Marinan är liten och fylld med mindre fiskebåtar. Det finns två gästplatser på respektive bryggnock. Hamnavgiften är bara 23€. Toaletter och duschar är inklämda i en halvrisig byggnad, inte speciellt fräscht men fyller sin funktion. 

Orten visste vi inte mycket om när vi kom dit. Finns inga stora hotell i närheten och det är ingen turistmagnet, vad vi kunde läsa oss till. Stranden som ligger i anslutning till byn och hamnen är liten och var överbefolkad även i coronatider. När tidvattnet började äta av stranden blev det bara trängre och trängre. Packade sardiner…..

När vi började leta oss in i byn blev vi dock förvånade. Det var fantastisk atmosfär i den gamla hamnen med barer och restauranger på piren och inne i gränderna myllrade det av liv. Riktigt trevlig stad.

Landskapet här är inte lika kuperat och bergigt som i Baskien, mer kulligt och ”avrundat”. Det inbjuder dock till vandringar utmed kusten. Vi upptäckte att en pilgrimsled passerade utmed kusten och genom staden. Leden fortsatte ut till fyren Faro de Cabo Peñas så vi tog på oss bra skor för ändamålet, enligt Elisabeth var lämpliga skodon TEVA-sandaler, och började gå ut till fyren.

En varm och solig dag men den friska västvinden gjorde vandringen behaglig. Det blev en lite väl lång vandring och vi vände innan vi kommit ända fram till fyren. Vi satte oss bakom några höbalar på en äng med utsikt över havet och intog en medhavd fika/lunch.

• 

• 

• 

Dagen efter låg vi och latade oss i solen, skrev lite på bloggen och städade båten. Vi har noterat att offeranoden som sitter på propellern har ”offrats” ovanligt fort. Normalt byter vi denna innan sjösättning varje vår men nu har vi noterat att 80% redan är borta. Roberth tog på cyklop och dök ner och inspekterade statusen. Vi följer även utvecklingen av eventuell bottenpåväxt på skrovet med stort intresse och viss nervositet.

Vi har under hösten och vintern 2019 lagt ner ett stort arbete på att blästra botten ren, epoxibehandlat botten och sedan målat med copper coat. En bottenfärg där koppar och epoxi blandas. Rätt utfört ska detta skapa ett hårt vattentätt skydd för påväxt i 10 till 15 år. Vissa seglare är dock besvikna då de fått mycket påväxt av havstulpaner ändå och vi har blivit avrådda att använda denna metod. Vi har efter mycket övervägande ändå applicerat copper coat och hoppas nu på att vi ska slippa påväxt. Angående miljöaspekten så har denna produkt fått miljöpris i vissa länder då den inte släpper ifrån sig koppar som en mjuk själpolerande färg gör. Här sitter kopparen fast i epoxi. Vi är inte kunniga inom kemin eller miljöpåverkan i detta men tror och hoppas att det är bättre för vattenmiljön att inte måla med mjuka kopparbaserade färger som successivt lossnar och måste målas om varje eller vart annat år.

Vi sjösatte i mars och kan än så länge inte se att vi fått en enda havstulpan på skrovet. En för kort tid för att säga att vi lyckats, men det känns bra…  

Segling till A Coruña

Logg: 10 870 nm

Motor: 1 175 h  

Efter två nätter i Luanco lättar kastar vi förtöjningarna och seglar mot seglarmetropolen A Coruña i Galicien. Vi fyller vatten och passar på att flusha watermakern innan vi lämnar marinan. Planen är att segla hela vägen till A Coruña, en tripp på ca 140 nm. Prognosen visar på svaga NO vindar, 0-5 m/s. Avgår kl 13.10 och går för motor i rak nordlig kurs. Kl 14 satte vi segel och satte kurs N320 grader. Seglar i 6 knop i sol och 29° värme, helt underbart.. 🙂

Vi fortsätter att spana val och får utdelning på kvällen då vi får sällskap av ett gäng pilotvalar som simmar under båten, lite väl nära ibland. Pilotvalen kallas även grindval och de vi såg är troligen den långfenade grindvalen. Den blir sällan större än 7-8 meter och väger ett par ton. De är väldigt sällskapliga och kommer gärna nära båtar och människor som simmar. Det börjar skymma när får njuta av deras sällskap så det blir inga bra bilder. Efter några minuter simmar de vidare och lämnar oss i ett litet lyckorus… Det är en stor upplevelse att ute på havet få sällskap av valar…

Elisabeth tar som vanligt första rortörn och Roberth försöker få några timmars sömn. Tyvärr mojnar  vinden runt midnatt och vi rullar i en kraftig dyning från NV, inte en helt ovanligt när Roberth ska försöka sova….. Kl 04.30 dör vinden helt och vi startar motorn. Vi är på djupt vatten + 1 000 meter, så vi riskerar inte att få några fiskebojar i propellern.

På förmiddagen går vi fortfarande för motor och när vi rundar udden Cabo Ortegal seglar vi in i den kalla atlantströmen och vattentemperaturen sjunker ner till 17°. Längre in i Biscaya har vi haft mellan 22° och 25° i vattnet vilket är skönt att bada i. Nu när vi seglar ut på Atlanten kommer vi ha kallare vatten hela vägen ner till södra Portugal, Algarve, där det blir lite skönare vattentemperaturer. Vi kommer även få dras med dimma betydligt oftare utmed hela Spaniens och Portugals Atlantkust.

Kl 13 kommer lite vind från NV och vi kan äntligen stänga av motorn och segla sista biten in mot A Coruña. Havet ligger stilla bortsätt från en långsam dyning som inte stör så mycket. När vi bara har 20 nm kvar hör vi ett mäktigt blåsljud från några valar. Första tanken är att de är helt nära för ljudet är så högt men de är drygt 100 m bort. Vi får några suddiga bilder och kan snart konstatera att det är några sillvalar som simmar bakom oss. Mäktig känsla att ha ett av jordens största djur bakom/under båten. Sillvalen blir upp till 24 meter lång och kan väga upp till 70 ton. Helt otroligt stora. Efter en halvtimme ser vi dem igen utanför båten. Vi seglar långsamt och hoppas att de ska komma lite närmare. Men tyvärr ser vi dem inte mer. Vi är ändå mycket glada för att se sillvalen som utsatts för extremt hård jakt. Från mitten av 30-talet fram till 60-talet dödades ca 25 000 sillvalar om året bara i södra oceanen. IWC har förbjudit jakt men Japan, Norge och Island fortsätter att jaga vissa valsorter.           

Sent på kvällen seglar vi in mot A Coruña, men vi går inte till marinan utan går till en skyddad vik utanför staden Ares där vi kastar ankar 100 m från den norska Najaden ”Bohemen” med tre gutta från Ålesund.

A Coruña/Ares

Viken utanför Ares är en perfekt ankringsvik för de nordliga vindarna som vi har. Vi träffade Bohemen på varvet i Henån i våras. Tre glada goa killar som kallar sig ”Gutta” och som skall segla jorden runt med ARC. Vi har följt varandras seglingar och det är superkul att träffa dom igen.

Dagen efter går vi in till A Coruña dels för att leta oljeplugg… dels för att det är en stad som ofta nämns i seglingsbloggar då det är en naturlig hamn efter överfarten på Biscaya, lite av en milstolpe. När vi kommer till Marina La Coruña är 80% av hamnen avstängd men trots det är det väldigt gott om plats. Vi är nog inte mer än 20 gästande båtar i dessa Corona-tider. Det är ju en av de få om inte enda fördelen med Corona att det aldrig är fullt i hamnarna och vi har aldrig behövt boka i förväg.

På håll ser staden väldigt tråkig ut men efter att promenerat runt i kvarteren i gamla stan blir vi ändå rätt förtjusta i staden. Vi hade förväntat oss massor av båtaffärer då vi av någon anledning letade efter en oljeplugg😊 men det fanns i princip inga alls. Det blir istället en läcker bläckfisklunch i de gamla kvarteren.

• 

• 

Efter lunchen går vi ut mot stranden som är reglerad med trafikljus, kameror och vakt vid ingångarna för att ha kontroll så att det inte blir för stora folksamlingar. Stor skillnad mot Luanco där folk låg som packade sillar.

Promenadstråken fortsätter runt hela udden och vi kommer så småningom fram till fyren som är världens äldsta fungerande fyr och nedanför på klipporna finns en konstutställning i form av stora stenblock. Härlig långpromenad blev det och vi avlutade den med några tapas i mysiga kvarter på väg tillbaka till båten.

• 

• 

• 

Det finns som sagt inga båttillbehörsaffärer men desto fler dykbutiker med lite båttillbehör. En kille i en utav dykbutikerna engagerar sig i vårt letande efter en oljeplugg och ber oss komma tillbaka imorgon så skulle han kolla med några kompisar. När vi kommer dit nästa dag är han ledsen att han inte kan hjälpa oss men däremot finns det en kund i butiken som tror att en liten firma som renoverar gamla utombordare skulle kunna fixa en oljeplugg. Firman ligger på andra sidan stan i ett industriområde med en liten hamn utanför. Vi tyckte det blev lite långt att gå så vi kastar loss och tar oss dit med båt.  Det blåser rätt mycket när vi kommer till hamnen och bryggorna är ruffiga och de är belamrade med skrot och gamla prylar men vi kommer iland och kan ligga där i 2 timmar tills de låser grindarna. Vi traskar in i industriområdet och hittar till slut mannen med som reparerar gamla utombordare. Vi har ju varken motorn eller den saknade pluggen med oss men dock ett foto på hålet där oljepluggen skall sitta. Han tittar på fotot, säger något på spanska, går in i ett angränsande rum och vi hör hur det bankas. Ut kommer han med en begagnad oljeplugg och jag tror att Roberth skall omfamna den gamle mannen som ser ut att skämmas för att han vill ha €10 för pluggen.

Glada och nöjda går vi tillbaka till vår ankringsvik utanför Ares och får besök av tre gutta från Bohemen. Roberth grillar bläckfisk, räkor och kyckling och vi kokar en stor paella. Supertrevlig kväll med mycket båtsnack och tärningsspel.

Oljepluggen kom på plats men motorn var kinkig och var inte så pigg på att starta men det visade sig vara en något för hög andel olja i bensinen och är nu åtgärdat. Vi stannar ytterligare en natt och seglar sen vidare mot Camariñas. Kusten här heter Costa de Morte, dödens kust, men den här gången lever den som tur är inte upp till sitt rykte så vi glider fram på ett lugnt hav i sällskap med delfiner.

Vi kommer till Camariñas på kvällen och ankrar i viken utanför. Vi blir inte lockade av att gå iland så vi käkar middag i båten och går vidare till Fisterra dagen efter.

Nu i skrivandes stund är det många rapporter om späckhuggare som attackerar segelbåtar utanför Galicien vilket också pågick under den period som vi passerade. På Noon site (websida där information till seglare publiceras) meddelar man nu att 29 segelbåtar attackerats av späckhuggare och har fått anropa på assistans. Späckhuggarna ger sig på och skadar roder och stöter i skrovet så båten kommer helt ur kurs. Stort område är nu avspärrat utanför Galicien för segelbåtar under 15 meter då de ej kan garantera säkerheten. Det är flera flockar runt Galicien men främst en som är aggressiv. Det har även noterats attacker runt Gibraltar. Forskare förstår inte vad som triggar späckhuggarna att bete sig på det här sättet. Det spekuleras att Corona kan ha en påverkan.

När vi passerade området satt vi helt ovetande och hoppades på att vi skulle få se några späckhuggare. Som tur var gjorde vi ju inte det….

Fisterra

Det finns en liten marina med några gästplatser i Fisterra men vi väljer att ligga på svaj i skydd bakom den yttre stenpiren med fin utsikt över de fina långa stränderna. På eftermiddagen ror vi iland och vandrar ut på udden Cabo de Fisterre och fyren Faro de Finisterre, vilket betyder världens ände. Man trodde en gång i tiden att jorden var platt och tog slut här, därav namnet. När vi ser ut mot horisonten så börjar man ju själv att tvivla på om jorden verkligen är rund…  Udden är brant och hög och helt skogbeklädd på läsidan. En fin vandring ut till fyren som delvis går parallellt med bilvägen. Eftersom det är en bilväg dit är det många bilturister och därmed mycket folk vid fyren. Men det är kul att gå ut på den branta udden som vi rundat några timmar tidigare. Vi och båten är nog med på en del foton.

• 

• 

• 

• 

• 

Staden är jättemysig, kuperad med små gränder och kvarter där alla hus har olika utseende och i mycket varierande skick. Många hus är igenbommade och övergivna men vi hoppas att de kommer att renoveras innan det är för sent. Det finns många trevliga restauranger och vi hittar en i en trång gränd som serverar god bläckfisk i olika former i skenet av den traditionsenliga lysrörsbelysningen. Vi åt en specialitet för Galicien, Pulpo a Feira, vilket består av kokt 8-armad bläckfisk och kryddat med paprikapulver.  

• 

• 

Nästa dag skall vi kasta loss men innan avfärd skall vi bunkra i en superbra matbutik som vi hittat men när vi kom dit är butiken stängd. Siesta???? Nix, återigen lyckas vi pricka in en helgdag då allt är stängt. Vi har dock tillräckligt med mat i förråden för att kasta loss på kvällen för att göra en nattsegling till viken utanför Vilariño, nordväst om Vigo.

Svaga vindar och grov sjö gör att båten kränger åt alla håll, det skramlar och låter från skåpen där flaskor och prylar åker fram och tillbaka, dörrar och lådor står och slår och även om vi sjöstuvat ramlar tidningar och böcker etc ner på durken. Vi åker också åt alla håll och det är väldigt obekvämt minst sagt. Hade vi varit på Atlanten nu så hade det bara varit att gilla läget men nu har vi fortfarande möjlighet att vända. Men strax kommer vinden så vi stänger av motorn och sätter segel. Det blir tyst i båten och den lutar stabilt i lä och det enda vi hör nu är vinden och vågskvalpet. Vinden vrider mer till väst och vi får kryssvind vilket gör att vi har svårt att runda udden. Vi skotar allt vi kan men driver in mot klipporna så vi gör ett slag för ut till havs.

Det mörknar och vi tänder lanternorna så att andra båtar kan se oss och att vi seglar. Vi har fina seglingsvindar men vinden fortsätter trycka oss in i nästa bukt och vi får starta motorn en timme för att slippa kryssa oss fram i natten för att runda udden Cabo Corrubedo. Det är en magisk natt med månljus och stjärnor, vi hör delfinerna blåsa luft i mörkret vid båten och det glimrar i vattnet av mareld. Seglingen går bättre än förväntat så vi är framme tidigare än beräknat och vågar inte gå in i viken i mörkret bland båtar och bojar så vi vänder och går tillbaka när gryningen ger oss tillräckligt ljus.