Grenadinerna

Logg: 6 309 nm

Motor: 1 355 h

Dec 2020

Vi är framme i Karibien, 22 december 2020

St Vincent

Äntligen ser vi land efter 17 dagar ute till havs! Vi hade förväntat oss en euforisk lycka av att se land och visst var det en härlig känsla att var framme men det är med ett visst vemod som vi angör en boj utanför Young Island och Atlantöverfarten är över.

Hamnkillen Jimmy kommer och möter oss och hjälper oss med angöringen. Här ligger alla båter vid boj och många väntar på att få tillstånd att gå iland. Även om vi tog Covid-tester innan vi lämnade Kanarieöarna så måste vi ta nya tester och göra en vanlig inklarering med immigration och customs.

Vi ankom 8.00 på morgonen och blir vid 9-tiden ombedda att ta oss iland för att ta covid-tester och klarera in. Nu blir det bråttom att pumpa upp dingen och för ta oss iland innan sjukvårdarna packar ihop sitt testlaboratorium. Vi kommer in som sista provtagare, puh. För inklareringen får vi lämna ifrån oss våra pass och fylla i några formulär. Vi träffar Jimmy på bryggan som frågar om vi behöver hjälp med något eftersom vi inte får besöka några affärer. Jo, vi skulle ju behöva kontantkort till telefonen. Inga problem, Jimmy erbjuder sig att åka in till Kingston och fixa kort men då behöver han ta med sig våra telefoner. Det var många som avrådde oss till att gå till Karibien i år då kriminaliteten ökat kraftigt och att det var stor risk med att bli av med både pengar, prylar och liv så det var med en viss oro som vi åker tillbaka till båten utan både pass och telefon…. Men efter några timmar kommer Jimmy ut med nya SIM-kort och våra telefoner. Han vill gärna ha ett bidrag till resan så vi ger honom $5 men han tycker $20 är rimligt. Han får $20 men behåller de redan erhållna $5…utöver de $60 per SIM-kort som han hävdade var priset han betalt ….. hmmm…man vet aldrig när man blir lurad men lite konfunderade var vi allt.

Nu är det bara att vänta på att testerna och klareringen blir klara. Flera båtar har redan varit här i flera dagar utan att få klartecken så vi räknar med att få komma iland först efter jul. Vi får inte gå iland eller träffa andra båtbesättningar men vi får bada i det härligt ljumna vattnet. När vi hoppar i vattnet ser vi att vi har några läskiga långhalsar under badbryggan som vi snabbt skrapar bort men för övrigt har vi ingen beväxning alls vilket är riktigt bra.

Dagen före dopparedagen blir det snorkling och vi slappar i sittbrunnen. Runt båten dyker sulorna och ovanför båten cirkulerar fregattfåglar.

Äntligen julafton, undrar om tomten kommer i år…. Efter snorkling och bad blir det jullunch. Vi lyckas skrapa ihop en hygglig måltid med skinka, ägg, korv, potatis, lax, sill. Vid 20.00-tiden har vi precis tagit fram Rummy Cub när tomten kommer i form av Jimmy som säger att våra testresultat kommit och vi är fria att röra oss fritt i hela Saint Vincent och Grenadinerna. Jimmy vill dock att vi snarast tar oss i land för att betala och hämta passen.

Känns lite skumt att i mörkret på julaftonskväll gå till en vit halvrostig skåpbil där en kille står med våra pass och betalmaskin. Vi gör upp och sätter oss lättade och tar en öl på en bar med karibisk musik och njuter av att vara ”fria”, vilken julklapp! Bara några dagar senare infördes det 10 dagars karantän så vi hade verkligen tur. Grenadinerna Saint Vincent har bildat en ”bubbla” så vi kan segla fritt mellan öarna ner till Grenada.

På juldagen går vi vår första långpromenad på länge. Vi har fast mark under fötterna men det gungar ändå! Efter 3 veckor på havet tar det ett tag att acklimatisera sig till torra land.

På håll ser husen riktigt fina och välskötta ut men när vi kommer närmare är de flesta i rätt dåligt skick. Vi försöker hitta ett lunchställe med inhemsk mat men hittade bara vanliga restauranger med hamburgare, friterad kyckling med pommes med flera andra ”karibiska” delikatesser.

Vi går hela vägen bort till Blue Lagoon där man normalt checkar in och ut ur landet, Här finns en gammal marina men de flesta ligger på boj ute i viken. Den lilla yacht klubben har flera trevliga barer och restauranger men allt är stängt. Vi sätter oss dock i de snyggt målade solstolarna och njuter av den Karibiska utsikten.

Vi träffar Jimmy på bryggan och det visar sig att hans syster, Sophie, kör taxi och kör även guidade turer runt ön. Vi tänder på idén och bokar en tur till dagen därpå. Det skall bli kul att se lite av Saint Vincent innan vi seglar vidare söderut.

På vägen tillbaka till båten går vi iland på Young Island där det ligger en lyxig resort, allt annat är otillgänglig skog. Tyvärr är det mesta privat för deras gäster så vi kommer inte så långt.

I solnedgången åker vi ut till ”fantomenklippan” med Fort Duvernette. Det är en hög liten ö och det går en brant trappa upp till toppen där gamla kanoner vaktar men utav fortet är det bara ruiner. Hänförande utsikt över St Vincent men det växer mycket sly som börjar skymma utsikten.

Kl 9.00 hämtar Sophie upp oss och vi kör mot Kingston som är huvudstaden. Tyvärr är det ju helgdag och allt är stängt och lite ödsligt. Sophie berättar mycket om korruption, fattigdom och det är extra svåra tider med Covid och uteblivna turister. Ett självklart stopp är vid inspelningsplatsen av Pirates of the Caribbean som delvis spelades in på Saint Vincent. Kulisser och övriga attiraljer fanns kvar men mest spännande var nog att Sophie jobbat som någon slags personlig assistent till Johnny Depp…

Därefter gör vi ett besök vid en naturlig källa med kolsyrat vatten. Skönhet, hälsa och evig ungdom utlovas så vi dricker allt vad vi orkar och fyller våra flaskor.

Avslutningsvis åker vi upp till Fort Charlotte som byggdes av Britterna 1806 för att skydda sig mot franska attacker. Här uppifrån får vi en vacker vy över Kingston och vi ser vår första kollibri.

Imorgon planerar vi att ge oss av men behöver dessförinnan bunkra mat. Det finns inga butiker i närheten av hamnen så vi ber Sophie att köra oss till en butik innan vi kastar loss.

Eftersom det har varit helgdagar så är det rätt utplockat i butikerna. Sophie börjar med att köra oss till den billigaste men det blir ytterligare 2 butiker för att hitta vad vi söker, grönsaker och frukt handlar vi i stånd ute på gatan. Vi kan konstatera att det är både dyrt och dåligt utbud i butikerna och har svårt att förstå hur människorna här överlever. Nu är vi nästan kompletta men vi hittar inte ägg…. Det slutar med att Sophie kör hem och hämtar 12 ägg från sin kyl och ger oss. Det kostar en slant att åka taxi på shoppingrundan men vi hade stor hjälp av Sophie. Vi tar oss nöjda ut till båten och gör oss beredda att lämna bojen och segla vidare till Bequia.

Smart eller inte?

Under tiden vi låg i Puerto Mogan, Gran Canaria, funderade vi mycket på om det möjligt att segla i Karibien under pågående pandemi. Är det verkligen smart att korsa Atlanten när det är stor risk att vi hamnar i en långvarig karantän utan möjlighet att gå iland. Informationen ändras hela tiden och andra seglare vi mötte i marinan avrådde oss från att åka. Vi fick dock lovande besked från st Vincent att vi var välkomna under förutsättning att vi skickad in negativa covidtester och fyllde i hälsodeklarationer samt att vi underkastade oss ännu en covidtest när vi ankommit till st Vincent. I samma veva får vi information om att ARC och ARC+, den av britterna grundade regattan, kommer att avsegla i nov till Kap Verde och Karibien. I detta läge fattar vi det definitiva beslutet att inte stanna på Kanarieöarna över vintern utan fortsätta vår jordenruntsegling.    

Nu när vi sitter här på St Vincent är planen att vi ska segla runt i Grenadinerna några veckor och avvakta utvecklingen av pandemin. Det ser ut att vara stabilt i området och mycket liten smittspridning. De flesta öarna i Karibien börjar få tydligare rutiner för hantering av ankommande seglare och känslan är att det nu är möjligt att segla runt i Karibien. Ibland räcker det med ett covid-test men i ibland måste vi även sitta i karantän i 5-14 dagar beroende på hur smittspridningen ser ut i de områden vi nyligen besökt. Inom Grenadinerna kan vi dock röra oss fritt utan att ta nya tester när vi seglar mellan öarna.

Becuai

Den 28 dec kastar vi loss från Young Island och seglar den korta sträckan ner till Bequai, uttalas Beckway, med vinden i ryggen och solen gassande från närapå zenit. Skönt att ha en bimini som solskydd över hela sittbrunnen. Det är bara 12 nm så redan efter knappt 3 timmar kan vi kasta ankar utanför Port Elisabeth som är huvudorten på ön. Här ligger redan flera av de svenska båtar som vi tidigare mött i Spanien och Portugal samt många danska båtar. Viken utanför Port Elisabeth är väl skyddad från de förhärskande vindriktningarna E till NE och vi slipper havsdyningen som annars har en förmåga att leta sig in överallt. Flera fina stränder löper utmed viken och vi ser flera trevliga restauranger med bord i eller nära sanden mellan de blommande träden. Atmosfären är skönt avslappnad, en blandning mellan lite enklar B&B och fina små hotell. Det finns inga stora lyxiga resorter i området. Visst finns det några riktigt flotta hus men merparten av boningshusen är mycket enkla. Svenska skådespelaren och kocken Per Morberg har ett av de finare husen på ön. Huset går att hyra för den välbeställde. Gissa vilken som är Villa Morberg….

Vi sjösätter dingen och tar oss in till den ligga dingebryggan i Port Elisabeth. Vi låser fast dingen med en stålvajer och ett hänglås i bryggan i hopp om att den ligger kvar när vi kommer tillbaka. Vi har hört från flera håll att kriminaliteten är hög i Karibien och att det nästan är mer regel än undantag att man blir av med utombordaren, dingen eller både och. Det är stor skillnad mellan olika områden i Karibien men vi har inte lärt oss vilka områden som anses säkra eller osäkra.

Den lilla staden är sliten men charmig och redan efter några timmar har vi promenerat genom stora delar av stan så vi går bort utefter strandpromenaden, stannar på en restaurang nära vattnet och äter varsin pizza. På vägen tillbaka köper vi frukt och grönsaker från några enkla stånd nära kajen och åker ut till båten.

I Bequai har de varit kreativa och lagt en stor flotte mitt ute bland de ankrade båtarna. Där serveras mer eller mindre alkoholhaltiga drycker. Deras rompunch med passionsfrukt kan vara starkt beroendeframkallande.

Seglingen över atlanten gick bra och inga vitalare delar på båten eller oss själva har gått sönder. Roberth uthärdade en lindrig variant av bältros men Elisabeth och båten klarade sig bra ….trodde vi!!! I Bequai ser vi helt plötsligt en stor spricka i den rostfria targabågen vi lät tillverka i Sverige. Sprickan går nästan hela vägen runt röret. Elisabeth börjar syna resten av bågen och snart hittar hon en spricka till. Även denna går nästan hela vägen runt ett av de rostfria rören och vi inser att vi har haft tur som inte tappat hela bågen ute på atlanten. Vi tar lite bilder och mailar konstruktören som snart svarar att det ser ut som utmattningsbrott som troligen uppstått när båten kränger kraftigt från sida till sida i 17 dygn över atlanten. Båda sprickorna är i anslutning till avstyvningar som svetsats i övre hörnen på bågen. Nu ska sägas att bågen är konstruerad med två huvudrör med tvärrör emellan och det är endast det bakre huvudröret som spruckit så risken för att vi skulle tappa hela bågen var nog inte så stor. Likväl måste bågen lagas och hur gör vi detta så att vi inte riskerar fler sprickor framöver? Måste vi montera fler avstyvningar, måste rören runt sprickorna förstärkas med ett yttre rör? Vi har fortsatt mailkontakt med konstruktören. Till slut beslutade vi oss för den mest enkla lösningen. Vi låter någon kunnig svetsa sprickorna utan att förstyva eller förstärka konstruktionen. Detta medför dock att vi behöver montera ett tillfälligt krysstag i targabågen när vi ger oss ut på segling över öppet hav med stora vågor. Krysstaget utgörs av två spännband som monteras från respektive knape upp till över hörnen på targabågen.

En enkel lösning men som begränsar rörelsefriheten på akterdäck när vi seglar på öppet hav, men det kan vi nog leva med. Visst är det en enkel lösning men hur hittar vi någon som kan svetsa i rostfritt här i Bequai? Det finns ingen marina eller båtverkstad. Det finns mekaniska verkstäder som kan svetsa men vi drar oss för att montera av hela bågen från båten och försöka frakta den till land utan att tappa den i havet. Den är stor och imponerande otymplig att hantera…

Vi diskuterar problemet med de andra svensk-båtarna utan att hitta någon riktigt bra lösning. En kväll går vi till restaurangen Papas som vi hört ska vara bra och drivs av en svensk man. Restaurangen ligger på en liten kulle med utsikt över viken och är charmigt inredd. Vi äter en riktigt god middag om än inte den billigaste vi ätit. På grund av rådande pandemi är det inte många kunder så vi får sällskap av ägaren. Efter en stund berättar vi om våra problem med sprickan i targabågen varpå han snart tar upp telefonen och ringer en hantverkare som har hjälpt honom med allt det rostfria i restaurangköket. Det visar sig även att han har tillgång till en betongbrygga med segelbåtsdjup där de dragit ut trefas-ström som vi erbjuds nyttja.

Redan två dagar senare har vi angjort bryggan, dragit ut allt kablage ur rören och förberett svetsjobbet. Något sen dyker så vår svetsare upp. Han lägger skydd på båten, slipar upp ett spår utmed sprickorna med vinkelslipen och börjar sedan svetsa. Efter tre timmar är han klar och vi är nöjda med resultatet. Något nervösa är vi dock avseende kostnaden då vi inte i förväg kommit överens om något pris, vilket vi givetvis borde ha gjort. När han ber om 600 kr blir vi lättade och lägger på rejält med dricks vilket han först motsätter sig, men vi är så lättade att problemet löst sig så snabbt och enkelt att vi insisterar. Passar på att fylla diesel i tankarna innan vi tuffar ut i viken och unnar oss en boj istället för eget ankare. Två nöjda göteborgare antecknar ännu en bra dag i sitt seglarliv när solen går ner….

Varje dag kommer ny information om covid-läget. På Bequai är dock smittspridning liten och bland seglarna i området känner vi ingen som insjuknat. Enda restriktionen gäller ansiktsmasker när vi går in i affärer och restauranger. 

Inför nyårsafton har vi diskussioner med övriga svenskbåtar hur och om vi ska fira tillsammans. Det slutar med att några samlades på en av de större svenska båtarna och vi andra träffades på restaurang The Fig Tree. Vi och besättningen på S7Y Modesty kommer lite sent till restaurangen och vi inser att den nitiska personalen har överbokat kvällens middag. Vi får inte plats bland de övriga vid långbordet utan vi fyra hamnar lite avsides vid ett eget bord. Maten räcker inte riktigt till och är delvis dåligt tillagad. Vi har ändå en trevlig kväll tillsammans med Modesty med många hjärtliga skratt.

Några dagar senare kommer dråpslaget, flera av de som satt vid långbordet har fått covid. Så här efteråt så skäms vi över vårt beslut att gå på restaurang tillsammans med många andra människor under pågående pandemi. Vi kände oss säkra eftersom det inte fanns någon smittspridning bland seglarna men på restaurangen fanns det givetvis andra människor, inte bara seglare. Vi klarade oss utan smitta, troligen för att vi inte satt vid långbordet utan vid litet bord i utkanten av restaurangen, ren tur således.

Tobago Cays

Den 4 januari lämnar vi Bequai och seglar söder ut. Målet är att Tobago Cays drygt 30 nm söderut. Det blåser 7-9 m/s från ENE så vi får en skön halvvind när vi passerar väster om öarna Mustique och Canouan. Mustique är en riktig kändis-ö där bland andra det brittiska kungahuset har haft stora hus. Även Canouan är hippt bland de förmögna och det byggs enormt mycket på ön. Under den timmen vi seglar förbi ser vi flera små privatjet landa på ön.

Framåt eftermiddagen närmar vi oss Tabago Cays, ett stort korallområde med flera mindre öar. Vi snirklar oss genom koraller och öar och ankrar sydväst om den lilla ön Baradal på 5 meters djup. Vattnet är verkligen kristallklart och runt båten simmar flera sköldpaddor så det tar inte lång tid innan vi fått på oss snorkelutrustningen och hoppat i det varma klara vattnet. Just framför båten har de spärrat av ett vattenområde för att skydda sköldpaddorna.

Just där vi ankrat är det bara vit sandbotten vilket ger vattnet den där typiska grönblåa nyansen som man bara har sett på vykort tidigare.  

En efter en ankommer de andra svenska båtarna och snart har vi en liten koloni med båtar son flaggar blågult.

På dagarna tar vi dingen och ser oss omkring. Vi kör ut till det stora revet utanför och snorklar med sköldpaddor och revhajar. Vid revet som ligger strax bakom oss är mängden koralfiskar häpnadsväckande, vi har nog aldrig sett så många ”akvariefiskar” tidigare.

På ön bakom oss har Romeo och Julia en utomhusrestaurang. Vi gör gemensam sak med de andra båtarna och beställer en stor middag. När vi kommer dit vid solnedgången bjuds vi på rompunch varpå den stora slakten tar sin början. Drygt 20 st enorma langustrar, humrar utan klor, fick sätta livet till när de delas i två halvor innan de läggs på grillen. De tillreder även en gryta med conch, uttalas kånk. Conch är en den stora vackra snäckan man lätt förknippar med Karibien. Vi visste inte att den gick att äta men grytan var mycket smaklig. När solen går ner sätter vi oss till bords, under bar himmel och med sand mellan tårna. Romeo och Julia börjar servera de mest utsökta langustrar vi någonsin ätit, en conchgryta, ris och en grönsaksgryta. Vi frossar i languster, det finns ett överflöd så man baxnar. För allt detta betalar vi endast knappt 300 kr/person.

När det mörknar kommer pungråttorna och eremitkräftorna fram och äter resterna från middagen.

Mot Union Island

Tobago Kays är ett litet paradis men tyvärr blåser det konstant 8-10 m/s. Reven och öarna ger sjölä men inte lä för vinden. Efter 5 dygn drar vi upp ankaret för att utforska andra områden i Grenadinerna. Det ska fortsätta att blåsa så vi letar efter en skyddad vik som både ger sjö- och vindlä. Vi siktar in oss på en av de riktigt höga öarna och efter tre timmars segling ankrar vi i Chatham bay på Union Island. En lång sandstrand med palmer breder ut sig framför oss. På östra stranden ligger en restaurang och i väster ett enklare resort, som ser stängt ut.

När vi slängt i ankaret fick vi syn på en pelikan och blev helt exalterade. Vi packade snabbt ner kameror med zoomobjektiv och gav oss ut i dingen för att jaga pelikaner.  Snart inser vi att det vimlar av pelikaner överallt….

Union Island är, som alla andra öar i området, en utdöd vulkan. Ön är kuperad och promenaden till de två samhällena Ashton och Clifton var svettig men bjöd på fantastiska vyer när vi tagit oss upp till vägens högsta punkt.

Samhällena här är, liksom på många andra öar som inte exploaterats, underutvecklade. Den mest basala servicen finns men människor är fattiga, husen är enkla och dåligt underhållna, det är skräpigt och undernärda hundar springer runt och skäller hela tiden. Nu i covid-tider har även de som livnär sig inom turistindustrin inget att leva på. Som tillfällig besökare kan man försöka bortse från allt detta och njuta av den fantastiska naturen men det lägger lite sordin på stämningen.

Nåväl, vi kommer fram till huvudorten Clifton. Det är söndag så allt är stängt och öde. En äldre man kommer fram och frågar vad vi söker. Vi har gått långt i värmen och är hungriga. Han säger att en av restaurangerna mot havet är öppen fast det inte finns några gäster. Vi går försiktigt in på gistna golvbrädor och sätter oss vid ett bord med trasiga plaststolar och gammal fransig vaxduk. Mannen börjar ropa efter en kvinna och efter några minuter kommer en trött dam fram och ger oss en meny. Allt är förvånansvärt dyrt men vi måste ha mat och beslutar oss för pizza, även denna är dyr och kostar från 150 kr och uppåt. Efter en halvtimme kommer två pizzor och coca cola. Elisabeths vegetariska pizza ser inte aptitlig ut med en fryspåse tinade grönsaker. Roberths pizza är ok. Vi blir dock mätta och går en runda i byn. De enkla husen är färggranna och mitt i byn finns ett marknadstorg och en lekplats. Det är folktomt, nästan kusligt öde. Ett normalt år vimlar det säkert av turister, båtfolk och försäljare och byn upplevs då säkert som charmig.

Då inga affärer är öppna börjar vi gå tillbaka mot Chatham bay. En hund som vi kliar bakom örat slår följe med oss och snart ansluter även två golden retriever som blir våra beskyddare då vi ofta blir ”utskällda” av små och stora hundar utefter vägen. Tyvärr skyddar hundarna oss från några fina svart-vita kossor som får sig en rejäl utskällning och springer som yra höns över vägen och ner i diket. Hundarna menar nog bara väl men vi skäller på dem för vi gillar kossor, vilket vi kanske skulle meddelat hundarna tidigare. Våra beskyddare följer oss hela vägen tillbaka, uppför berget och stigen ner till stranden. När vi hoppar i dingen slår de snabbt följe med ett annat par på stranden.

Restaurang Sunset Cove på strandens nordöstra del har bra med segelbåtsgäster. Maten är välsmakande även om de, som många andra ställen, grillar fisken så mycket att den blir lite torr. Svärdfisken smakade dock utmärkt. Efter några dagar ansluter våra vänner på S/Y Modesty och S/Y Lady Hanna. Det blir grillning av fläskfilé på stranden och många glada skratt. En av grabbarna på S/Y Lady Hanna går i gummistövlar då han olyckligt nog barfota försökte stamklättra uppför en palm för att plocka kokosnötter men började snart glida nerför stammen och skrapade upp undersidan på foten rejält. I värmen och fukten har detta stora sår nu blivit infekterat varför han traskar omkring i gummistövlar i värmen för att förhindra sand och smuts att förvärra såret ytterligare. Vi lider med honom och hoppas att de snart läker.

Det fortsätter att blåsa mycket i denna del av Karibien. Chatham bay är väl skyddad av de omgivande kullarna men då och då kommer kraftiga vindbyar nedför kullarna som nästan välter de ankrade båtarna. Irriterande på nätterna då sömnen blir ”ryckig”.

Efter nästan en vecka lämnar vi Chatham bay och seglar till den sydligaste lilla ön i det område vi var tillåtna att segla i, Petit St Vincent. Vi ankrar i lä bakom ön på 5 m djup och njuter av denna fina plats. Framåt eftermiddagen byter vi om och åker in till bryggan för att se om vi kan äta på restaurangen som tillhör öns resort. Tyvärr blir vi vänligen men bestämt motade att beträda ön. Resorten har tillsammans med myndigheterna gjort hela ön till en egen covid-bubbla där gästerna inte skulle utsättas för smittorisk av hänsynslösa seglare som klampar omkring på deras fina ö. Snopna fick vi lämna bryggan och bege oss tillbaka till Sirenia. Inte för att vi har brist på mat ombord men det är alltid trevligt med lite miljöombyte. Så vi fick således avnjuta ön på smittsäkert avstånd.

Redan nästa morgon hade vi tröttnat på att vara distanserade varför vi tog upp ankaret och stävade tillbaka mot Union Island, passerade i lä om ön och fortsatte upp mot Mayreau för att ankra utanför Saline Beach. Väl där var dyningen så pass kraftig i viken att vi beslutade att fortsätta upp till den bland seglare berömda Salt Whistle Bay på norra delen av Mayreau. Här var dyningen mindre men det blåser 10-14 m/s över den låga stranden som skyddar viken från havets vågor. Korallsand och salt yr i luften, vilket är vanligt om man ska utgå från namet, och de båtar som redan ligger ankrade här slingrar sig i den hårda ostliga vinden. Prognoserna visar inte på avtagande vindare så efter överläggningar kom vi överens om att gå tillbaka till Union Island. Vi vänder om och länsar i god fart de knappt 4 nm till Chatham bay.

Coviden sprider sig snabbt och ökar i många delar av världen. Dock börjar många länder få ordning på regler för att hantera seglare som önskar besöka dem. ABC-öarna har öppnat, Colombia och Panama har öppnat och Franska Polynesien börjar hinta om att de ska släppa in seglare under vissa förutsättningar. Vi bestämmer oss där och då för att inte tillbringa orkansäsongen i Karibien. Vi seglar väster ut för att vara i ”slagläge” om Franska Polynesien öppnar. Första målet blir att ta sig in i Bonaire och där avvakta utvecklingen.

Den 20 januari lämnar vi således Union Island och seglar upp mot Bequia. Där kan vi bunkra diesel och proviantera mat och ta erforderliga covid-tester och skicka dem till Bonaire innan avfärd.

Seglingen upp till Bequia är bara 25 nm och vi har en frisk ostlig vind som snabbt tar oss till Port Elisabeth.

Tillbaka till Bequia

I Port Elisabeth träffar vi S/Y Modesty och bestämmer att vi följande dag ska utmana oss själva på Bequia 9-håls golfbana. Vi har inte spelat golf på ett drygt år så det ska bli intressant och se formen.

Dagen därpå tar vi en pick-up taxi som tar oss till andra sidan ön. Golfbanan ligger fantastiskt fint i den lummiga grönskan på öns östra sida, ca 50 meter över havet. Klubbhuset och restaurangen är supercharmigt och förhoppningen om en lika charmerande golfbana finns där givetvis. Det visar sig snart att ingen spelat på golfbanan på länge så de har inte brytt sig om att klippa vare sig ruffen eller fairway. När vi står på första tee har en man börjat slå gräset med en liten handjagad gräsklippare. Då gräset på fairway är ca 1 meter högt går det inte fort. Vi ser en flagga på första green och chansar. Det är inte långt, ca 90 meter men vi ska slå över både träd och buskar. Alla fyra slår ut och vi hoppas innerligt att vi ska hitta våra bollar. Ingen hittar sin boll! Vi droppar nära green där gräset är lågt och ser nu att green inte är en green i regelrätt mening utan mer ett hål på fairway med en flagga i, ungefär som en svensk vintergreen fast betydligt ojämnare underlag. Äventyrsgolf som det brukar kallas!

På andra tee ser vi att fairway är klippt och det börjar likna en riktig golfbana. Den första chocken har lagt sig och vi garvar gott åt vårt klumpiga spel och banans usla skick. Det är bara roligt att få svinga en klubba igen i glada vänners lag. Vi spelar 2 varv på nio-hålsbanan och tog sedan en låång och god lunch på den charmiga restaurangen med utsikt över palmer och hav.

Dagen efter var det dags att börja förbereda seglingen till Bonaire. Vi har mycket diesel kvar så vi beslutar att inte tanka diesel här. Vi handlar mat, lagar några portioner bolognese och grillar kyckling som vi fryser in portionsvis.      

Vi går den korta promenaden upp till sjukhuset och tar både ett covidtest och antigen test. Svaret kom ett dygn senare och var negativt på båda testerna. Vi skickar in båthandlingar och covidtester till Bonaire och försöker sedan checka ut i immigration och customs. På grund av ett passerande lågtryck ville vi avsegla först på lördag den 23 januari. På fredagen gick vi till det gula kontoret där både immigration och customs huserar för att fråga om det är ok att checka ut i morgon lördag. Vi får ett positivt svar även om immigration officer sov på sin stol och var måttligt road av att vi väckte honom. Det är viktigt med sömn om man ska orka med detta slitsamma arbete informerade han oss om på ett mycket myndighetsliknande sätt. Vi bad om ursäkt men var ändå tacksamma för att han i sin stora omtanke om oss kunde göra den stora uppoffringen att checka ut oss på en lördag även om det tydligt framgick på kontorets öppettider att de som vanligt skulle hålla öppet på lördagar.

På lördag förmiddag gör vi de sista förberedelserna inför avgång innan vi går upp till det gula kontoret för att checka ut. Customs var inga problem men den trötte immigration officer var inte på sin plats. Customs informerade oss att han befann sig på öns flygplats och det var inte troligt att han skulle återkomma till det gula kontoret under dagen. På frågan om vi kunde ta en taxi till flygplasten och få vår stämpel i passet där blev svaret jakande efter att han vänligt nog ringt till den trötte och ställt samma fråga vi framförde. Således satte vi oss på flaket på en taxi och for till flygplatsen. Väl där mötte vi en trött immigration officer som liksom tidigare var på ett mindre bra humör. Efter lite väntan, där vi möter Per Morberg, fick vi till slut våra stämplar och påbörjade återfärden till Port Elisabeth. Vi tog farväl av alla våra vänner och kl 15 tog vi upp ankaret och seglade mot en dalande sol i väster. Senare har vi hört att våra vänner på den italienska båten S/Y Gladan blev inspirerade av vår avgång varför även de samma dag åkte till flygplatsen för att checka ut. Den trötte immigration officer var tydligen ännu tröttare och vägrade att stämpla deras pass och bad dem återkomma på måndag då han troligen skulle vara lite piggare och mer tillmötesgående. Det berömda italienska temperamentet hade tydligen runnit till och kraftig ordväxling utbröt och oförskämdheter haglade, dock utan framgång. Den trötte vägrade. De fick återvända i oförrättat ärende och vänta tills måndagen med avgång. 

Vi är på väg till Bonaire, en segling på drygt 450 nm. Vi bör klara det på strax under 3 dygn.