September -20
Logg: 2 386 nm
Motor: 1 248 h

Vi har några riktigt sköna dagar på Algarve, ligger på stranden, går långa promenader, kollar till storkarna som har bon i master och höga skorstenar, seglar till grottorna i Benagil och Lagos och paddlar med våra nya SUP-ar in och ut i grottor och små tunnlar.

• 

• 

• 

• 

Portimão som stad är kanske inte mycket att se, större delen är hotellkomplex och ganska gräsligt. Stränderna och omgivningarna är desto finare och förtjänar ett besök. En stor fördel för oss är att vi kan ligga på svaj i en skyddad vik utan att det kostar oss ett öre….

Dagen innan Roberths födelsedag tar vi dock beslutet att gå in i marinan och stanna några nätter där. Det är inte gratis! Faktiskt ganska dyrt och när vi ska checka ut blir det ännu dyrare då priset vi fått vid incheckning var utan moms/skatt. Att man aldrig lär sig….☹ 

Roberths födelsedag inleds med skönsång och frukost på sängen. Förmiddagen spenderar vi på anjovis-museet som följs upp med en lunch bestående av pannstekt/friterad anjovis med remulad och pommes frites…spännande, annorlunda och riktigt trevligt.

• 

• 

På kvällen glider vi in på hotellet i marinan, tar ett bord närmast vattnet och skämmer bort oss med allsköns godsaker, dock ingen fisk, anjovisen från lunchen gör sig fortfarande påmind genom små, knappt märkbara, regelbundet återkommande rapningar.

 Vi blir glada när det kommer två par till som ska äta så vi slipper sitta helt ensamma i restaurangen….corona-tider…!!!

Dagen efter kommer Elisabeths väninna på besök från Spanien. Hon stannar hos oss några dagar och vi får några fantastiskt trevliga dagar tillsammans med långa promenader utmed de höga klipporna vid havet, solbad på stranden och segling till Lagos och grottorna. Vädergudarna stod på vår sida och vi fick ett underbart skönt väder, tvärt emot vad meteorologerna utlovade.

• 

I Portimãos marina träffar vi flera andra svenska segelbåtar som är på väg söderöver. Vi slår följe med Malö 45:an ”Ydalir” och den 23 sep kastar vi loss för att segla till Ilha da Culatra som ligger i deltaområdet utanför Faro. Vi försöker först gå in söder om Culatra men fastnar snart i sandrevlarna som hela tiden flyttar på sig. Vi försöker vända men kör fast igen. Efter några försök lyckas vi ta oss ut på djupt vatten igen och går tillbaka väster ut och går in i farleden mot Faro. Det börjar skymma när vi ankrar innanför ön. Det blåser 6-8 m/s men vi ligger lugnt i skyddade vatten.

Ilha da Culatra är en låg, långsmal ö, bestående enbart av sand. Den ligger ytterst i deltat och har en liten fiskehamn på insidan ön och långa sandstränder på utsidan. Det finns bebyggelse vid hamnen och upp mot inloppet till Faro. Det lilla samhället utgörs av små enkla men mycket charmiga hus. Alla vägar är sand förutom på huvudgatan genom byn där man lagt ut cementplattor att gå på. Ett mycket annorlunda ställe som vi gillar. Helt klart värt ett besök om ni har vägarna förbi. Tillsammans med besättningen på Ydalir utforskar vi ön och hamnar tillslut på restaurangen Mar Amais på strandens västra del. Ett avslappnat ställe byggt av drivved och mycket kärlek. Man blir faktiskt barnsligt glad när man hittar små paradis där man inte räknat med att de ska finnas….

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

På insidan av ön odlas det ostron på grunda områden som blir torrlagda vid lågvatten.

• 

• 

På kvällen hämtar Ydalir oss med dingen och vi åker in till hamnen och hittar ett klassiska ”lysrörs-ställe” och äter en stor nyfångad Dorada till middag för en billig penning. 

Redan dagen efter kastar vi loss och seglar öster ut. Målet är Guadiana, gränsfloden mellan Spanien och Portugal. Seglingen är helt lysande. Börjar med svag frånlandsvind som sedan sakta ökar, och ökar. Snart har vi 10 m/s halvvind Vi borde vid detta laget revat den stora genuan, vi tar vatten över relingslisten. Men det är 28° varmt och soligt och så skönt att få segla ”på riktigt” så vi ids inte…snart är vi framme…

Även utanför Guadianas flodmynning skiftar bottenförhållandena snabbt då sanden driver med strömmen och bygger sandrevlar som inte ont anande seglare lätt fastnar i. Men denna gång går det bra och vi går med tidvattnet en kort bit uppför floden till den Spanska staden Ayamonte. Vi angör i den kommunala marinan vid flytbryggor på eftermiddagen.

Orsaken till att vi går hit är vår plan att segla uppför floden till den portugisiska staden Alcotim. Flera seglare har talat sig varma över detta ställe, vissa påstår till och med att det finns något som kallas Alcotim-glue. Ska således betyda att stället är så bra att man gärna stannar betydligt längre än man planerat för, vissa flera år. Vi är svaga för denna typ av rykten så vi måste givetvis dit och se om de stämmer.

Problemet är att det finns en stor vägbro över Guadiana just vid Ayamonte som begränsar den fria segelhöjden till 18,5 m. Detta gör att Ydalir inte kommer under bron och kan således inte fortsätta. Sirenia är bara 17,65 m hög så vi tar sats och går med god marginal under bron vid lågvatten. För att pricka lågvatten under bron och få medströms med tidvattnet uppför floden lämnar vi Ayamonte tidigt på morgonen. Flodvattnet är brunt och meandrar mellan höga kullar i ett allt torrare landskap. Lite skumt att segla uppför floden med 4 knops medström…! När det vänder och floden och tidvattnet samverkar får man rejäl skjuts ut i havet om man inte hunnit slänga ankar….

• 

• 

Vi ankommer Alcotim vid lunchtid, just som strömmen vänder ut mot havet igen. Vi kastar ankar i floden och sjösätter dingen. Vi är inte ensamma, nästan svårt att hitta en tillräckligt stor yta på floden för att ankra. Här finns många långliggare, mest lite äldre segelbåtar av mindre storlek. Så fort floden blir lite bredare ansamlas ankrade båtar. Floden inte mycket bredare än 100 m – 150 m och djupet ganska litet. Upp till Alcotim finns en farled som är väl utmärkt med sjömärken, särskilt i flodkrökarna där det är viktigt att hålla ytterkurva hela tiden där strömmen är starkare och djupet större. 

Snart är vi iland och kan börja utforska den Spanska sidan där staden heter Sanlúcar de Guadiana. Litet samhälle med smala kullerstensbelagda branta gränder upp och ner för kullarna. Ganska trevlig liten ort men det mesta är tyvärr stängt och vi hittar ingen mataffär som utlovades av Google…. Senare på eftermiddagen åker vi över floden till Portugal och Alcotim. Vi söker det beryktade ”limmet” men kan inte riktigt förstå vad som gör staden lockande. Vi hittar tillslut en utmärkt restaurang där vi fortsätter att fundera över frågan medan vi avnjuter ett välgrillat lamm i solnedgången.

• 

• 

• 

• 

Dagen därpå tar vi dingen och kör in i en smal biflod där det ska finnas en sandstrand och ett fint sötvattensbad. Vi blir lite besvikna när bifloden helt plötsligt är avskuren av en bro och en fördämning. Bara att landa dingen och ta våra väskor och traska till stranden. När vi kommer upp på fördämningen inser vi att detta är den artificiella badsjön. Floden är för liten för ett bad så de har helt enkelt dämt floden och skyfflat dit en massa sand och skapat ett litet bad. Nå ja, inte helt fel med ett sötvattensdopp tycker vi…och en massa änder….Elisabeth målar och Roberth sover på stranden. Efter lunch tycker vi att det är dags att återvända till dingen och ta oss ut ur bifloden. När vi kommer till fördämningen inser vi vårt misstag. Det finns inget vatten kvar i bifloden..aaahhhhh. Lågvatten givetvis…det är därför de behöver en fördämning annars försvinner badsjön två gånger per dygn.. Ute i den stora floden märker vi knappt att vattennivån sjunker med 2 meter vid lågvatten. 

Inte mycket att stå och gräma sig över. Vi traskar ner till den torrlagda dingen och börjar bära. Med förenade krafter försöker vi bära dingen gående på de leriga hala stenarna på flodbotten. Sakta och med stor risk att för ett psykbryt når vi till slut vatten som är tillräckligt djupt för dingen. Sakta börjar vi ro ut mot huvudfloden. På vägen ut ser vi både sötvattenssköldpaddor på flodkanten och Kungsfiskare som letar småfisk i det grunda flodvattnet. Så där, genast på bättre humör…. 😊

• 

• 

• 

• 

Efter några dagar i Alcotim har vi inte riktigt anammat storheten i denna ort. Det är fint, absolut, men så himla fint vet vi inte om det är. I de flesta båtarna på floden ser vi inga människor. Vi tror således att det ett bra ställe att lämna båten om du behöver åka hem en period. Båten ligger skyddat för stormar och oväder, ligger i sötvatten och det är gratis. Vill man att någon ska kolla båten då och då kostar det inte många kronor.

”Limmet” fastnar inte på oss så efter några dagar drar vi upp ankaret när strömmen vänder och börjar gå ut mot det salta havet igen. Efter knappt 3 timmar har vi gått de 25 nm ner till Ayamonte där vi ankrar i floden strax norr om staden. Det har blivit mörkt och vi avvaktar till morgonen innan vi går in i marinan.

Ayamonte är en lite udda ort. Den ligger vid flodmynningen men det finns inga stränder inom gångavstånd. Centrum är mysigt med gågator, gamla fina torg med pampiga byggnader och trevliga restauranger. Efter tips från Ydalir gick vi till en tapas-restaurang på kvällen och fick en fantastisk matupplevelse. Varje tapas är ett konstverk och smakar helt fantastiskt. Vi har aldrig ätit tapas i en sådan modern tappning tidigare. LPA heter restaurangen och kan varmt rekommenderas om ni har vägarna förbi…värt en liten omväg på resan till och med…

• 

• 

• 

• 

• 

Mot Madeira

Logg: 2 554 nm

Motor: 1 274 h

Efter att bunkrat mat, aktiverat satellittelefonen, besiktigat riggen, tvättat kläder och studerat väderprognoser börjar vi bli redo att påbörja seglingen till Madeira. Seglingen är 530 nm och vi räknar med att det ska ta ca 4 dygn att nå ögruppen.

Ett litet problem är vi inte kan bunkra diesel i Ayamonte. Vi behöver segla över floden till Portugisiska Vila Real de Santo António för att tanka. Då vi inte besökt staden förut beslutar vi oss för att segla dit  dagen innan avseglingen till Madeira. I upphetsningen över seglingen till Madeira så tänker vi oss inte för och glömmer kolla strömmarna innan vi kastar loss från Ayamonte. Vi ska ju bara till andra sidan floden så vad kan gå fel…. Vi inser vårt misstag så fort vi kommer ut från marinan. Strömmen är stark och vi går sidledes över floden för att nå Santo António. Väl där inser vi att strömmen gör det nästan omöjligt att lägga till vid tankbryggan. Vi får tanka i morgon bitti så vi går in i marinan istället. Vi har inte bokat plats och det blir mycket hojtande till hamnpersonalen på bryggan när vi inser att hamnen är nästan full och det är absolut inte lämpligt att angöra hamnen denna tid på dygnet då det nästan är lika strömt inne i hamnen som ute i floden. Denna hamn ska angöras vid slackvatten. Suck!! det borde vi kollat… Efter lite mer gapande går vi ändå in i marinan och kämpar för att båten inte ska ställa sig på tvären i marinan. Snart blir vi anvisade en plats på en bryggnock och med stor hjälp av bogpropellern ligger vi snart tryggt förtöjda i bryggan utan att skapat kaos i marinan eller skadat andra båtar. Puh..

Morgonen därpå kastar vi loss och har tagit det ologiska beslutet att inte tanka mer diesel för seglingen till Madeira. Enligt prognoserna ska det blåsa bra och det är ju en segelbåt, inte en motorbåt. Vi har trots allt halv tank och kan gå nästan 400 nm för motor i värsta fall.

Sagt och gjort, vi avgår den 6 okt kl 07.30 för att få lite medström genom flodmynningen ut i havet. Vi har sjöstuvat allt i båten och har fått bra samstämmiga väderprognoser från flera modeller. Första dagen kommer vi ha lite vind sen kommer en vind från NV-NO mellan 5 och 10 m/s fram till Madeira.

När vi lämnar de sista sandrevlarna bakom oss lägger vi båten i rätt kurs och låter autopiloten ta över. Det senare beslutet föll dock inte väl ut. Autopiloten ville inte segla åt samma håll som vi! Hur vi än försöker få den på rätt kurs tar den egna beslut och väljer egna vägar. Detta med AI har gått för långt…. Tillslut stänger vi av alla instrument, stänger av huvudströmmen i 5 min och återstartar sedan alla system i hopp om att detta ska få autopiloten på bättre tankar. Icke….

En viss frustration uppstår bland besättningen ombord. Stora pengar har investerats i en ny autopilot och låtit proffs installera detta på ett professionellt sätt, förhoppningsvis. Varför ska den börja strula just nu? Den har ju fungerat perfekt hela resan från Sverige ner till Algarve! Alla anslutande kablar till styrdatorn kontrolleras igen men inget ser ut att vara löst eller felaktigt kopplat.

Återstår bara den nya rategyrokompassen. Den ska ju vara 100 ggr bättre än den gamla fluxgatekompassen. Den nya kompassen är installerad i skolådan under fåtöljerna i salongen. När Roberth böjer sig ner för att öppna luckan ser han att ett glasögonfodral lagt sig bredvid fåtöljen, på träskivan rakt ovanför kompassen. Detta glasögonfodral har en liten, liten magnet som stänger locket till fodralet. När detta fodral avlägsnas från träskivan börjar autopiloten uppföra sig civiliserat igen. Fantastiskt hur en liten, liten magnet kan skapa så mycket frustration… Äntligen är vi och autopiloten överens om var vi ska och vi kan påbörja seglingen mot Madeira. Redan kl 10.30 har den lilla vinden vi hade mojnat och vi guppar på spegelblankt hav några sjömil ut från kusten. Vi startar motorn och börjar beta av sjömilen mot mål.

Det är en fantastisk känsla att vara på väg. Detta blir vår längsta non stop segling hittills och visst är vi lite spända.      

Till lunch steker vi pannkakor och vispar grädde med lite vaniljsocker i. När lunchen är klar börjar bromsen på fiskerullen att knattra, vi har napp. Elisabeth börjar med säker hand veva in fisken som visar sig vara en fin blåfenad tonfisk på ca 1,5 kg. Den dräneras snabbt på allt blod, fileas, sköljs i saltvatten och läggs i kylen till kvällens middag.

Kl 16.30 kommer en vind från SV på 3-5 m/s. Vi stoppar motorn och sätter storsegel och stora genuan på styrbords sida. Vi faller till en sydlig kurs och seglar 4 knop. När solen börjar dala skrotar vinden mot V och fortsätter mot NV. Vi följer efter och kan nu hålla en SV kurs mot Madeira. Vinden ökar successivt och vi gör snart 7 knop. Vinden fortsätter att öka och när mörkret faller rullar vi in genuan och rullar ut den lilla focken. Runt midnatt blåser det 9-10 m/s och vi seglar i 7-8 knop.

När vi kl 01 på natten passerar förlängningen på Portugals västkust får vi en kraftig sjö från något förment lågtryck i norr. Båtens rörelser ändras betydligt och vi börjar känna av en viss sjösjuka. Första natten på en längre havssegling brukar bli relativt sömnlös då kroppen protesterar mot det konstanta rullandet när man försöker sova.  

På morgonen andra dagen mojnar vinden något och vi sätter genuan igen. Framåt eftermiddagen börjar havet lägga sig och vi får en behaglig gång. Vi seglar kurs 233°, fart 5-6 knop med fulla ställ.

Under dagen är vinden jämn och vi kan turas om att sova lite i sittbrunnen för att kompensera den lite stökiga första natten.

Vid vaktbytet kl 02.30 tar Roberth över rodret. Vi har seglat 255 nm och redan kommit halvvägs. Det är en helt klar natt och en fantastisk stjärnhimmel. Den krabba sjön är nu helt borta och vi har en mjuk dyning från NE som inte märks nämnvärt i båten. Nätter som denna är det helt fantastiskt att segla fram på öppet hav med hela himlavalvet som ett oändligt tak. Man känner sig varken rädd eller ensam, bara lycklig och ödmjuk.

Den tredje dagen blir även den solig och ganska varm. Vi startar watermakern för att göra vatten och motorn för att ladda batterierna. Kl 19 närmar vi oss en större fartygsled med en strid ström av både norr- och sydgående fartyg. Det börjar bli mörkt och vi börjar faktiskt fundera på hur vi ska ta oss igenom. Dessa stora båtar har enormt lång bromssträcka så det är inte rekomendabelt att gå framför dem, man ska alltid passera bakom större fartyg. Inte i vår vildaste fantasi kunde vi tro att det var en sådan trafik ute på öppet hav!! Vi faller och seglar parallellt med fartygen tills vi får en lucka där vi kan slinka igenom. Först runt midnatt har vi passerat fartygen med en sådan marginal att vi känner oss trygga.  

Den tredje natten slår vädret om och det blir lite mulet. Tråkigt att man inte kan se stjärnorna längre. Inte heller månen lyser upp havet och natten blir betydligt mörkare.  

Den fjärde dagen vrider vinden mot NO och vi får en slör. Vi flyttar över genuan till lovart och spirar den med en bom. Det blåser fortfarande 7-8 m/s och vi seglar i 7-8 knop, kurs 245°. Plötsligt ropar Elisabeth ”land ohoj”. Strax om styrbod ser vi några bergstoppar i horisonten. Klockan är 15.30 och det vi ser är höga bergen på Porto Santo, ön strax norr om Madeira. Vi har 30 nm kvar och bergen blir sakta men säkert större. Först kl 20 rundar vi den SV udden på Porto Santo. Vinden har ökat till 10-12 m/s det är mörkt och nu kommer även några regnskurar. Mellan de höga topparna pressas vinden samman och vi får några rejäla kastvindar när vi närmar oss hamnen. Finge man välja är väl detta inget önskescenario när man ankommer en för oss helt ny hamn. Vi väljer att lägga oss på svaj utanför hamnen. När vi kommer närmre inser vi dock att det ligger fler båtar utanför hamnen. Flera är helt nedsläckta och har inga ankarlanternor tända. Vi ser båtarna först när vi är mycket nära, vilket stressar oss något då det blåser hårt och regnar. Vi går sakta, sakta in mellan båtarna och hoppas på att vi ska hitta en tillräckligt stor yta för oss att ankra på. Vi vill in så långt det går för att hitta lä för atlantdyningen bakom piren. Snart har vi lokaliserat de flesta båtarna och hitter snart en yta där vi kan kasta ankar. Vi anammar försiktighetsprincipen och lägger oss lite längre ut än vi önskar. Exakt kl 21.00 kastar vi ankar och börjar backa fast det, först försiktigt, sedan med mycket back i maskin. Snart ligger vi tryggt ankrade men med en viss ataltdyning i sidan. Vi är framme!!! Vi är glada, lättade, nöjda, upprymda, stolta, lite malliga men även lite trötta. Allt har gått bra, inget har gått sönder, varken båten eller vi….

Vi har seglat 526 nm från Ayamonte till Porto Santo. Det tog oss 3 dygn och 14 timmar. Snitthastigheten blev 6,1 knop vilket vi är nöjda med. Lite känning av sjösjuka i början men det utvecklades aldrig till hulkande. Det har gått bra att laga mat och vi har sovit ganska bra.