besök. En stor fördel för oss är att vi kan ligga på svaj i en skyddad vik utan att det kostar oss ett öre….

Storkbo

Dagen innan Roberths födelsedag tar vi dock beslutet att gå in i marinan och stanna några nätter där. Det är inte gratis! Faktiskt ganska dyrt och när vi ska checka ut blir det ännu dyrare då priset vi fått vid incheckning var utan moms/skatt. Att man aldrig lär sig….☹ 

Marinan i Portimao

Roberths födelsedag inleds med skönsång och frukost på sängen. Förmiddagen spenderar vi på anjovis-museet som följs upp med en lunch bestående av pannstekt/friterad anjovis med remulad och pommes frites…spännande, annorlunda och riktigt trevligt.

På kvällen glider vi in på hotellet i marinan, tar ett bord närmast vattnet och skämmer bort oss med allsköns godsaker, dock ingen fisk, anjovisen från lunchen gör sig fortfarande påmind genom små, knappt märkbara, regelbundet återkommande rapningar.

 Vi blir glada när det kommer två par till som ska äta så vi slipper sitta helt ensamma i restaurangen….corona-tider…!!!

Dagen efter kommer Elisabeths väninna på besök från Spanien. Hon stannar hos oss några dagar och vi får några fantastiskt trevliga dagar tillsammans med långa promenader utmed de höga klipporna vid havet, solbad på stranden och segling till Lagos och grottorna. Vädergudarna stod på vår sida och vi fick ett underbart skönt väder, tvärt emot vad meteorologerna utlovade.

Nina och Elisabeth

I Portimãos marina träffar vi flera andra svenska segelbåtar som är på väg söderöver. Vi slår följe med Malö 45:an ”Ydalir” och den 23 sep kastar vi loss för att segla till Ilha da Culatra som ligger i deltaområdet utanför Faro. Vi försöker först gå in söder om Culatra men fastnar snart i sandrevlarna som hela tiden flyttar på sig. Vi försöker vända men kör fast igen. Efter några försök lyckas vi ta oss ut på djupt vatten igen och går tillbaka väster ut och går in i farleden mot Faro. Det börjar skymma när vi ankrar innanför ön. Det blåser 6-8 m/s men vi ligger lugnt i skyddade vatten.

Lite för lite vatten under kölen….

Ilha da Culatra är en låg, långsmal ö, bestående enbart av sand. Den ligger ytterst i deltat och har en liten fiskehamn på insidan ön och långa sandstränder på utsidan. Det finns bebyggelse vid hamnen och upp mot inloppet till Faro. Det lilla samhället utgörs av små enkla men mycket charmiga hus. Alla vägar är sand förutom på huvudgatan genom byn där man lagt ut cementplattor att gå på. Ett mycket annorlunda ställe som vi gillar. Helt klart värt ett besök om ni har vägarna förbi. Tillsammans med besättningen på Ydalir utforskar vi ön och hamnar tillslut på restaurangen Mar Amais på strandens västra del. Ett avslappnat ställe byggt av drivved och mycket kärlek. Man blir faktiskt barnsligt glad när man hittar små paradis där man inte räknat med att de ska finnas….

På insidan av ön odlas det ostron på grunda områden som blir torrlagda vid lågvatten.

På kvällen hämtar Ydalir oss med dingen och vi åker in till hamnen och hittar ett klassiska ”lysrörs-ställe” och äter en stor nyfångad Dorada till middag för en billig penning. 

Redan dagen efter kastar vi loss och seglar öster ut. Målet är Guadiana, gränsfloden mellan Spanien och Portugal. Seglingen är helt lysande. Börjar med svag frånlandsvind som sedan sakta ökar, och ökar. Snart har vi 10 m/s halvvind Vi borde vid detta laget revat den stora genuan, vi tar vatten över relingslisten. Men det är 28° varmt och soligt och så skönt att få segla ”på riktigt” så vi ids inte…snart är vi framme…

Även utanför Guadianas flodmynning skiftar bottenförhållandena snabbt då sanden driver med strömmen och bygger sandrevlar som inte ont anande seglare lätt fastnar i. Men denna gång går det bra och vi går med tidvattnet en kort bit uppför floden till den Spanska staden Ayamonte. Vi angör i den kommunala marinan vid flytbryggor på eftermiddagen.

Orsaken till att vi går hit är vår plan att segla uppför floden till den portugisiska staden Alcotim. Flera seglare har talat sig varma över detta ställe, vissa påstår till och med att det finns något som kallas Alcotim-glue. Ska således betyda att stället är så bra att man gärna stannar betydligt längre än man planerat för, vissa flera år. Vi är svaga för denna typ av rykten så vi måste givetvis dit och se om de stämmer.

Problemet är att det finns en stor vägbro över Guadiana just vid Ayamonte som begränsar den fria segelhöjden till 18,5 m. Detta gör att Ydalir inte kommer under bron och kan således inte fortsätta. Sirenia är bara 17,65 m hög så vi tar sats och går med god marginal under bron vid lågvatten. För att pricka lågvatten under bron och få medströms med tidvattnet uppför floden lämnar vi Ayamonte tidigt på morgonen. Flodvattnet är brunt och meandrar mellan höga kullar i ett allt torrare landskap. Lite skumt att segla uppför floden med 4 knops medström…! När det vänder och floden och tidvattnet samverkar får man rejäl skjuts ut i havet om man inte hunnit slänga ankar….

Vi ankommer Alcotim vid lunchtid, just som strömmen vänder ut mot havet igen. Vi kastar ankar i floden och sjösätter dingen. Vi är inte ensamma, nästan svårt att hitta en tillräckligt stor yta på floden för att ankra. Här finns många långliggare, mest lite äldre segelbåtar av mindre storlek. Så fort floden blir lite bredare ansamlas ankrade båtar. Floden inte mycket bredare än 100 m – 150 m och djupet ganska litet. Upp till Alcotim finns en farled som är väl utmärkt med sjömärken, särskilt i flodkrökarna där det är viktigt att hålla ytterkurva hela tiden där strömmen är starkare och djupet större. 

Snart är vi iland och kan börja utforska den Spanska sidan där staden heter Sanlúcar de Guadiana. Litet samhälle med smala kullerstensbelagda branta gränder upp och ner för kullarna. Ganska trevlig liten ort men det mesta är tyvärr stängt och vi hittar ingen mataffär som utlovades av Google…. Senare på eftermiddagen åker vi över floden till Portugal och Alcotim. Vi söker det beryktade ”limmet” men kan inte riktigt förstå vad som gör staden lockande. Vi hittar tillslut en utmärkt restaurang där vi fortsätter att fundera över frågan medan vi avnjuter ett välgrillat lamm i solnedgången.

Dagen därpå tar vi dingen och kör in i en smal biflod där det ska finnas en sandstrand och ett fint sötvattensbad. Vi blir lite besvikna när bifloden helt plötsligt är avskuren av en bro och en fördämning. Bara att landa dingen och ta våra väskor och traska till stranden. När vi kommer upp på fördämningen inser vi att detta är den artificiella badsjön. Floden är för liten för ett bad så de har helt enkelt dämt floden och skyfflat dit en massa sand och skapat ett litet bad. Nå ja, inte helt fel med ett sötvattensdopp tycker vi…och en massa änder….Elisabeth målar och Roberth sover på stranden. Efter lunch tycker vi att det är dags att återvända till dingen och ta oss ut ur bifloden. När vi kommer till fördämningen inser vi vårt misstag. Det finns inget vatten kvar i bifloden..aaahhhhh. Lågvatten givetvis…det är därför de behöver en fördämning annars försvinner badsjön två gånger per dygn.. Ute i den stora floden märker vi knappt att vattennivån sjunker med 2 meter vid lågvatten. 

Inte mycket att stå och gräma sig över. Vi traskar ner till den torrlagda dingen och börjar bära. Med förenade krafter försöker vi bära dingen gående på de leriga hala stenarna på flodbotten. Sakta och med stor risk att för ett psykbryt når vi till slut vatten som är tillräckligt djupt för dingen. Sakta börjar vi ro ut mot huvudfloden. På vägen ut ser vi både sötvattenssköldpaddor på flodkanten och Kungsfiskare som letar småfisk i det grunda flodvattnet. Så där, genast på bättre humör…. 😊

Efter några dagar i Alcotim har vi inte riktigt anammat storheten i denna ort. Det är fint, absolut, men så himla fint vet vi inte om det är. I de flesta båtarna på floden ser vi inga människor. Vi tror således att det ett bra ställe att lämna båten om du behöver åka hem en period. Båten ligger skyddat för stormar och oväder, ligger i sötvatten och det är gratis. Vill man att någon ska kolla båten då och då kostar det inte många kronor.

Den här båten har nog legat ett tag

”Limmet” fastnar inte på oss så efter några dagar drar vi upp ankaret när strömmen vänder och börjar gå ut mot det salta havet igen. Efter knappt 3 timmar har vi gått de 25 nm ner till Ayamonte där vi ankrar i floden strax norr om staden. Det har blivit mörkt och vi avvaktar till morgonen innan vi går in i marinan.

Ayamonte är en lite udda ort. Den ligger vid flodmynningen men det finns inga stränder inom gångavstånd. Centrum är mysigt med gågator, gamla fina torg med pampiga byggnader och trevliga restauranger. Efter tips från Ydalir gick vi till en tapas-restaurang på kvällen och fick en fantastisk matupplevelse. Varje tapas är ett konstverk och smakar helt fantastiskt. Vi har aldrig ätit tapas i en sådan modern tappning tidigare. LPA heter restaurangen och kan varmt rekommenderas om ni har vägarna förbi…värt en liten omväg på resan till och med…

Mot Madeira

Logg: 2 554 nm

Motor: 1 274 h

Efter att bunkrat mat, aktiverat satellittelefonen, besiktigat riggen, tvättat kläder och studerat väderprognoser börjar vi bli redo att påbörja seglingen till Madeira. Seglingen är 530 nm och vi räknar med att det ska ta ca 4 dygn att nå ögruppen.

Ett litet problem är vi inte kan bunkra diesel i Ayamonte. Vi behöver segla över floden till Portugisiska Vila Real de Santo António för att tanka. Då vi inte besökt staden förut beslutar vi oss för att segla dit  dagen innan avseglingen till Madeira. I upphetsningen över seglingen till Madeira så tänker vi oss inte för och glömmer kolla strömmarna innan vi kastar loss från Ayamonte. Vi ska ju bara till andra sidan floden så vad kan gå fel…. Vi inser vårt misstag så fort vi kommer ut från marinan. Strömmen är stark och vi går sidledes över floden för att nå Santo António. Väl där inser vi att strömmen gör det nästan omöjligt att lägga till vid tankbryggan. Vi får tanka i morgon bitti så vi går in i marinan istället. Vi har inte bokat plats och det blir mycket hojtande till hamnpersonalen på bryggan när vi inser att hamnen är nästan full och det är absolut inte lämpligt att angöra hamnen denna tid på dygnet då det nästan är lika strömt inne i hamnen som ute i floden. Denna hamn ska angöras vid slackvatten. Suck!! det borde vi kollat… Efter lite mer gapande går vi ändå in i marinan och kämpar för att båten inte ska ställa sig på tvären i marinan. Snart blir vi anvisade en plats på en bryggnock och med stor hjälp av bogpropellern ligger vi snart tryggt förtöjda i bryggan utan att skapat kaos i marinan eller skadat andra båtar. Puh..

Morgonen därpå kastar vi loss och har tagit det ologiska beslutet att inte tanka mer diesel för seglingen till Madeira. Enligt prognoserna ska det blåsa bra och det är ju en segelbåt, inte en motorbåt. Vi har trots allt halv tank och kan gå nästan 400 nm för motor i värsta fall.

Sagt och gjort, vi avgår den 6 okt kl 07.30 för att få lite medström genom flodmynningen ut i havet. Vi har sjöstuvat allt i båten och har fått bra samstämmiga väderprognoser från flera modeller. Första dagen kommer vi ha lite vind sen kommer en vind från NV-NO mellan 5 och 10 m/s fram till Madeira.

När vi lämnar de sista sandrevlarna bakom oss lägger vi båten i rätt kurs och låter autopiloten ta över. Det senare beslutet föll dock inte väl ut. Autopiloten ville inte segla åt samma håll som vi! Hur vi än försöker få den på rätt kurs tar den egna beslut och väljer egna vägar. Detta med AI har gått för långt…. Tillslut stänger vi av alla instrument, stänger av huvudströmmen i 5 min och återstartar sedan alla system i hopp om att detta ska få autopiloten på bättre tankar. Icke….

En viss frustration uppstår bland besättningen ombord. Stora pengar har investerats i en ny autopilot och låtit proffs installera detta på ett professionellt sätt, förhoppningsvis. Varför ska den börja strula just nu? Den har ju fungerat perfekt hela resan från Sverige ner till Algarve! Alla anslutande kablar till styrdatorn kontrolleras igen men inget ser ut att vara löst eller felaktigt kopplat.

Återstår bara den nya rategyrokompassen. Den ska ju vara 100 ggr bättre än den gamla fluxgatekompassen. Den nya kompassen är installerad i skolådan under fåtöljerna i salongen. När Roberth böjer sig ner för att öppna luckan ser han att ett glasögonfodral lagt sig bredvid fåtöljen, på träskivan rakt ovanför kompassen. Detta glasögonfodral har en liten, liten magnet som stänger locket till fodralet. När detta fodral avlägsnas från träskivan börjar autopiloten uppföra sig civiliserat igen. Fantastiskt hur en liten, liten magnet kan skapa så mycket frustration… Äntligen är vi och autopiloten överens om var vi ska och vi kan påbörja seglingen mot Madeira. Redan kl 10.30 har den lilla vinden vi hade mojnat och vi guppar på spegelblankt hav några sjömil ut från kusten. Vi startar motorn och börjar beta av sjömilen mot mål.

Skyldigt glasögonfodral

Det är en fantastisk känsla att vara på väg. Detta blir vår längsta non stop segling hittills och visst är vi lite spända.      

Till lunch steker vi pannkakor och vispar grädde med lite vaniljsocker i. När lunchen är klar börjar bromsen på fiskerullen att knattra, vi har napp. Elisabeth börjar med säker hand veva in fisken som visar sig vara en fin blåfenad tonfisk på ca 1,5 kg. Den dräneras snabbt på allt blod, fileas, sköljs i saltvatten och läggs i kylen till kvällens middag.

Kl 16.30 kommer en vind från SV på 3-5 m/s. Vi stoppar motorn och sätter storsegel och stora genuan på styrbords sida. Vi faller till en sydlig kurs och seglar 4 knop. När solen börjar dala skrotar vinden mot V och fortsätter mot NV. Vi följer efter och kan nu hålla en SV kurs mot Madeira. Vinden ökar successivt och vi gör snart 7 knop. Vinden fortsätter att öka och när mörkret faller rullar vi in genuan och rullar ut den lilla focken. Runt midnatt blåser det 9-10 m/s och vi seglar i 7-8 knop.

När vi kl 01 på natten passerar förlängningen på Portugals västkust får vi en kraftig sjö från något förment lågtryck i norr. Båtens rörelser ändras betydligt och vi börjar känna av en viss sjösjuka. Första natten på en längre havssegling brukar bli relativt sömnlös då kroppen protesterar mot det konstanta rullandet när man försöker sova.  

På morgonen andra dagen mojnar vinden något och vi sätter genuan igen. Framåt eftermiddagen börjar havet lägga sig och vi får en behaglig gång. Vi seglar kurs 233°, fart 5-6 knop med fulla ställ.

Under dagen är vinden jämn och vi kan turas om att sova lite i sittbrunnen för att kompensera den lite stökiga första natten.

Vid vaktbytet kl 02.30 tar Roberth över rodret. Vi har seglat 255 nm och redan kommit halvvägs. Det är en helt klar natt och en fantastisk stjärnhimmel. Den krabba sjön är nu helt borta och vi har en mjuk dyning från NE som inte märks nämnvärt i båten. Nätter som denna är det helt fantastiskt att segla fram på öppet hav med hela himlavalvet som ett oändligt tak. Man känner sig varken rädd eller ensam, bara lycklig och ödmjuk.

Den tredje dagen blir även den solig och ganska varm. Vi startar watermakern för att göra vatten och motorn för att ladda batterierna. Kl 19 närmar vi oss en större fartygsled med en strid ström av både norr- och sydgående fartyg. Det börjar bli mörkt och vi börjar faktiskt fundera på hur vi ska ta oss igenom. Dessa stora båtar har enormt lång bromssträcka så det är inte rekomendabelt att gå framför dem, man ska alltid passera bakom större fartyg. Inte i vår vildaste fantasi kunde vi tro att det var en sådan trafik ute på öppet hav!! Vi faller och seglar parallellt med fartygen tills vi får en lucka där vi kan slinka igenom. Först runt midnatt har vi passerat fartygen med en sådan marginal att vi känner oss trygga.  

Den tredje natten slår vädret om och det blir lite mulet. Tråkigt att man inte kan se stjärnorna längre. Inte heller månen lyser upp havet och natten blir betydligt mörkare.  

Den fjärde dagen vrider vinden mot NO och vi får en slör. Vi flyttar över genuan till lovart och spirar den med en bom. Det blåser fortfarande 7-8 m/s och vi seglar i 7-8 knop, kurs 245°. Plötsligt ropar Elisabeth ”land ohoj”. Strax om styrbod ser vi några bergstoppar i horisonten. Klockan är 15.30 och det vi ser är höga bergen på Porto Santo, ön strax norr om Madeira. Vi har 30 nm kvar och bergen blir sakta men säkert större. Först kl 20 rundar vi den SV udden på Porto Santo. Vinden har ökat till 10-12 m/s det är mörkt och nu kommer även några regnskurar. Mellan de höga topparna pressas vinden samman och vi får några rejäla kastvindar när vi närmar oss hamnen. Finge man välja är väl detta inget önskescenario när man ankommer en för oss helt ny hamn. Vi väljer att lägga oss på svaj utanför hamnen. När vi kommer närmre inser vi dock att det ligger fler båtar utanför hamnen. Flera är helt nedsläckta och har inga ankarlanternor tända. Vi ser båtarna först när vi är mycket nära, vilket stressar oss något då det blåser hårt och regnar. Vi går sakta, sakta in mellan båtarna och hoppas på att vi ska hitta en tillräckligt stor yta för oss att ankra på. Vi vill in så långt det går för att hitta lä för atlantdyningen bakom piren. Snart har vi lokaliserat de flesta båtarna och hitter snart en yta där vi kan kasta ankar. Vi anammar försiktighetsprincipen och lägger oss lite längre ut än vi önskar. Exakt kl 21.00 kastar vi ankar och börjar backa fast det, först försiktigt, sedan med mycket back i maskin. Snart ligger vi tryggt ankrade men med en viss ataltdyning i sidan. Vi är framme!!! Vi är glada, lättade, nöjda, upprymda, stolta, lite malliga men även lite trötta. Allt har gått bra, inget har gått sönder, varken båten eller vi….

Vi har seglat 526 nm från Ayamonte till Porto Santo. Det tog oss 3 dygn och 14 timmar. Snitthastigheten blev 6,1 knop vilket vi är nöjda med. Lite känning av sjösjuka i början men det utvecklades aldrig till hulkande. Det har gått bra att laga mat och vi har sovit ganska bra.       

Land i sikte
Publicerat i Portugal | 1 kommentar

Från Nazaré till Algarve

September 2020
Logg: 11 314 nm
Motor: 1 226 h

Den 1 september lämnar vi Nazaré för en relativt kort dagsegling till Peniche, knappt 23 nm. Vi planerar att segla ner till den halvmåneformade viken vid São Martinho do Porto för att se om vi kan få tillräckligt skydd för västvindarna som ska blåsa kommande natt. Ett populärt ställe med långa stränder och trevliga restauranger har vi hört. Viken ligger skyddat bakom höga klippor med en smal öppning ut mot havet, problemet för oss är att det är grunt i viken, kanske för grunt för oss. Det är bara 5 nm från Nazaré, det är lite vind så vi går för motor utmed kusten.

När vi går in mellan de höga klipporna ser det riktigt trevligt ut. På norra stranden ett litet samhälle och i södra reser sig höga sanddyner. Dock letar sig dyningen in genom den smala mynningen och ger viss sjöhävning i viken och vi börjar tvivla på om vi kan få tillräckligt mycket sjölä i natt när vinden ska vrida mot väst och öka.

Mycket riktigt så blir det fort grunt, snart har vi bara 0,3 m mellan kölen och havsbotten och vind och vågor trycker båten in mot stranden. Vinden har ökat markant bara på den korta tid vi befunnit oss i viken. Vi tar ett snabbt beslut, lägger om rodret och tar oss snabbt ut till havs igen. Vi sätter segel och lägger ut en kurs mot Peniche. Om vindarna står sig ska vi nog hinna dit innan mörkret faller.

Dagen är varm och solig och vinden kommer från NV. Vi blir lite konfunderade när vi kommer ut på havet igen för där blåser det inte lika mycket som inne i viken. Troligen medför de höga klipporna och det smala inloppet en slags venturieffekt. Vi sätter storsegel och rullar ut den stora genuan och seglar mot SV med 6 knops fart. Vi hade gärna seglat ut till ögruppen Berlengas som ska vara något utöver det vanliga. Tyvärr är öarna mycket utsatta för vind och vågor och det finns få eller inga bra ankringsvikar för djupgående segelbåtar att stanna över natten. Vi väljer att fortsätta segla in till Peniche. Seglingen flyter på utan några problem och samtidigt som solen går ner droppar vi ankare utanför pirarmarna, nedför borgruinen Forte De Peniche. Fortet byggdes på 1500-talet och är idag ett muséum. De höga klipporna ger oss bra lä för den NV vinden.

Marinan i Peniche är liten och utsatt för svall från alla fiskebåtar som går ut och in i hamnen så trots att det rullar lite där vi lagt oss på svaj är det inom vår komfortzon, även den ekonomiska…😊

Nästa morgon sjösätter vi dingen och ror in i fortet genom en liten tunnel. Vid en liten stenig strand drar vi upp dingen och hittar en trappa som tar oss rakt in i staden. Mycket praktiskt.

Sirenia ligger och väntar utanför.

Vi har varit i Peniche för många år sedan när vi bodde på golfbanan i Praia Dél Rey. Staden gör inte mycket väsen av sig men promenaden utmed gränderna i stadens södra delar är vacker. Där slingrar sig staden utmed klippavsatser högt ovanför havet. Vi vandrar utefter klipporna ända ut till fyren på Cabo Carvoeiro. På flera ställen klättrar vi ner längs klippväggarna på små smala trappor uthuggna i berget av fiskare. De har gjort detta för att komma lite närmre vattnet men behöver ändå ca 50 m rev för att nå vattenytan. Ofta finns det grottor i anslutning till fiskeplatserna där fiskarna söker skydd vid oväder.

Vi äter lunch på en av restaurangerna ner i hamnen. Vi frågar efter ”dagens fångst” och de kommer ut med en stor fisk på ett fat. När vi tittar på gälarna är de inte röda utan gråa och vi ber om en ”dagsfärsk fisk”. Den mycket förnärmade kyparen hävdar med emfas att fisken är dagsfärsk och därmed är diskussionen avslutad… Fisken smakade ok, men inte mer…. Det höga priset utlovade betydligt ”färskare” och godare fisk….:(

Dagen efter vaknar vi av att stora motorbåtar med turister cirkulerar runt Sirenia. Vi blir fotograferade och många av turisterna tillönskar ”smaklig frukost” när de passerar vår sittbrunn… Tydligen är det populärt att turistbåtarna tar en sväng nedanför fortet för att visa upp dess imponerande murar från sjösidan, att det ligger en segelbåt på svaj är inget man tar hänsyn till.

Klockan 09.30 startar vi ankarspelet och tar upp 30 m kätting och 25 kilo Rocna-ankare. Vi gillar vårt Rocna-ankare som hittills aldrig svikit oss.   

Vi har fint väder och svaga vindare från NV när vi seglar mot Cascais. Prognosen säger att havsdimmans södra gräns ska vara strax norr om oss, så vi hoppas få klart väder under dagen.

Vi sätter storsegel och genua och sätter kurs mot Cabo da Roca där vi faller av till rak sydlig kurs mot Cabo Raso, girar till ostlig kurs och seglar för babords halsar sista biten in mot Cascais. Vinden ökar successivt under dagen och vrider till N. När vi girar vid Cabo da Roca får vi plattläns och 8 m/s i baken.

När vi rundar Cabo Raso får vi plötsligt en snabb temperaturökning, det blir varmt igen fast det är sent på eftermiddagen och solen börjar gå ner. Värmeökningen är påtaglig och snart åker tröjan av och vi njuter av skön kvällssegling in mot Cascais. Kl 19.45 låter vi ankaret gå på 5 m djup utanför marinan i Cascais. Här ligger vi skyddade för alla vindar förutom vind från kvadranten O-S. Vi har seglat 46 nm från Peniche utan några missöden.

Anledningen till att vi inte seglar in till Lissabon är att vi vill undvika att ligga i dyra marinor. I Lissabon har vi inga möjligheter att ligga på svaj utan är hänvisade till marinorna. I Cascais ligger vi tryggt på svaj och kan lägga dingen bakom tank-bryggan i marinan utan kostnad.

Cascais och Lissabon

Cascais är en exklusiv förstad till Lissabon. Staden ligger mycket vackert utmed kusten och de stora villorna stoltserar med fantastisk utsikt över havet. I de gamla kvarteren ligger restauranger och barer tätt. Gatorna är stensatta med små kvadratiska (4×4 cm) stenar i svart och vitt. Med dessa stenar skapar de fantasifulla och vackra mönster som gör varje gata unik. Vilket jobb att stenlägga dessa gator och torg…puh..

I Portugal slipper vi munskydd när vi är utomhus vilket är fantastiskt skönt när det är soligt och varmt. När vi går in i butiker och allmänna transportmedel måste vi dock använda munskydd. Exempelvis på tågen från Cascais till Lissabon. Tåget går utmed havet och vi beskådar genom tågfönstret alla badorter som fått en viss patina av att tidens tand börjar göra sig gällande. Underhåll är inte prio ett för portugiserna, man lappar och lagar när det går sönder, fram till den dag då förfallet är ett faktum…  

Från Cascais tar tåget in till Lissabon bara 35-40 min. Vi ankommer till Cais do Sodré som är slutstation i Lissabon. Området runt stationen tycker vi är gemytligt. Det är nära ner till hamnstråket med alla parker och restauranger. På andra sidan vägen ligger de stora saluhallarna och food courten Time Out Market. Här kan man smaka på många olika Portugisiska specialiteter eller bara spatsera och njuta av atmosfären. Prisnivån är hög och vi väljer att första dagen bara gå en sväng i saluhallarna för att sedan vandra bort mot gränderna i Alfama.

Som vanligt i Portugal ser vi många slitna hus men med otrolig charm. Varför många hus förfaller beror delvis på, enligt några trevliga svensk-portugiser vi träffade, att det ofta finns en stor släkt som ärvt huset men som inte kan komma överens huruvida man ska sälja, renovera, etc. Tråkigt, för i vissa områden är förfallet stort.

Gatorna slingrar sig uppåt och de gula spårvagnarna drar fram med några dm marginal till husväggarna. Ju högre upp vi kommer desto bättre blir utsikten. Vi går upp till Castelo de Sao Jorge, ett moriskt slott från 1000-talet, idag ruiner och museum, och fortsätter sedan bort till Miradouro da Graça och njuter av utsikten över staden. Därifrån ser vi även floden Tajo med Portugals egen Golden gate-bro med det fantasifulla namnet 25 April-bron. Ett viktigt datum eftersom det var då som statskuppen 1974 ägde rum, även kallad Nejlikerevolutionen.

Vi sitter länge under skuggan av de stora träden och beskådar utsikten. Skuggan är välkommen då det är vindstilla, soligt, +30°C i skuggan och backarna upp för de 7 kullarna suger musten ur trötta, otränade seglarben. Snart är vi på benen igen och går bort till Miradouro das Portas do Sol. Här är utsikten inåt land, mot floden. Den moderna restaurangen på terrassen kanske inte smälter in i miljön på ett bra sätt men utsikten och maten är fantastisk. Vi har suttit på denna terrass flera gånger tidigare genom åren och återkommer gärna hit igen.

Efter lunch strövar vi ner genom Alfamas smala gränder mot floden. Följer de fina gångstråken utmed floden tillbaka till stationen. Vi stannar vid vattnet och njuter av solnedgången och de mer eller mindre duktiga gatumusikanterna.

På tåget tillbaka till Cascais faller mörkret. När vi kommer till pontonen där vi lagt dingen är det mörkt. Vi inser att vi inte har någon lampa med oss och vi har inte tänt någon ankarlanterna på båten, det är kolsvart. Vi vet i vilket väderstreck vi ska åka…men vem har en kompass i fickan? Inte vi.. Hoppas att google maps funkar, lite batteri finns kvar i telefonen.

Tur för oss att kvällen är lugn och stilla. Vi kastar loss dingen och ger oss av i mörkret när det är fritt från större båtar som passerar utanför. Först hittar vi en blå segelbåt och inser att vi kört lite fel. Vi fortsätter och snart börjar vi känna igen våra grannbåtar i mörkret och efter 15 min kan vi angöra dingen vid Sirenias badbrygga. Nästa gång tar vid med oss pannlampor och sätter på ankarlanternan innan vi lämnar båten. Lanternan är utbytt till LED-typ så den drar inte mycket ström.

Några dagar senare åker vi in till Lissabon på nytt. Elisabeth åker direkt in till Lissabon och Roberth hoppar av tåget i Algés för att hitta en buss som tar honom till Alfragide. Där har han hittat Portugals svar på Bauhaus, Leroy-Merlin´s stora butik. Här ska vi förhoppningsvis hitta bra trycksäkra slangar till watermakern, vattenfilter, mässingskopplingar etc. De har allt…. 😊

Till lunch är Roberth klar och tar en taxi denna gång tillbaka till Algés och järnvägsstationen. I Lissabon möts vi i Bairro Alto och äter en lunch under jakarandaträden på torget Largo do Carmo, framför arkeologiska museet. Ett av många mysiga torg i Lissabon. Vi äter Arroz negro con pulpo, ris som färgats svart med bläck och bläckfisk vid en av de två små uteserveringarna. Stackars Elisabeth är helt slut efter att jagat födelsedagspresenter i halva Lissabon en stekhet septemberdag. Påsarna ser välfyllda ut så Roberth är nöjd… 😊.

Efter lunch går vi till den gamla fina järnhissen Elevador de santa Justa som byggdes år 1902. Även denna ritades av en lärling till Gustave Eiffel och drevs ursprungligen med ånga.

Vi tar dock trapporna ner till för vidare promenad till Lissabons Panthéon (Panteão Nacional). En monumental byggnad i vit marmor som tidigare varit en kyrka i barockstil från 1700-talet. Den är att likna vid ett storslaget mausoleum där många av Portugals mest kända människor ligger begravda så som Vasco da Gama och Henrik sjöfararen. Vi tar trappan upp i kupolen och ut på taket där utsikten även floden och staden är fantastisk.

Vi ser solen börja dala och går ner till en gatumarknad strax intill Pantheon och äter en tallrik små räkor, riktigt små, ca 1 cm långa. Man äter dem med skal, huvud och allt, bara att tugga i sig. Kan väl säga att det inte föll oss i smaken riktigt men man tar ju seden dit man kommer.

När mörkret faller tar vi tåget tillbaka till Cascais och dingen ut till båten i viken. Trötta och nöjda efter en dag i Lissabon. Elisabeth lyckades skramla ihop nästan 40 000 steg.

När vi vaknar nästa morgon är det vindstilla och dimman omsluter oss på alla sidor. Vi ser ca 20 m och kan knappt ana våra båtgrannar. Vid lunchtid ligger fortfarande dimman så vi tar dingen in till Cascais för att handla mat på Pingo Doce, bästa mataffärskedjan i Portugal enligt oss. Halvvägs till affären ringer det på mobilen. Det är våra svenska båtgrannar som tycker sig se en båt som lagt till vid vår båt…skumt. Vi får genast bråttom tillbaka. Ett utmärkt tillfälle för en tjuv att göra inbrott i en båt när dimman ligger tät… suck det skulle vara katastrof.. När vi efter 15 min kommer ut till båten ser vi ingen båt där men vi kan inte heller se att någon gjort inbrott i båten, inget är stulet…puh.. När vi talar med våra båtgrannar på s/y Lady Ann får vi veta att de tagit några kort från sin båt när den andra båten låg vid vår båt. Bilderna är faktiskt så bra att vi kan se att det är en mindre blå öppen segelbåt. När vi kontrollerar babords skrovsida inser vi att de seglat på vår båt och med gennakerpeket gjort stora repor i gelcoaten. Inte roligt.

Roberth tycker sig känna igen båten och vi tar dingen in till marinan. På väg dit ser vi den misstänkta båten ligga utanför segelklubben i Cascais. Vi girar och kör in till deras brygga. Vi får tag på en av de ansvariga och frågar vem som nyss seglat båten som ligger utanför klubbens brygga. Vi får snabbt reda på vem det var och när vi konfronterar denna man medger han direkt att det var han som seglat in i vår båt när han undervisade en elev i segling…i dimma…bland ankrade båtar…ja, vad säger man?…”bristande omdöme” är väl en snäll beskrivning. Han erbjuder sig att komma ut och ”slipa” bort reporna och sedan fylla i med vit gelcoat, vilket vi inte tycker är en bra idé då vår båt har en speciell vit nyans. Vi begär 200 € vilket han skrattar åt. Vi står på oss och när han diskuter detta med andra på klubben blir han övertalad om att betala det vi önskar. Han går således med på att betala men ska komma ut med pengarna i morgon. Tyvärr har vi inte så höga tankar om sydeuropéers ansvarskännande avseende denna typ av transaktioner så vi kräver pengarna omgående. Han blir givetvis förnärmad men efter vissa diskussioner sätter vi oss och väntar när han åkte iväg och tar ut pengarna. Allt som allt tog det 1 timme att få en skälig ersättning för alla reporna på skrovsidan. Det är inte sista gången vi kommer få repor i gelcoaten så det är inte mycket att häng läpp för. 2 000 SEK är däremot ett välkommet tillskott i reskassan.

Senare på eftermiddagen lättar dimman och värmen kommer tillbaka. Vi är nöjda med Lissabon och söker med ljus och lyckta efter ett bra vindfönster för segling ner mot Algarvekusten. Envisa sydväst- och sydvindar sätter dock käppar i hjulet. Med lite fantasi kan vi dock se ett litet fönster om vi seglar omgående. Först vindstilla, sedan svaga SV-vindar som med försiktig skotning ska kunna gå att segla på för den tålmodige. Målet blir att segla en kort etapp på 25 nm ner till Sesimbra utanför Setubal. Först måste vi dock kompletterat matförrådet med de nödvändigaste delikatesserna en seglare behöver för att överleva, lufttorkad skinka, några rejäla skivor entrecote, scampi, bläckfisk, färska grönsaker, kaffe till espressobryggaren, etc.

Trots att vi hade långa dagar och många steg i Lissabon utforskade vi Cascais och gick även den vackra strandpromenaden längs Cascais.

Till Algarve

Logg: 2 246 nm

Motor: 1 230 h

Vi kastar loss kl 15 från Cascais och styr söder ut mot Cabo Espichel. Havet ligger som en spegel och vi går för motor. Vi styr lite SV för att komma ut över Lisboa Canyon, en djup ravin i havsbotten där valar brukar trivas. När djupet ökar får vi snart sällskap av en flock svarta delfiner, eller är det valar? De är stora så det kan vara Pilotvalar. När de kommer närmre ser vi att det är stora delfiner men art vi inte sett tidigare. Vi stänger av motorn ligger helt stilla på ett spegelblankt hav i solnedgången. Snart behöver vi fortsätta ner till Cabo Espichel där vi girar till O kurs in mot Sesimbra.

Udden innan Sesimbra

Just när vi rundar udden kommer en vind från NO. Vi fortsätter den korta sträckan mot hamnen men vinden ökar snabbt och vi är sena, mörkret faller fort. Snart blåser det kuling 15 m/s och vi ser ut som två frågetecken, det ska vara vindstilla just nu….?? När vi kommer till Sesimbra blåser det hårt och vi seglar endast för den lilla focken. Det är helt becksvart och planen att lägga sig på svaj utanför hamnen visar sig bli svårt då det ligger många små lokala båtar vid små bojar över allt. De syns knappt i mörkret och vi vågar inte gå in mellan båtarna då kastvindarna är starka. Vi fortsätter in i marinan men inser snart att marinans bäst-före-datum har passerats med några decennier. Rostiga stålbalkar sticker ut från betongbryggorna och det är en allmän oordning vilket inte uppskattas när det är blåsigt, mörkt och för oss ett okänt område. Vi vänder och går ut från hamnen och tar beslutet att fortsätta segla söder ut under natten. Om det blir vindstilla som prognosen säger får vi ligga och driva tills det blir ljust och vi kan se fiskebojar och nät ordentligt. Vi hissar storseglet och går med bra fart söderut. När vi kommer 5 nm från land dör vinden lika snabbt som den kom och det blir nästan helt stilla. Vinden var troligen av landbris av det kraftigare slaget, skumt… Vi rullar ut genuan och glider ljudlöst fram i 1-2 knop genom den svarta natten. Vi styr mot hamnstaden Sines på Portugals södra västkust som vi hade som alternativ natthamn, nu är klockan 02.30 och vi inser att vi kan lika gärna fortsätta ner mot Algarve. 

Hela natten seglar vi sakta, sakta, ibland nästan bakåt. Havet ligger stilla och vi slumrar lite på vår vakt. När det ljusnar vågar vi starta motorn och börjar göra distans söderut och parerar mellan fiskebojarna. Helt plötsligt förändras sikten och vi går rakt in i en riktigt tjock dimma. Vi ser knappt fören på båten så vi stänger av motorn. Vi ligger nu nästa stilla, vi driver sakta ut till havs i SV riktning.

Efter några timmar beslutar vi unisont att ändå starta motorn och gå sakta ut mot djupare vatten för att slippa bojarna. Redan efter någon timme kommer den svaga VSV-liga vinden som utlovats. Det blåser 3-4 m/s, dimman försvinner och vi sätter gennakern, skotar in den ordentligt om babord och kan sträcka ner mot Cabo Sao Vicente. Kl 18 närmar vi oss udden, vinden skrotar och ökar så vi tar ner gennakern. När vi rundar Cabo Sao Vicente blåser det N 7 m/s, det skymmer och helt plötsligt kommer dimman krypande från norr och jagar oss sista biten in mot ankarviken vi siktar på.

Då det nu blåser från N hoppas vi få lä nedanför de höga klipporna på Portugals SV hörn. Det blir tvärt om, när vi går in under fort de Belixe för att droppa ankar blåser det 8-10 m/s. Vi går så nära klipporna vi vågar i mörkret för att få lä, men då snurra vinden 180 grader och vi trycks in mot klipporna av vinden. Vi lägger i backen och tar oss ut 50 meter där vinden kommer från N och låter ankaret gå. Snart är snubberlinan satt och vi kan börja med en god middag. Det blåser snart 14 m/s från N fast vi ligger 50 m från klippor som är minst lika höga, vilket borde ge lä…men inte i natt….. Nåja, vi är nöjda och trötta och det tar inte många minuter efter maten innan vi kryper till kojs.

Forte de Belixe

I dessa lägen är vi glada att vi utrustat båten med bra strålkastare på targabågen och i masten.

Vi sover gott och först kl 10.15 på förmiddagen får ankarspelet åter träda i tjänst och dra upp ankaret genom klyset. Vi går för motor den korta biten till Sagres och ankrar utanför marinan i Baleeira på 6 m djup.

Vi tar dingen in till fiskehamnen och hittar en bra flytbrygga där vi angör dingen och går iland för att hitta en matbutik. Snart sitter vi dock på en uteservering och har beställt en gryta på ris, grönsaker och bläckfisk. Den gamla damen kommer efter 45 min ut med en enorm gryta som placeras mitt på bordet. Det ser ut som en simmig risotto och bläckfisk för 6 personer. För att inte göra kokerskan besviken åt vi nästa upp allt och blev sedan sittandes i paltkoma resten av lunchen ……. att man aldrig lär sig…😊 (i högsta grad ett i-landsproblem).

Vi hade nog tänkt stanna här i Sagres några nätter och vandra ut till fortet på udden men vädret har andra planer. En stark SO-vind från Gibraltar sund ska dra in vilket sannolikt medför svall och sjöhävning på ankarplatsen. Följande morgon drar vi således upp ankaret igen för segling till Portimão. Helt plötsligt protesterar ankarspelet och vi inser snart att kättingen troligen lagt sig runt några stenblock på botten. På med badbyxor och cyklop och ner till botten. Kättingen har mycket riktigt lyckats ta sig runt, emellan och under 4 stora stenar. Roberth dyker och dirigerar Elisabeth som kör båten och försöker snurra båten med bogpropeller och motor i sådant mönster att kättingen tillslut kommer loss och vi kan dra upp ankaret. En bra läxa som lär oss att sätta flytbojar på kättingen om det finns stora stenblock eller koraller på botten.

Vi seglar de 20 distansen utmed Algarves gulaktiga, höga sandstensklippor i en frisk nordlig bris.

Vi seglar förbi Lagos och Alvor och ankrar innanför pirarmarna till Portimão. Här ligger redan ett 30-tal båtar som, liksom vi, noterat den kommande SO-vinden. Det är 28° varmt och snart ligger vi i vattnet och svalkar oss. Vi packar även upp våra nyinköpta SUPar (Stand Up Paddle board). Pumpar upp dem och tar en första lite vinglig tur i det lugna vattnet bakom pirarmarna.

Ankarviken i Portomao

Nu har vi kommit till Algarve på allvar! Ska bli skönt att stanna här några veckor och ta det lite lugnt, ha lite semester, få besök, fira födelsedag och förbereda oss för seglingen till Madeira.

Publicerat i Okategoriserade, Portugal | Lämna en kommentar

San-Sebastián

På basiska heter staden Donostia och man kallar den oftast Donostia-San Sebastian. Den största och finaste stranden heter ”Playa de la Concha” och sägs vara en av världens vackraste och här ville vi kasta ankar.

När vi kom in i ankringsviken var det full aktivitet med badbåtar, SUP-paddlare, simmare och 100-tals bojar. Det var inte lätt att hitta en bra ankringsplats men vi lade oss till slut lite längre ut där vi visserligen inte var lika skyddade från den väntade nordvästliga vinden men vi låg helt ok där.

Vi kunde ta en betalboj för €40 per dygn. I bojavgiften ingick visserligen båttaxi till och från hamnen men det kändes som onödiga pengar när vi har egen dinge. I marinan var det billigare men där kunde vi ligga max 2 dagar så det fick bli eget ankare.

Efter skönt dopp i den turkosblå lagunen tog vi dingen in till hamnen. Nu förstod vi vitsen med att ha fri båttaxi i bojavgiften för det var svårt att bli av med dingen. Alla pontoner var försedda med låsta grindar. Till slut lade vi dingen på nocken på bryggan där man tankar. Vi låg inte i vägen för någon men när vi skulle hämta dingen fick vi klättra över en stängd grind. Detta funkade två kvällar men tredje kvällen blev vi stoppade och skulle behöva betala en hamnavgift för att få koden till de låsta pontonerna. Det skulle  kosta oss €14,80 per dygn så den kvällen blev det middag i båten istället.

Men de första kvällarna kom vi iland gratis. Efter en kvällspromenad i den fina gamla staden kunde vi äntligen få några goda pinxos på en av alla restauranger som låg tätt i kvarteren. När vi kom in till gamla staden på dagtid senare hade den helt ändrat skepnad. Nu trängdes fiskaffärer, livsmedelsbutiker och frukt- och grönsaksaffären istället för pinxosbarer.

San Sebastian ligger fint runt tre stränder där Playa de la Concha är den finaste, Playa de la Zurriola som ligger i området Gros är en populär surfingstrand och Playa de Ondarreta är mer en familjestrand. Det är lätt att förstå att detta var en turistort för aristokratin runt sekelskiftet före 1:a världskriget då många av de vackra byggnaderna uppfördes.

Dag 2 skulle vi bestiga berget Monte Igueldo som ligger på den västra sidan. Det fanns en linbana men vi valde att gå trappor och serpentinvägar upp på berget, svettigt värre i gassande sol. När vi nästan var uppe möttes vi av en biltull men som även gällde gående. Det visade sig att det låg ett gammalt tivoli på toppen och företaget som köpt hela området krävde €3  per person för att beträda deras gator….. no way…. vi traskade nerför berget igen och tröstade oss med friterad bläckfisk till lunch för dom pengarna. Men vi kom såpass högt uppe på berget så vi hade fin utsikt över staden och ön Isla de Sankta Clara.

Nedanför berget fanns det en kollektion med skulpturer av konstnären Eduardo Chillida, placerade där staden tar slut och havet tar vid.

Dag 3 tog vi dingen in till staden igen, nu på jakt efter en kabelsko som skulle användas till montering av solceller på biminitaket. Hittills hade vi bara haft solcellerna på targabågen monterade men nu var det dags att montera solcellerna som vi haft med oss från Sverige. Dessa solceller ska ge ett tillskott på 220 watt tillsammans. Det blev en lååång promenad i området Gros där de flesta butiker av den här karaktären ligger. Vi hade hittat en butik på nätet men den var stängd men vi hittade en annan och därefter blev vi hänvisade från butik till butik men när vi till slut bli hänvisade till den första butiken vi varit inne i gav vi upp, men alla var otroligt engagerade och hjälpsamma. Vi kom dock tillbaka med en vattenslang. Det finns inga allmänna slangar i hamnarna alla har sin egen och nu även vi.

På kvällen blev det en promenad på kullen med Jesus statyn. Tyvärr kom vi inte helt upp på den här toppen heller då de stängde innan vi var uppe.

Dag 4 planterade vi att göra en bilutflykt till Rioja på 2 dagar. Vi var inte så pigga på att lämna båten för ankare dessutom skulle vi behöva betala €29 för att lämna dingen i hamnen så på morgonen gick vi in och lade oss i marinan i två nätter.

La Rioja

Många mörka vinterkvällar i Göteborg har vi drömt oss bort i kommande seglingar över haven och alla platser vi vill besöka. Ett av målen vi ofta drömmande återkommit till är Baskien och La Rioja. När avfärden från Sverige blev förskjuten så behöver vi prioritera vilka platser vi hinner besöka men vi beslöt oss för att åka en kortare sväng upp genom bergsmassiven i Baskien till dalgången som den autonoma provinsen La Rioja ligger på. Genom dalgången ringlar sig floden Ebro med bifloden Rio Oja som gett namn till provinsen. La Rioja omges av höga berg med toppar på drygt 2 300 m höjd vilket ger ett gynnsamt klimat för vinodling i Rioja. La Rioja har endast en liten större stad men många fantastiska små mysiga medeltida byar.

Vi hyrde den minsta och billigast bilen vi kunde hitta. Vi valde Hertz då vi kunde, enligt hemsidan, hämta bilen centralt i San Sebastian. Det visade sig sedan att bilen vi bokat fanns att hämta utanför stan vid ett köpcenter… typiskt…en taxiresa kostar i och sig inte så mycket i Spanien, men man känner sig lite lurad. Det var dock en söt liten bil med stort soltak så det blir lite cabriolet-känsla. Antalet hästar under huven var dock begränsat så det blev ett intensivt ryckande i växelspaken när det lutade mot…. Och lutar mot gör det när man lämnar havet och kör upp genom de vackra bergmassiven. Känslan när vi kommer ut ur staden är att vi befinner oss i de lägre delarna av alperna, hustypen känns väldigt ”alp-lik”….

Första målet var staden Haro som ligger på en kulle med utsikt över det kuperade landskapet. Mysig gammal stadskärna där vi hittade ”ett hål i väggen” där det såg ut som endast lokala ortsbor åt lunch. Vi gillar dessa ställen och åt en lunch med många lokala råvaror. Då vi inte kan ett ord spanska och spanjorernas engelska inte är den bästa blir det att peka och gissa. Bra blev det och de tunt skurna lambollarna, såg ut garnnystan, var helt lysande… Vi hade hoppats på ett besök på någon vingård men nästa allt är stängt pga av covid-19. Vi hade blivit varnade för detta men vi var främst ute efter att insupa miljön och det vackra landskapet så vi var inte så besvikna.

Färden fortsatte mellan små byar med gamla stenhus i varierande skick. Mycket är lite halvt om halvt förfallet men på ett litet charmigt sätt. Det växer blommor och klängväxter på ruinerna så de bidrar till en skön helhet. Mellan byarna skryter vinodlarna om vem som kan bygga det lyxigaste, udda, modernaste vinhuset. Vinturism är en stor sak i Rioja, men just nu är allt stängt och turisterna lyser med sin frånvaro.

På kvällen har vi bokat ett billigt pensionat i hjärtat av Logrono. Vi var de enda gästerna och det tog ett tag innan det kom en kille och släppte in oss. Logrono visar sig vara en ganska stor och livlig stad. Vi hade en mycket trevlig kväll och åt en fantastisk middag på Asador El Tahiti.

Nästa dag bilade vi till byn Laguardia. Helt fantastiskt ställe där vi strosade runt i gamla gränder och tittade på medeltida hus och kyrkor. Det var varmt och vi satte oss på ett litet torg under trädens lövverk och svalkade oss med lokal dryck…. Att byn var ”fantastisk” har även andra turister upptäckt. Första gången i La Rioja som vi såg mycket turister och en och annan pilgrim.

Efter att soltaket öppnats åkte vi vidare upp i ett bergspass på serpentinvägar. Vi stannade i en kurva och intog en medhavd lunch i skuggan av gamla olivträd med en milsvid utsikt över Rioja. En välbehövlig vila för vår lilla Peugeot som fick slita ont i värmen och backarna. En Kungsörn flög förbi och vi tror även att vi såg en gam av någon sort, en bit bort….. långt bort…

När vi kom högst upp i bergspasset parkerade vi bilen och vandrade upp på bergskammen Obarenes i Sierra de Cantabria som här utgör gräns mellan Baskien och La Rioja. Härefter bar det nedför på småvägar ända ner till kusten.

Innan vi åkte tillbaka till San Sebastian ville vi besöka ön San Juan Gaztelugatxeko och klostret som står på klippan. Ön är förbunden med land med en lång slingande mur som varit inspelningsplats för känd serie (G.O.T). Döm till vår förvåning när vi blev avkrävda biljetter som måste förbokas och kunde inte ”köpas” (de var gratis) på plats. Dessutom var maxantalet besökare för dagen redan uppnådd så där fick vi tji….Vi fick njuta av en glass och utsikten för att sedan vända den lilla bilen och köra till San Sebastian.                   

På fredagen …. var det dags att lämna San Sebastian och gå mot Getaria som skulle vara en liten fiskeby med grillad fisk på menyerna. Efter lite bunkrande och vattentankning kastade vi loss vid 14-tiden. När vi lämnat hamnen trodde Robert att vi höll på att sjunka då han hörde ett fasansfullt skrik från akterkabinen. Det visade sig att Elisabeth stått öga mot öga med en fripassagerare i form av en geckoödla på ca 5 cm… Ödlan var naturligtvis också vettskrämd men kom fram för att äta lite smulor och dricka vatten som serverats. Nu började diskussionen om det trots allt inte vore bra med en gecko ombord som kunde äta flugor och myggor. Men när hen sökte skydd i Elisabeths toffel infångades hen i en glasburk för vidare transport till en trevlig plats i Getaria.

Getaria

Getaria låg bara 10 nm västerut men tog sin tid då det var svaga vindar. Men solen sken och vi hade inte bråttom så vi gled sakteliga fram.

Vi ankrade utanför stranden bland bojar och badbåtar och tog oss genast iland för att hitta ett nytt hem till geckon. Vi valde till slut en mur i gamla stan där det fanns gott om myror.

Vi strosade runt lite i den gamla stan vilken bestod av tre gator… Plötsligt började det blåsa upp ordentligt med hårda vindbyar. Parasoller blåste iväg och sanden yrde. Nu kom vinden från alla håll och när vi blickar ut mot viken ser vi att Sirenia ligger på norra sidan den röda  bojen istället för 20 m söder om som vi ankrat. Vi blev oroliga att Sirenia har börjat dragga så vi slängde oss i dingen och körde ut. Det kom vindbyar upp till 20 m/s från ”fel” håll vilket skulle kunna få ankaret att släppa men vårt Rocna-ankare klarade det bra. Nu var det mest den röda bojen som irriterande ville gnida sig mot skrovet. Efter ett par timmar mojnade vinden men den kom fortfarande från helt motsatt håll än vad prognosen sagt.

Dagen efter hade vi skön dag med härliga bad från båten och på eftermiddagen åkte vi in till stan och tog rulltrappan (!) upp till Balenciaga-museet. Christobal Balenciaga var en framgångsrik modedesigner och grundare till Balenciaga modehus i Paris. Getaria var hans födelsestad och han startade ett skrädderi i San Sebastian innan han drog till Paris. Varumärket är fortfarande stort.

På kvällen hade vi planerat att äta grillad fisk vilket Getaria är känt för. Det fanns bara ett fåtal restauranger och det enda vi kunde boka var ett trist bord inomhus. Vi hade kollat flera menyer och det verkade som det fanns något slags enhetspris på 40-50€ per kg. Det kändes lite som vi hamnat i en turistfälla så när det började regna och vi hade ventilerna öppna på båten, var vi rätt nöjda att åka ut till båten och laga egen middag.

Paj med gung

Vinden fortsatte att blåsa från ”fel” håll men nu mycket mindre så vi hade en betydligt lugnar kväll och natt innan vi kastade loss för att fortsätta västerut nästa dag.

Publicerat i Norra Spanien | 10 kommentarer

Mot Portugal

Logg: 11 168
Motor: 1 221

Det är ett fantastiskt väder med svaga västliga vindar när vi lämnar Baiona. Vi går för motor i V riktning för att runda Islas Polveiras innan vi kan sätta segel och segla söder ut mot Portugal. Vi har beslutat oss för att segla till Póvoa de Varzim, strax norr om Porto. En segling på ca 40 nm, en lagom dagsetapp och från Póvoa går det en metro in till Porto. Precis enligt prognosen så ökar vinden lite och vi sätter gennaker på babord sida och seglar i lätta vindar i 5 till 7 knops fart. Klockan 13.10 passerar vi utanför Minhos flodmynningen som utgör gränsflod mellan Spanien och norra Portugal.

Flytande konstskola

Vi lämnar Baiona på morgonen och klockan 8.00 lokal tid startar Elisabeths digitala konstskola.

Jag (Elisabeth) har under flera års tid gått på Lindholmens konstskola och i våras då Coronan kom gick den fysiska kursen i ateljén över till en digital variant. Tyvärr, måste jag väl ändå medge, så fortsatte måndagsakademien som digital version den här hösten men en fantastisk möjlighet för mig att få vara med en termin till.

Lindholmens konstskola ligger i ett charmigt gammalt hus som en gång varit en träverkstad. Ett normalt år så finns det två heldagskurser, en kvällskurs samt en öppen kroki. Det finns även möjlighet att bli medlem och utnyttja ateljén då det inte bedrivs kursverksamhet. Någon kväll i månaden är det filmkväll alternativt någon föreläsare och någon gång per termin är det även vernissage och utställning. Men nu är det ju inte ett normalt år så under hösten har måndagsakademien blivit digital medan kvällskursen och onsdagsakademien körs i ateljén men med begränsat antal deltagare.

Jag är i alla fall väldigt glad att kunna vara med. Kursen går som Zoom-möte och det är så kul att träffa alla fina målarvänner, även om det är digitalt. Digital kurs innebär att vår konstpedagog Peter Hefner i slutet av veckan skickar ut förslag och länkar till några konstnärer som han på måndag morgon går igenom och ger oss inspiration till dagens måleri. Klockan 14.00 är det uppföljning av det egna måleriet och senast klockan 19.00 kan man skicka in sina målningar på Whatsup och Peter lämnar senare på kvällen kommentarer och tips till respektive målning.

Det är inte alltid jag har möjlighet att måla men att t.ex. sitta ute på Atlanten på väg mot Portugal och ha konstkurs är helt fantastiskt kul.

Om ni är nyfikna på Lindholmens konstskola tycker jag ni skall ta er en titt på hemsidan:        https://lindholmenskonstskola.com.

Efter lunch vrider vinden mot NV och ökar. Vi tar ner gennakern och rullar ut vår stora genua på bardbord sida. Vi får en fin slör i ökande vindar hela vägen till Póvoa och seglar i 7-9 knop. När vi angör marinan sent på eftermiddagen blåser det 10-12 m/s och en hamnkapten möter oss och anvisar en plats mellan kraftiga y-bommar på en av de lite väderbitna flytbryggorna. Marinan är väl skyddad från vågor och dyning från NV genom en stor vågbrytare som går ett par hundra meter ut i havet.     

Många har varnat oss för att de portugisiska fiskarna lägger ut många nät i de kustnära havsområdena. Detta är beundransvärt, men de är inte särskilt duktiga på att märka ut dem, ett litet problem för oss seglare som inte alltid är så uppmärksamma. Ofta är det bara en liten boj eller i bästa fall en liten flagga på en kort stång. Tyvärr är flaggan ofta svart eller blå på en halvmeter hög pinne. När vår skapare har gett oss så fantastiska färger så kan man undra varför fiskarna i Portugal måste välja just blått och svart, som är så utomordentligt svåra att urskilja mot det blå-svarta havet. När vågorna går höga är det nästa omöjligt att se alla dessa små bojar och flaggor. Vi seglar på några bojar men fastnar som tur är inte. Risken att fastna i linorna är större när man går för motor. Vi är glada för att det inte är dimma och vindstilla vilket skulle tvinga oss att gå för motor…… 

En av de bättre utmärkta bojarna

Póvoa de Varzim

När vi anlände hamnen var det var övervägande nordiska båtar i hamnen, tre svenska, två danska, en norsk och en finsk -låter som en dålig vits…..

Vi checkade in och vanligtvis brukar man få ett kort för att komma in på bryggan och till toaletterna men här fick vi lämna fingeravtryck, så det var bara att sätta tummen på avläsaren så öppnade sig dörrarna. Superbra system för oss som tappar bort mycket saker, för tummen brukar man inte tappa bort….

Marinan har ett bra WiFi så vi passar på att koppla upp båtens nätverk till internet och kan på ett enkelt sätt uppdatera mjukvaran i plotter, styrdator, gyrokompass och AIS. Det är nästa 1,7 GB data som ska laddas ner så det tar lite tid men det känns bra med uppdaterad mjukvara.  

Området runt hamnen var lite trist eftersom det höll på att renoveras och det var till viss del byggarbetsplats.

Största anledningen till att vi gick hit var att med metro var vi i Porto på 45 minuter, för staden i sig var rätt tråkig. En lång strand låg längs staden med strandbarer och soltält men lite märkligt för allt såg likadant ut. Först en strandbar sen ett område med soltält sen kom en likadan strandbar och samma typ av soltält om och om igen. Vi gissade att det var i kommunal regi men vi vet inte. På andra sidan hamnen fanns också stränder men inte så badvänliga då det var mycket tång och sten.

Denna typ av strandbar upprepade sig längs hela stranden

Staden var som sagt rätt tråkig och restaurangutbudet var mest hamburgare och fast food.

Det bästa var tåget till Porto.

Porto del 1

Från hamnen har vi en promenad på 10 minuter till stationen. Vi missade snabbtåget eftersom biljettautomaten på perrongen var trasig och fick gå till kassan och köpa biljett. Det visade sig att det inte var någon större skillnad så vi var i Porto på ca 45 minuter. På tåget var det obligatoriskt med munskydd och polisen gjorde kontroller. De påpekade om skydden inte satt korrekt men det blev ingen böter vad vi såg.

Metron till Porto

Porto är Portugals näst största stad och det bor ca 240 000 invånare i den centrala  delen. Staden klättrar brant uppför norrsidan av floden Douro och broarna över floden går till Villa Nova de Gaia där alla portvinshusen är lokaliserade.

Gaias originalnamn var Cale och dubbelstaden gick under namnet Portucale vilket är bakgrunden till att landet heter Portugal.

Strax bredvid metrostationen ligger den vackra järnvägsstationen Sao Bento som är namnet på det kloster som byggdes här på 1500-talet. Klostret brann ned på 1700-talet och återuppbyggdes gradvis men förföll och revs i slutet av 1800-talet. År 1900 påbörjades bygget av järnvägsstationen och kung Carlos I tog det första spadtaget. Vad som gör Sao Bento så unikt är kakelsättningen. Det tog Portugals mest berömde kakelmålare Jorge Colaco elva år, från det att första plattan sattes upp 1905. Hela 20 000 kalkelplattor blev det som skildrar Portugals och Portos historia.

Inte för att man skall klaga, men att vandra upp- och nerför backarna i sol och över 30 grader värme var tufft så det blev en del pauser. Första stoppet blev i katedralen som är ett av Portos äldsta monument. Katedralen är ursprungligen en romersk byggnad från 1200-talet men byggdes ut under 1600- och 1700-talet.         Vi trotsade värmen och tog trapporna upp i tornet och belönades med storslagen utsikt över staden.

Nästa stopp blev på en uteservering vid bron Dom Luis I-bron som går över floden till Gaia. Bron är en fackverksbro (bro där fackverk bär brobanan med en självbärande konstruktion) i stål och konstruerades tydligen av Eiffels lärjungar. Här blev vi sittande ett tag då det var svalt och skönt i skuggan och vi hade dessutom fri  underhållning av ett gäng grabbar som mot betalning hoppade i floden från brons nedre övergång, ett hopp på 10-15 meter.

På floden var det en hel del båttrafik och vid kaj låg gamla portvinsbåtar som numer mest används till turistturer.

Vi fortsatte vandra i de mysiga kvarteren med fina kakelsatta hus i olika färger och  mönster och på många husväggar fanns stora målningar och installationer.

På Rua Das Carmelitas ringlade sig en lång kö för att komma in på Livraria Lello, som  är utsedd till en av världens vackraste bokhandel. Just då kändes det inte så lockande att stå och köa i den stekande solen och dessutom kostade det 5€ per person i inträde för att få komma in.

Världens vackraste bokhandel?

Istället blev det lunch på en uteservering i skuggan av ett träd. Vi fortsatte att vandra  runt i eftermiddagshettan och hade planerat att äta middag men istället satte vi oss utmattade på tåget ”hem” och sparade middagen till nästa Portobesök.

Porto del 2

Vi åkte tillbaka till Porto några dagar senare för att göra Gaiasidan. Vi började med en lunch i en trång gränd på en genuin portugisisk restaurang med traditionell mat. Det fanns två menyer att välja på, båda med grönsakssoppa till förrätt. Till huvudrätt fick  vi välja mellan två rätter, Roberth gick för kalvmage och Elisabeth för saltad fisk. Tja, vad skall man säga…. intressant smakupplevelse?         

Efter lunchen tog vi oss över bron till Gaia. Det är i Gaia som portvinshusen ligger och  vi tänkte göra några besök. På grund av Covid var det restriktioner på antal besökare   och öppettider för de stora husen men vi tyckte det var mer spännande att besöka något mindre och mer familjära portvinsproducenter. Först hittade vi Quvedo som låg i en gammal mysig lagerlokal där det bjöds på äkta Farosång till  vinprovningen.  Ett riktigt trevligt besök med engagerad och kunnig personal och dessutom bra portviner.

Quvedo portvinshus
Fadosång

Nästa stop blev på ett litet familjeägt vinhus som hette Quinta dos Corvos. Där möttes vi av en pratglad äldre dam som var driven säljare och var totalt hänförd av norrsken….

Portotrippen avslutade vi med några tapas på en kul restaurang som var murrigt  inredd i 1920-tals stil med mängder av pryttlar och tunga sammetstyger.

Porto är en supermysig stad att bara flanera runt i och insupa den härliga atmosfären i de trånga gränderna. Här kommer ett axplock av bilder

Publicerat i Okategoriserade | 5 kommentarer

Getaria – Bilbao – Luanco

Logg: 10 679 nm
Motor: 1 165 h

Vi ligger i Getaria och inväntar att den västliga vinden ska avta så att vi kan fortsätta segla väster ut. Efter några dagar har får vi en ny prognos som utlovar N-NV vindar 3-6 m/s. Enligt prognosen har vi bara dagen på oss innan nästa västvind blåser oss öster ut. Vi har på sjökortet hittat ett mål för dagens segling, en vik där vi kan ligga på svaj i lä bakom ön San Nicolas, strax utanför Lekeitio. Där bör vi få en lugn natthamn. Vi kastar loss från Getaria och går för motor mot vinden som blåser NV. Tyvärr skrotar vinden till V tidigare än vad prognoserna utlovat. Vi går för motor de 15 nm till Lekeitio.

Lekeitio

Vi låter ankaret gå i viken och tycker att vi ligger bra här bakom ön San Nicolas. Tyvärr går solen i moln och en fuktig dimma drar in. Det är ”tråkväder” så vi går inte i land utan jobbar lite med båten och lagar sedan mat, läser några kapitel i våra böcker och går sedan till kojs. Den lilla vind som finns kommer från NV och det kommer liten dyning från Biscaya in i viken, men vi får dyningen rakt i fören så det är inga problem för bekvämligheten ombord…eller?☹ På natten kommer vinden plötsligt från bergen varför Sirenia givetvis vänder sig med fören mot vinden vilket i sin tur medför att dyning och vågor kommer in tvärskepps. Av alla de vindprognoser vi läser har ingen prognosticerat vind från land under natten. Sirenia gungar förnöjt med i vågorna medan vi kastas hit och dit i kojen. Sömnen har svårt att infinna sig när vi hela tiden rullar från sida till sida. Det blir en lång natt och en lektion i hur man väljer lämplig natthamn på svaj när man ligger nedanför bergen i norra Spanien….

På morgonkvisten upphör frånlandsvinden och vi får någon timmes sömn. När vi hivar benen ur kojen tar det inte många minuter innan ankaret är uppe och vi är på väg ut på havet igen.

Bilbao

Logg: 10 696 nm
Motor: 1 169 h

Det blåser NV 2-8 m/s på när vi tuffar ut på Biscaya för motor. Vi har en dyning från NV, som troligen härstammar från en kuling ute på Atlanten, som ibland letar sig upp på däck. Vi går en extra runda i båten och kontrollerar att alla luckor och skylights är stängda, att lådor och skåp är låsta och att vi sjöstuvat ordentligt. Mer än en gång har vi glömt låsa något skåp och så snart båten kränger ordentligt har vi saker i hela ruffen…. Efter 10 nm faller vi av och sätter segel med V-SV kurs.

Efter ett tag tornar en offshoreplattform upp sig…inte visste vi att spanjorerna utvinner olja/gas i Biscaya… Vi faller av och passerar söder om riggen med SV kurs in mot Bilbao. Vinden är instabil och varierar mellan NV och SV, 0 till 8 m/s, så det blir hela tiden arbete med att skota om. Framåt eftermiddagen blir vinden mer stabil och vi får en fin segling sista benet in mot Bilbao.

Under hela dagen spanar vi ivrigt efter stora valar men ser endast delfiner som leker i bogsvallet…

Vid infarten till Bilbao ser vi på sjökortet en märklig markering mellan fyren i inseglingen och land. Sjökortet säger att det är en lång, smal undervattenskonstruktion men vi får inga djupangivelser. Borde vara djupt men vi tar det säkra före det osäkra och seglar in i den stora farleden där de stora båtarna går. Skulle vara snopet att gå på grund här och sjunka så nära land…..     

Märklig undervattenskonstruktion vid hamninloppet

Återigen slås vi av att vindprognoserna är ganska osäkra här i södra Biscaya. Lite trist men det hör väl seglarlivet till att hela tiden anpassa sig efter nya förhållanden. Vi har nu lagt in lite mer marginaler i planeringen…..

I Bilbao finns det 2 stora och fina marinor på den östra stranden och en liten och sliten marina på den västra stranden i Santurtzi. De fina marinorna är dyra tycker vi, ca 500 kr/natt. Så vi söker ett billigare alternativ. Första natten kastar vi ankar mitt emellan marinorna och ligger faktiskt ganska bra, men det är svårt att hitta ett ställe där vi kan gå iland med dingen och inte riskera att den blir stulen. På nätet hittar vi information om att turistbyrån i Santurtzi har tre platser på en transferbrygga som seglare kan ligga gratis i två nätter om man i förväg skickar in en förfrågan. Vi skickade snabbt in en förfrågan på mail och fick nästa omedelbart svar att vi var varm välkomna redan nästa dag. Perfekt…. Nästan för bra för att vara sant… Nästa dag drar vi upp ankaret och går in mot Santurtzi. Vi ser först in transferbryggan utan lägger oss på en ledig brygga och går upp till hamnkontoret. Där blev det lite svårt för deras engelskakunskaper är på samma nivå som våra spanskakunskaper. Efter mycket viftande och pekande så ser vi var transferbryggan är och att det inte är hamnkontoret som ansvarar för den utan turistbyrån längre bort på kajen.

Sirenia inklämd mellan pållarna

Vi flyttar båten till transferbryggan och är ganska nöjda då en lite upprör hamnkapten kommer springande och försöker få oss att förstå att vi lagt oss på fel sida av transferbryggan. Platsen vi lagt oss på är dock markerad som transferplats så vi förstår inte varför vi måste flytta oss igen.. Men väluppfostrade som vi är kastar vi loss och går runt bryggan för att försöka lirka oss in mellan två grova stålpålar på andra sidan bryggan. Sirenia är längre än avståndet mellan pålarna men med an massa tampar och fendrar hittar vi till slut ett läge där vi inte riskerar att förstöra båten om det kommer vågor in i hamnen. Det är på millimetern att vi får plats…tredje gången gillt…och varför gnälla, det är ju gratis…

Turistbyrån är i det gula huset

På turistbyrån vill de ha båtens internationella certifikat, kopia våra pass, antal passagerare, förgående hamn, nästa hamn, etc. Till slut är vi incheckade och vi kan ligga gratis i minst två nätter. På eftermiddagen inser vi att turistbyrån upplåtit transferbryggan till en hopp-on-hopp-off-båt som tar turist runt på stans floder, det var den som skulle angöra på andra sidan bryggan…. 😊 Det finns tyvärr ingen dusch eller toalett att tillgå i marinan, men det finns el och vatten på bryggan och toa och dusch har vi ju på båten….

Marinan ligger bara 50 m från järnvägsstationen och 200 m från tunnelbanan in till centrala Bilbao. Det finns dessutom en fantastisk promenadväg utmed kajkanten från marinan till en magnifika Biscayabron som förbinder två stadsdelar över farleden in till Bilbaos industrihamnar. Det är ingen bro i egentlig mening utan en hängfärga.

Mycket sinnrik konstruktion som utan långa ramper ger en förbindelse över älven och medger kontinuerlig fartygstrafik mer eller mindre. Det var Gustave Eiffels elev Alberto Palacio som ritade bron som uppfördes 1893, således väldens äldsta hängfärga. Från 2006 är den upptagen som världsarv enligt Unesco. Gående kan även ta trappan upp till överliggaren och promenera till andra sidan och sedan spiraltrappan ner igen. Den går var åttonde minut med 6 bilar och säkert 30 gående men med dagens mått mätt är det ganska dålig kapacitet. Färden på ca 160 meter tar ca 4 min.

Vi tog tunnelbanan in till Bilbao och kom upp till en modern storstad.

Mycket trafik, mycket folk, höghus i glas med banknamn, dyra väskaffärer m.m. Vi promenerade bort till gamla stan och hittade en liten restaurang i en tyst, skuggad gränd med två bord på trottoaren. Skönt med lite skugga när det över 30 grader varmt och vindstilla. Vi tog de sista pinxos (uttalas pinchos) de hade och njöt av atmosfären.

Efter lunchen gick vi till den ”berömda” matmarknaden Mercado de la Ribera som enligt utsago skulle vara en av de största i Spanien. Tyvärr var det delvis stängt men orsaken var för oss inte helt tydlig. Kan bero på Covid-19, men vi vet inte. Vi försökte även kommande dagar men utan framgång. Att den skulle vara den största i Spanien måste vara ett skämt, vi har varit på många som är både större…och trevligare…måste vara en turistfälla i kubik…. Men som sagt, den var delvis stängd….

I den tryckande värmen besökte vi flera vackra och svala katedraler och kyrkor. Den rofyllda stämningen står i stark kontrast till larmet och värmen i den pulserande staden utanför de tjocka stenväggarna. Otroligt skönt att bara sitta ner, blunda och låta sig röras av atmosfären som kyrkorummet skapar. Efter 10 minuter är vi nere i vilopuls och kan ta oss an staden igen.

Vi går utmed floden och beskådar de moderna broarna och utsidan av Guggenheimmuseet.

Vi har bokat biljetter till museet i morgon och ser fram emot detta mycket. Frågan är om våra höga förväntningar kommer göra oss besvikna…hmmm. Det där med förväntningar är svårt….

Andra dagen i Bilbao inleds med en lång promenad över till andra sidan, till de ”fina” marinorna, via hängfärgan. Där finns några båtmotorbutiker som eventuellt kan tänkas ha ”en pinsam” oljeplugg till vår gamla 2-takts utombordsmotor till dingen. Den är pinsam såtillvida att jag, Roberth, som är ganska impulsiv, fick en ingivelse att jag skulle kolla om det kommit några metallspån på magneten som sitter på oljepluggens insida. (Metallspån på magneten är ett tecken på dålig smörjning och ett onormalt slitge i drevet) Ett bra initiativ, kan tyckas, om det inte vore för att detta initiativ kom mitt på Biscaya. Förvisso en lugn dag men ändå…. Utan vidare konsekvensanalys skruvade jag loss pluggen och tryckte dit mitt finger för att inte oljan skulle rinna ut ur drevet….och då tappar jag givetvis oljepluggen i havet….2000 m djupt….aaahhhh… Jag hann inte ens se om det fanns några metallspån på magneten innan den försvann i djupet….så där står jag på Biscaya med fingret uppstoppat i oljetråget och funderar på hur jag ska ta mig ur detta….otroligt pinsamt!!. Elisabeth, som inte var informerad om mitt initiativ, såg på mig med en omild blick….milt sagt….vilket jag förtjänade…hon skakade på huvudet och gick in på Tinder och började söka efter en ”händig man”, inte en ”idiot”..(inte helt sant..). Därav letade vi efter ”en pinsam” oljeplugg till en Johnson, 5 hp, 2 takt, från 80-talet i Bilbao….

Första verkstaden såg lovande ut då de hade fullt med gamla utombordare i lokalen. Men tyvärr, just den modellen har de inte någon oljeplugg som passade. De tipsade oss om ett annat ställe. Vi knatade vidare, men inte heller nästa verkstad kunde hjälpa oss. Jag tappade modet och orken. Gav upp och hoppades att vi hittar en oljeplugg i nästa stad. Tillsvidare får vi således ro om vi behöver ta oss iland med dingen….bra träning…och miljövänligt…

Guggenheim

Guggenheim i Bilbao invigdes 1997 och ritades av en kanadensisk-amerikansk arkitekt, Frank Gehry, och ansågs då var en av världens mest spektakulära byggnader. Kurvornas slumpmässighet är designade för att fånga ljuset enligt Gehry.

Att besöka Guggenheim i Bilbao var ett mål på resan och nu var vi redan här, det kändes nästan overkligt att se byggnaden i verkligheten. Det var begränsat antal personer som kunde besöka museet i dessa Corona-tider så man fick boka dag och klockslag. Många säger att museet oftast är intressantare än utställningarna men vi hade tur. Visst är byggnaden helt makalöst designad både ut- och invändigt men när vi var där hade islänningen Olafur Eliasson ett helt våningsplan till sitt förfogande. Olafur visade mängder med häpnadsväckande installationer med effekter av färg, vatten, ånga, speglar etc. Så otroligt häftigt.

Bl a fick vi gå in i ett kolsvart rum där det fanns en fontän i mitten som belystes i en bråkdels sekund och man såg då fontänens vatten i ett kort och fruset tillstånd, vi försökte ta kort precis när den belystes men det gick väl sådär…. Det var verkligen en utställning som stämde väldigt väl med hela museets atmosfär och design.

Fryst bild på en fontän

När vi kommer till båten sista kvällen i Bilbao ser vi att en person jobbar med båten framför oss. Det visar sig att han är riktigt duktig på att fånga tonfisk. Han tar med betalande gäster och håller på att förbereda båten för avfärd tidigt nästa morgon. Det spön och rullar han ställer upp saknar motstycke jämfört med vad vi sett tidigare. Fiskerullarna har en diameter på 20-25 cm kostar lika många tusenlappar i inköp. Supertrevlig kille som dessutom talar skaplig engelska, inget vi är bortskämda med i Spanien. Vi ber om råd var vi kan se val på Biscaya. Hans tips är att segla ut 15-20 nm från kusten, till sockeln där havet blir riktigt djupt. Det finns även djupa raviner som går in ganska nära land och i dessa områden gillar valarna att vara. Nu ökar våra förhoppningar om att vi ska kunna få se lite val kommande dagar.  

Sista morgonen i marinan utanför Bilbao fyller vi vatten från bryggan i alla våra vattentankar. Vi monterar först ett kolfilter på slangen för att ta bort klor och eventuella föroreningar. Vi har 3 st vattentankar, totalt 400 liter vatten ombord. Normalt klarar vi oss ca en vecka på detta. Snålar vi kan vi klara oss två veckor. Vi passar även på att flusha watermakern vilket vi måste göra var tredje dag för att hålla filter och membran fräscha. Vid varje flush går det åt ca 25 liter vatten så det är bra att passa på när vi kan fylla vatten från land.

Mot Luanco

Logg: 10 738 nm

Motor: 1 173 h

Efter en natt på svaj och två gratisnätter i marina lämnar vi Bilbao och planerar att segla till Luanco, en mindre ort strax nordväst om Gijon. En sträcka på drygt 120 nm vilket tar oss minst 24 timmar. I vår grova planering hade vi tänkt att gå in till Santander och Gijon men vi har för tillfället fått nog av stora städer och vill gärna segla till lite mindre fiskesamhällen som inte är så turistiska och där man vandra i naturen och inte bara på trottoarer och gator.

De olika vindprognoserna vi läser säger NO 7-8 m/s avtagande och vridande till O 3-5 m/s under natten. Utmärkta prognoser…hoppas de stämmer…

Vi kommer iväg först kl 11.15. Soligt och varmt. Vi följer tonfiskarens råd och seglar ut ca 15 nm från kusten där botten går från 50 meter till 1 000 meter djupt. Där faller vi av på en västlig kurs och börjar spana efter val.

Utanför udden blir det snart tusen meter djupt

Det blåser mindre än vad de sagt så havet är relativt lugnt. När det går stora vågor är det nästan omöjligt att få syn på valar. Utanför Santander får Elisabeth äntligen syn på några mindre valar 150-200 meter från båten. En av valarna är brunskimrande och vi blir givetvis förundrade. Vi trodde alla valar var mer eller mindre svarta/mörkgrå. Efter att rådfrågat det allvetande Google hittar vi rätt. Det är hanar av sorten Cuvier´s beaked whale (småhuvudval). Det finns tydligen en känd population som brukar förära Santander med regelbundna besök. Småhuvudvalen är en näbbval och blir ca 7-8 meter lång och väger ca 3 ton. Småhuvudvalen innehar förnärvarande djupdykningsrekordet där forskare utanför Kaliforniens kust följde en val ner till 2 992 meter djup.

Äntligen fick vi se en riktig val.!! Vi fortsatte att, om möjligt, stirrade ännu mer intensivt efter val. Tillslut tryter orken och med torra rödsprängda ögon får vi istället njuta av en fantastisk solnedgång. Vinden har mojnat och vi seglar sakta i en rak västlig kurs mot Luanco.

Tidigt nästa morgon hör och ser vi utblås bakom båten. Detta är betydligt större valar men de är långt bort, säkert 300 meter. Utblåsen är stora och vi hör dem fast de är långt bort. Kan vara sillvalar!! Vi hoppas på att de ska komma närmare, men vi ser dem inte igen. De brukar vara under vattenytan i ca 15 minuter så vi hoppas givetvis på att de ska dyka upp i närheten.

Vid lunch hör vi ett plaskande bredvid båten. Det är ett gäng delfiner som fått i uppdrag att underhålla oss med höga hopp. Så fantastiskt söta och man får nästan ögonkontakt ibland….

Tyvärr blev filmens kvalitet dålig när den laddades upp på Youtube. Är det någon som har tips på hur man får samma kvalitet på Youtube som originalet får ni gärna höra av er!

Vi ankommer Luanco sent på eftermiddagen och går in i marinan. På frågan om hamnkapten, som tar emot oss, talar engelska får vi glatt ”yes mate”. En spanjor som bott många år i Australien ler mot oss.

Totalt seglade vi 132 nm vilket tog oss 32 timmar varav 2 timmar för motor. Allt funkar bra, inget har gått sönder. 

Publicerat i Norra Spanien, Okategoriserade | 13 kommentarer

Vilari – Isla Cíes – Baiona

Logg: 11 142 nm
Motor: 1 210 h

När vi sakta går för motor för att komma längst in i viken börjar det ljusna. Viken är full av fiskodlingar i varierande skick som vi gärna håller ett behörigt avstånd till. Inte lätt när de pepprat viken med dessa ruttnande träkonstruktioner.

När vi låter ankaret gå längst in i viken är vi inte ensamma. Det ligger flera båtar där som troligen har sökt upp denna vik i samma syfte som vi. Det kommer ett lågtryck i morgon med mycket vind och ihållande regn och vi vill inte spendera pengar i dyra marinor men vi behöver söka skydd för vinden.

För första gången ser vi några andra svenska båtar. S/Y Malla och S/Y Lady Ann ligger för ankar i viken. De har redan leget här några dagar och seglar snart vidare. Vi planerar stanna några dagar.

Ankarviken omges av skogbeklädda slänter med glest utspridda hus ovanför fina sandstränder. Skogen utgörs inte av granar utan tallar, pilar, eukalyptus, cypresser och några andra lövträd som ger en medelhavskänsla i viken. Många hus ser att vara fina sommarbostäder. I de mindre byarna är det som vanligt lite si och så med skicket på fastigheterna.

Vi har bra lä för de hårda vindarna men regnet kommer vi inte undan. Elisabeth passar på att sy ett nytt skydd till Magma-grillen och Roberth monterar ny belysning vid navigationsbordet och en kupéfläkt i akterruffen. Planen är att ha kupéfläktar i alla utrymmena för att kunna uthärda värmen på ekvatorn.

Isla Cíes

Efter 4 dagar blir vädret bättre och vi kastar loss för att segla en kort sträcka till öarna som utgör naturreservatet med det kortat namnet ”Parque Nacional Marítimo-Terrestre de las Islas Atlánticas de Galicia”.

Vi hoppas på att vi ska kunna segla dit men när vi kommer ut ur viken är vinden envist emot och sjön går hög. Vi går för motor och söker den snabbaste vägen för att få sjölä bakom öarna. Efter 3 timmar kan vi låta ankaret gå utanför stranden på den sydligaste ön i Isla Cíes.

Vacker strand med kristallklart vatten och en liten försmak av kommande vikar i Karibien. Det blåser fortfarande mycket men vi har bra lä bakom ön. Vi sjösätter dingen och ror in till stranden.

För att få segla och ankra i naturreservatet behöver vi söka tillstånd. Först söker vi ett ”cruising permit”. När vi fått detta kan vi söka ett ”anchoring permit”. Allt sköts via mail och internet. Vi kopierade pass och båtpapper och skickade in en ansökan och ansträngde oss att formulera ett artigt mail på spanska, vilket vi läst ska vara av största vikt när man har kontakt med dessa ”myndigheter”. Snabbt kom ett välformulerat svar på klockren engelska med alla tillstånd vi behövde.

Tyvärr hade vi missat att man inte fick röra sig fritt på den lilla ö vi besökte, det är bara på de andra öarna man kan vandra. Vi fick nöja oss med stranden, men den var helt underbar. Med en liten större dinge hade vi kanske vågat gå över till den större ön, men vinden, vågorna och strömmen som gick genom sundet mellan öarna avskräckte oss. På Islas de Faro finns campingplatser och restauranger och mycket fina möjligheter till dagsvandringar….har vi hört…. 😊

Prognosen visade tyvärr att vinden skulle vrida och öka så vi stannade bara en natt på Cíes. Det finns ingen bra marina så när vinden blåser från N till O till SV ligger man oskyddad. På eftermiddagen dagen efter seglade vi ner till Baiona och la oss på eget ankar SO om marinan.

Baiona

Logg: 11 166 nm
Motor: 1 221 h

Baiona blir den sista staden i Spanien vi besöker innan vi seglar över gränsen till Portugal. Vigo ligger lite längre in i bukten. Baiona ligger längst ut mot Atlanten i ett utmärkt läge för seglare till eller från Portugal.

Vi går för motor de 5 sjömilen från Islas Cíes (San Martiño) till Baiona sent på eftermiddagen. Det gick en hög dyning från V när vi gick in i sundet Canal de la Porta, utanför Punta de San Benito. Det var endast en svag vind från V denna vackra eftermiddag. Första natten i Baiona låg vi på svaj SO om den kommunala hamnen.

Vi lämnar Islas Cíes

När vi ankommer Baiona sent på eftermiddagen ser vi att det ligger många båtar på svaj, bland annat flera svenska båtar. Vi blir glada när vi hittar en tillräckligt stor vattenområde emellan alla ankrade båtar där vi kunde droppa vårt ankare. Sagt och gjort.. ska nämnas att det var strax efter högvatten när vi kom in i viken!! Senare på kvällen, när tidvattnet går ut, ser vi hur en stor sten börjar ta form 15 meter från båten?? Hur är det möjligt?? Om vinden får båten att vrida sig runt sitt ankare går vi på stenen. Vi kollar sjökorten igen men ser inget där. Efter mycket bryderier kommer vi fram till att det troligen är en stor gammal boj som är så fullbeväxt med havstulpaner, musslor och ostron att den ser ut som en sten. Den ligger under vattenytan vid högvatten och kommer fram vid lågvatten. Otroligt att vi inte gick på denna när vi kastade ankar!! Hoppas bara att inte vår kätting trasslat in sig i den rostiga bojkättingen. När vi tidigt nästa morgon tar upp ankaret går allt bra. Puuuh…där hade vi lite tur…. De andra båtarna måste ha ankrat vid lågvatten och sett bojen….

(Vi inser senare att bojen är markerad på vår sjökortsplotter, men inte på sjökorten vi har på vår iPad, konstigt eftersom plottern och iPaden har synkroniserade sjökort? Vi trodde de skulle visa exakt samma sak…tydligen inte??)

På ankare utanför Baiona

Det finns två marinor i Baiona, en kommunal (deportivo) och en som ägs av yachtklubben. Visst ser yachtklubben lite exklusivare ut och har betydligt lyxigare duschar men enligt de prisuppgifter vi fick på nätet så är det dubbelt så dyrt per natt att ligga där. Inget för oss…

Baiona hamn

Tidigt nästa morgon gick vi in i den kommunala hamnen och får en bra plats utmed en flytbrygga. Bryggorna är i bra skick trots att vi läst att de skulle vara ruttna och farliga, måste ha renoverats nyligen? Toaletter och duschar finns i enklare bodar i hamnen, helt ok men inte ”lyxigt”.

Det är fullt av människor och liv i staden. Den gamla stadskärnan har mysiga gränder där uteserveringarna ligger tätt. Vi försöker få bord men det är fullt på många ställen. Till slut hittar vi en trevlig restaurang som just får ett ledigt bord när vi kommer. När vi läser menyn inser vi att inflationen på tapas varit stor senaste dagarna… Vi bestämmer oss ändå för att beställa in några tapas när vi äntligen fått ett bord. I all vår enkelspårhet beställer vi bläckfisk, igen, i olika varianter samt padrones (Pimientos de Padron) e, den milda gröna paprikan som är så populär som tapas. In kommer.. inte tapas… utan det som vi tolkar som ”raciones”…borde vi misstänkt!!. Det är således stora portioner med mycket mat som kommer in. Vi äter och äter och när vi är mätta äter vi lite till och lyckas ändå inte äta upp all mat. Notan blir därefter men vi kan hoppa över middagen ikväll. Kollar menyn och det står verkligen tapas….

Halvvägs i lunchen…..

Vi har ännu inte lärt oss att ”doggy bags” är ganska vanligt här, således kan man ta hem den mat man inte orkar äta upp.

Nästa dag är det lite praktiskt som behöver ordnas med. Vi behöver tvätta kläder och laga dingen som fått en skada. Vi hittar en tvättinrättning 50 m från marinan. Som vanligt är det nya moderna maskiner från 6 kg till 19 kg och stora torktumlare. Vi fyller två mindre maskiner och lägger på pengar, ca 5€ per maskin. Då doserar maskinen automatiskt tvättmedel. Efter 40 min är maskinerna klara och efter ytterligare 30 min är allt torrt. Vi uppskattar dessa tvätterier, de är ganska enkla, snabba och effektiva. Allt blir rent och snyggt.

Tvättdag

Dingen har fått två ”skavsår” på undersidan en av pontonerna. Det har inte gått hål men ”innerslangen” putar ut så det är inte långt borta. Vi klipper till två laglappar, tvättar med kemisk bensin och limmar sedan ytorna tre gånger innan laglapparna sätts på plats. Efter 24 timmars härdning kan dingen pumpas upp till fullt tryck ingen. Vi inser hur känslig dingen är för skador. Vi kommer de kommande åren dra upp dingen på otaliga stränder och den kommer slitas hårt. Vi resonerar huruvida vi ska införskaffa en dinge med hård botten i aluminium och pontoner i hypalon som tål UV-strålning bättre. Hmm…ytterligare en utgift… får bli en senare fråga….

Borgruin på Monterreal

På eftermiddagen går vi upp till borgruinen på Monterreal som ligger ovanför hamnen. Utsikten är fantastisk. Inom den gamla borgruinen huserar ett så kallat Parador-hotell. Det är en hotellkedja som i huvudsak renoverar gamla borgar och andra hus av historiskt värde och en stor del av vinsterna går till att underhålla dessa kulthistoriska byggnader. Vi stannar bara en natt i marinan.

Den 23 aug lämnar vi hamnen kl 08.50 för att få tidvattnet med oss på vår segling mot Portugal. Vi har mycket diesel kvar i tankarna men passar ändå på att fylla på med diesel till Sirenia och bensin till dingens utombordare…den med nygammal oljeplugg 😊. Vi tankar 137 liter diesel och inser att medelförbrukningen bara varit 1,67 liter/timme sen vi tankade senast.

Publicerat i Okategoriserade | 4 kommentarer